Crystal Lake

Chi Chi Chi. Kah Kah Kah. Sex små viskande läten räcker för att alla skräckälskare ska le sådär motbjudande som vi alla gör när ultramördaren i målvaktsmasken förs på tal. Allas vår Jason, som drällt runt i skogarna strax utanför New Jersey sedan 1980, mördat pilska tonåringar likt ingen annan och gjort det helt utan stil och finess. För mig som i allra högsta grad växte upp med Fredagen den 13:e har skepsisen inför Crystal Lake-premiären på HBO Max varit ordentlig. Behövs Jasons ursprung verkligen förklaras? Bryr sig nån verkligen om Pamela Voorhees historia? Kan detta vara tidernas mest långsökta prolog?

Om du likt jag, gammal inbiten Jason-fan, kan tänka dig att ha ett relativt öppet sinne för en viss omstrukturering av händelser i den 12 filmer långa följetongen, finns det här mer att hämta än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig på förhand. Crystal Lake är inte duglig, eller okej. Det är en alldeles strålande TV-serie som gör i stort sett allting rätt och framförallt bidrar med vikt, mening, motiv och karaktär till en filmserie som i ärlighetens namn alltid saknat allt det.

Crystal Lake tar sin början 1971, nio år efter händelserna i den allra första filmen. Jason är sju, en missbildad liten utstött pojke undangömd i en stuga strax utanför New Jersey med sin överbeskyddande mor Pamela Voorhees. Jason går på sommarkollo men retas så ihärdigt av de andra barnen att han under godnattsagan bönar och ber sin arma mor om att få slippa morgondagens aktiviteter, få stanna hemma – njuta av sin egen ensamhet och slippa de svidande glåporden. Mamma säger nej. Hon arbetar som mattant på Crystal Lake Summer Camp och vill ha med sig sonen för att hålla uppsikt över honom och hans regelbundna krampanfall.

Naturligtvis skiter det sig för Jason, och då pratar jag inte om en badboll i skallen eller att närmaste sommarkompis kallar honom för ett ”missfoster”, nej. Jason kan inte simma, ger sig ut på flaket, drunknar i Crystal Lake varpå hans mor såklart bryter ihop fullständigt. Detta är upptakten till en thrillerhistoria med väl inarbetade slasher-inslag som går mycket djupare än att bara förklara för mig som tittare att barnen var dumma mot Jason, så nu ska alla människor förutom hans arma mor – dö. Det finns en regeringsbaserad konspiration här, ett hemligt forskningsprojekt, undercoveragenter med rätt att döda, en hyvens sheriff och hans skarpsynta syrra som arbetar som grävande journalist.

Det är å ena sidan en intressant fördjupning i trauman det här samtidigt som det också lyckas vara kitschigt och blodigt kul på ett sätt som känns oseriöst och tramsigt, roligt och helrätt. Det finns en ihållande VHS-feeling genom alla åtta episoder som gjorde mig genuint lycklig och skådespeleriet är strålande. Brad Kane står bakom manuset (skrev även Tokyo Vice, bland annat) och han är här alldeles lysande medan scenografin och kostymerna, tempot och fotot också briljerar. Crystal Lake lyckas blanda gripande drama med tramsigt brutala slashermord där skallar sprängs och machete klyver hela kroppar, på ett sätt som gjort att jag fnissar ena sekunden, biter ihop i den andra. Den balansen är verkligen ingen lek att pricka in och rent filmtekniskt är detta svinbra.