Bugonia

Yorgos Lanthimos har under de senaste åren etablerat sig som en av filmvärldens mest egensinniga regissörer med filmer som The Killing of a Sacred Deer och Poor Things. Hans filmer balanserar ofta mellan svart komedi, obehag och samhällssatir, där karaktärerna beter sig på ett sätt som ständigt får publiken att känna sig en aning ur balans. Bugonia är inget undantag. Det är en udda film som blandar torr humor med obehag och som sällan tar den väg man först tror.

Filmen kretsar kring Teddy, spelad av Jesse Plemons, en man som är övertygad om att världen styrs av dolda krafter och att mäktiga personer egentligen är utomjordingar i mänsklig skepnad. När han riktar sin uppmärksamhet mot en framgångsrik företagsledare, gestaltad av Emma Stone, bestämmer han sig tillsammans med sin lågbegåvade kusin Don för att kidnappa henne. Därifrån utvecklas berättelsen till ett bisarrt maktspel där gränsen mellan paranoia, verklighet och satir suddas ut mer och mer.

Det är framför allt Jesse Plemons som bär filmen på sina axlar. Hans porträtt av den konspirationsteoretiska galenpannan är lika övertygande som underhållande. Han lyckas göra Teddy både obehaglig och märkligt sympatisk, trots att hans handlingar blir allt mer extrema. Plemons spelar med en lågmäld intensitet som gör att man aldrig riktigt vet vad han tänker göra härnäst, och det är svårt att slita blicken från honom varje gång han är i bild.

Emma Stone är minst lika bra. Hon spelar sin roll med en iskall kontroll som gör det omöjligt att avgöra hur mycket hon faktiskt avslöjar för omgivningen. Precis som i flera av Lanthimos tidigare filmer finns en medveten distans i skådespeleriet, men Stone lyckas ändå ge sin karaktär ett djup som gör att man ständigt ifrågasätter vem som egentligen har övertaget.

Lanthimos fortsätter dessutom att visa varför han är en av samtidens mest särpräglade filmskapare. Hans bildspråk är genomgående elegant och den torra humorn träffar ofta helt rätt. Dialogen känns medvetet stel, situationerna blir allt mer absurda och filmen lyckas flera gånger locka till skratt samtidigt som den skapar en krypande känsla av obehag. Bugonia har en egen identitet och försöker aldrig anpassa sig efter en bred publik, vilket också är en stor del av dess charm.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen tappar fart. Vägen mot den stora finalen blir stundtals onödigt utdragen och vissa scener känns mer som upprepningar än som naturliga steg framåt i berättelsen. Tempot sjunker under mittenpartiet och jag satt flera gånger och väntade på att handlingen skulle ta nästa kliv. När slutet väl kommer känns det dessutom inte riktigt så smart eller träffsäkert som Lanthimos förmodligen vill att det ska vara. Budskapet går absolut fram, men själva avslutningen saknar den där sista pusselbiten som hade kunnat lyfta helheten ytterligare.

Det gör dock inte Bugonia till någon besvikelse. Tvärtom är det en underhållande och originell film som vågar vara märklig på riktigt. Den kommer garanterat att dela publiken, men uppskattar man Lanthimos speciella sätt att berätta historier finns det mycket att hämta här. Framför allt är det samspelet mellan Jesse Plemons och Emma Stone som gör att filmen håller intresset vid liv även när tempot sviktar.

Bugonia är kanske inte regissörens skarpaste eller mest träffsäkra verk, men den är tillräckligt udda, välspelad och underhållande för att vara väl värd att se. Det är en film som väcker tankar, bjuder på flera skratt och lämnar efter sig en känsla av att allt kanske inte riktigt var så enkelt som det först verkade – även om slutpoängen inte blir fullt så briljant som ambitionen antyder.