Below

Calvin Penney (Josh Hartnett) såg sin far drunkna som sjuåring. Han kunde inte göra något åt det. Han kunde inte rädda sin far och var dessutom tvungen att med sin lilla fickkniv skära av repet som hade kanske kunnat rädda honom, för att inte själv följa med ned i det sotsvarta vattnet. När Netflix nya thrillerdrama Below börjar är det en ärrad, luttrad och tystlåten Calvin i 40-årsåldern som vi får stifta bekantskap med. Han och hans två tonåringar till avkomma bor på den kanadensiska ön Newfoundlad, driver ett litet familjeföretag där dagsfärsk fisk och is till det lokala whisky-destilleriet betalar räkningarna. Below är tonalt kärvt, mörkt och sådär diskbänksrealistiskt jobbigt. Den lilla avlägsna fiskebyn går på knäna. Fisken är slut. Isarna smälter, ett internationellt oljekonglomerat har klivit in och erbjudit samtliga invånare en fast summa pengar för att lämna ön. Oljan ska upp ur marken. Folket kan dra åt helvete.

Under ytan bubblar något fasligt, dock. På flera plan. Calvin stöter på isblock som är infekterade med någon slags dödlig bakterie och innan han vet ordet av börjar kollegor som också lever på trålfiske att dö. Något är lurt. Något stort, dödligt ruvar där nere på djupet. Var det havsmonstret som nöp Calvins farsa, 35 år tidigare? Nu ställs han mot monstret som i stort sett ödelade hans liv. Kommer han att få de svar han letat efter under hela sitt liv? Kommer den lilla avlägsna, urfattiga fiskebyn att kunna överleva?

En hel del vettiga, intressanta frågeställningar målas upp i Below, särskilt under de inledande två episoderna. Jag känner efter två avsnitt att jag är till fullo helt investerad i byinvånarnas öde. Jag vill veta vad som lurar under ytan. På flera plan. Jag vill se hur det går för Calvin och hans familj och hur det kommer att sluta för det lilla samhället. Tyvärr uteblir de flesta av svaren här och tyvärr går luften ur Belows redan mot slutet av episod tre. När samtliga sex delar konsumerats kan jag inte känna särskilt mycket annat än besvikelse över ej hopknutna storytrådar, en tematik som går på tomgång i tre hela avsnitt och frågor som aldrig besvaras.

Monstret under ytan (som vi enligt Netflix inte får kommentera eller beskriva) är såklart en metafor för storföretagens kapitalism, den girighet som så ofta drabbar småföretagare och på väg mot nästa rekorddoftande bolagsvärdering skördar offer. Det finns också en åtminstone initialt ganska vass och välplacerad känga mot dagens miljöförstöring och även om man som showrunner försöker bilda någon slags ihållande helhet i den frågan mot slutet, känns det lite konstruerat för egen del. Utstuderat och utan udd, utan skärpa.

Det är där Below både börjar och slutar för egen del. Det blir vare sig särskilt dramatiskt eller särskilt spännande. Det sägs inte särskilt mycket, budskapet känns mossigt och händelseförloppet trubbigt. Hartnett är bra, dock precis som Mackenzie Davis. Jag gillar även Stranger Things-skådespelaren Charlie Heaton i rollen som Calvins yngsta son Wade, men det räcker aldrig från att rädda Below från utlåtandet ”väldigt mediokert”, tyvärr.