Con Air

Ett klockrent koncept är a och o när det kommer till actionfilm. En buss som sprängs om den kör långsammare än 80 kilometer i timmen, briljant. En FBI-agent byter ansikte med en superskurk (och vice versa – till allas stora förvåning) för att stoppa ett planerat bombdåd, magnifikt. Men frågan är om något någonsin kommer att rå på Con Air? Ett flygplan som transporterar livsfarliga fångar kapas uppe i luften och enda hoppet för den oskyldiga besättningen ombord är Cameron Poe, före detta marinsoldat på väg att släppas fri till väntande fru och barn, som är alldeles för godhjärtad för att låta elakingarna vinna. 

Michael Bay-vibbarna är starka här. Det både ser ut och känns som en Bay-film ur Bad Boys och The Rock-eran. Det är stora explosioner, fartfyllda biljakter, slow-motion och den där härliga blandningen mellan svinsnygg tokaction och hysteriskt roliga ögonblick som så många actionrullar bjöd på under den här tiden. Kort och gott en film som det i stort sett är helt och fullt omöjligt att ha tråkigt till. Det är två timmar som bara svischar förbi. 

Visst, Cages Forrest Gumpiga släpande sydstatsaccent kräver väl egentligen att man är gravt hörselskadad på minst båda öronen för att kunna finna någon glädje i överhuvudtaget och att han ser ut som Nanne Grönvall med sitt långa hårsvall gör honom knappast några tjänster. Men i övrigt är det här en film så fullproppad med fantastiska skådespelare att hälften vore nog. Faktum är att det bara fortsätter och fortsätter dyka upp briljanta birollsskådespelare under filmens gång. ”John Cusack OCH Colm Meaney, vilken jäkla kungduo” följt av ”Ving Rhames, niiiiice” bara för att sen bombarderas med ”John Malkovich, wow” och som grädden på moset Danny Trejo, Mykelti Williamson, Nick Chinlund, Dave Chappelle (som föga förvånande levererar några av filmens absolut roligaste repliker), M.C. Gainey och så småningom även birollernas okrönta konung: Steve Buscemi. 

Jag har säkert sett Con Air femtio gånger vid det här laget och varje gång jag ser den, så slås jag dels av hur extremt underhållande den är (det här är en perfekt film att råka zappa in på halvvägs in i berättelsen och sen stanna kvar till eftertexterna), men också hur filmen hade blivit så oerhört mycket bättre om sista kvarten som utspelar sig i Las Vegas hade putsats upp ordentligt. För mig dör mycket av spänningen när, mild spoiler på snart 30 år gammal film, planet väl landar och Poe vägrar ge upp förrän skurkarna är bakom lås och bom igen. Det känns väldigt mycket som något som lagts till för att blidka någon testpublik som varit missnöjd med hur det hela egentligen slutade (ren gissning då jag inte har en susning om det initialt fanns något annat slut). 

Men ett halvdant slut känns som ett billigt pris att betala när filmen i övrigt levererar på precis alla fronter. Con Air är dumaction av den bästa sorten. Påkostat, mer välregisserat än vad som är brukligt (det blir lätt så när The Expendables 2-kungen Simon West regisserar), välspelat så in i bomben och bara ren och skär underhållning i dryga två timmar. Om du inte redan har sett den, så gör dig själv en tjänst och åtgärda det på momangen. Du kommer inte att ångra dig.