Carrie

Stephen Kings berättelse om den utsatta men under ytan så kraftfulla Carrie vars vedergällning efter att ha blivit mobbad ned i skoskaften, har verkligen överlevt allt. Allt och lite till. Den över 50 år gamla sagan om de skoningslösa tonåren, flockmentalitetens mörkaste sida, gottgörelse, skuldbeläggning, hämnd och religiös extremism har via Midnight Mass-skaparen Mike Flanagan nu fått nytt liv, ännu en gång. Amazon Prime-serien är från och med i morse i full gång, och det är en trevlig bekantskap detta, helt och hållet tack vare den alltid så skickliga Flanagan.

Att föra in en 70-talsfigur in i 2026 och göra det med sånt självförtroende som Flanagan gör här, kräver ballar av stål. Hånskratt i skolsalen och en lapp i skåpet om hur fula kläder man har, har här ersatts av sociala medier-skräck och kollektiv nätmobbing, på ett sätt som känns naturligt och aktuellt snarare än inkvoterat och konstruerat. När Carrie (2026) inleds har hennes far precis dött i en arbetsolycka. Polisen finner Carrie och hennes superstrikta mor i en skrubb, undangömda från verkligheten där ute. Carrie är 15 år gammal, har aldrig haft en kompis, aldrig sett på TV, aldrig varit på en skola och klär sig som en 1700-talspiga. När hon dagen därpå kliver in på den lokala högstadieskolan är kulturkrocken såklart total. Carrie… Denna arma flicka, får det tufft – direkt.

Kings ikoniska berättelse kretsar som vi alla vet kring de förödande fysiska och psykiska effekterna av trakasserier i skolan, social utfrysning och hur det är att stämplas som en utomstående, som inte hör hemma. Som inte passar in. När Carrie pressats tillräckligt hårt från skolkamraterna och när hennes mor använde fanatisk religiös skuldbeläggning för att kontrollera sin fromma tonårsdotter en gång för mycket, kommer reaktionen – och den är ju som vi alla vet rejäl.

Flanagans manusarbete är lika imponerande stadigt och stabilt här som hans regi. Den här gubben är fantastisk, som så ofta. Han berättar historien utan att stressa, tar sig tid att fördjupa och ge kontext på helt rätt ställen och det finns en mänsklighet i båda ramverken men framförallt rolltolkningen som huvudrollsinnehavaren Summer H. Howell gör, som är enkel att tycka om. När det hettar till är Carrie stämningsfull och våldsam utan att bli King-mörk och den sociopolitiska kommentaren här är minst lika viktig som våldet i sig. Detta är tillsammans med Widow’s Bay den trevligaste nya TV-serien under hela 2026 för egen del.