Disclosure Day

Världen håller på att förändras till… det bättre? Det sämre? Osäkerheten skapar rädsla, och rädslan inför det okända gör människor paralyserade inför det som komma skall. En av dessa är Wardex-VD:n Scanlon (Colin Firth), som redan har alldeles för mycket att oroa sig över i sin jakt på tysta sanningen. När filmen börjar har en världsomfattande revolution nämligen redan satts i rullning: en grupp visselblåsare från Wardex bryter sig loss från systemet för att välkomna ett fenomen som ska komma att förändra mänskligheten för all framtid. För att göra Scanlons uppgift ännu svårare har två nya problem uppenbarat sig i hans radar: mattegeniet Daniel (Josh O’Connor), som har stulit regeringshemligheter, och meteorologen Margaret Fairchild (Emily Blunt), som plötsligt börjar tala ett utomjordiskt språk under livesändning…

Några scener in i Steven Spielbergs återvändo till science fiction-genren inser jag hur mycket jag har saknat hans koncentrerade berättarstil. Hans svepande kameraåkningar. Hans öga för bildkomposition. Hans svindlande nerv. Hans linsöverstrålningar, innan J.J. Abrams överanvände det i sina filmer. Det är tydligt från start att Spielberg har kavlat upp ärmarna i en film som egentligen liknar Close Encounters lite väl mycket. Strukturmässigt är det också märkligt sammansatt. Man är inte riktigt säker på vad den legendariske filmskaparen har i kikaren, vilket gör att man känner sig något avtrubbad som tittare. Ibland känns det som att scener slutar för tidigt, ibland som att de håller på för länge. Det är lite av en klumpig röra, till en början. På många sätt och vis är Disclosure Day en mer konspiratorisk ”best of”-remix från en regissörs forna glansdagar.

Ändå är jag fastklistrad. Som förhäxad. Med naglarna fastborrade i biosätet. Med fuktiga ögon, utan att jag fullt förstå varför. Är det den svunna filmmagin som har saknats så länge? Jag är omsvept i en sentimental Spielbergsk mysfilt, där världen omkring en tystnar och man super in den täta atmosfären. Det är nästan som att filmen halvvägs in övergår från konventionell konspirationsthriller om UFO:n till en renodlad saga som innefattar utomjordiska trollstavar och mystiska skogsdjur, en tidlös fabel om att våga ta klivet ut i det okända. Det är lätt att förlåta några mindre logiska luckor när bryggan mellan tro och vetenskap börjar suddas ut, och Blunts karaktär blir en slags allvetande Messias-figur som tycks omvända andra karaktärer med bara några få ord. Man känner sig med andra ord trygg i Spielbergs regi, för detta är ett svindlande storslaget filmäventyr. Jag är fast i Spielbergs förtrollning.

Spielbergs gamle följeslagare John Williams har såklart också ett finger med i spelet när det kommer till filmens magi, som tycks vifta sin dirigentpinne likt ett trollspö. Williams musik är kanske mer esoterisk än någonsin här, som här flyter på ett som en dröjande uppenbarelse. Det blir direkt tårdrypande utomvärldsligt när den 93-årige musikkompositören tonsätter sitt kanske sista samarbete med Spielberg, där man översköljs i bombastiska Williams-stråkar i den känslomässiga storm som är filmens sista tio minuter.

I dagens digitala översvämning av information kan det här med att avslöja statshemligheter för att förändra världen kännas något gammalmodigt och naivt, men den obotliga optimismen bakom det hela träffar hårt. Det finns ett framtidshopp här som genomsyrar berättelsen, som om Spielberg själv sträcker ut en vädjande hand till biopubliken för att få oss att lyssna på varandra, tänka efter, visa medkänsla, våga förändras till det bättre innan det är för sent. Det är ett lika klumpigt som vackert inlindat budskap, vars svulstiga, CGI-fyllda patos lär dela tittare i två läger mot filmens allra sista scen.

Om det inte redan var uppenbart tillhör jag lägret som dyrkar Steven Spielbergs filmhantverk, även om strukturen denna gång är lite för spretig för sitt eget bästa. Disclosure Day är inte Steven Spielbergs bästa verk, men det tar sannerligen fram det bästa ur Spielberg när han återigen leker med sin favoritgenre och gör det med sådan entusiasm och glöd att det blir svårt att bryta besvärjelsen långt efter dess slut.