Avatar Aang: The Last Airbender

Efter händelserna i TV-serien har Aang och hans vänner hunnit bli äldre och världen har förändrats. Freden som de kämpade så hårt för att skapa har lett till nya samhällen, nya konflikter och problem som ingen av dem riktigt hade kunnat förutse. När en händelse drar in Aang, Katara, Sokka och de andra i en ny konflikt blir det också starten på ett äventyr som tvingar gruppen att återigen samarbeta och möta ett hot som skiljer sig från dem de tidigare har ställts inför.

Det är svårt att göra en film av Avatar: The Last Airbender utan att jämföras med serien som gjorde världen och dess karaktärer så älskade från första början. Avatar Aang: The Last Airbender försöker därför göra något både tryggt och lite riskabelt. Den återvänder till en välbekant värld, låter de gamla karaktärerna stå i centrum och fortsätter berättelsen efter händelserna i serien. Problemet är att den ibland känns mer intresserad av att påminna mig om varför jag tyckte om Avatar än av att faktiskt visa mig något nytt.

Den första halvtimmen är det tydligaste exemplet. Här läggs mycket tid på att återberätta sådant som den som sett serien redan känner till. Det är förståeligt eftersom filmen också måste fungera för den som inte har någon relation till Avatar sedan tidigare, men det blir samtidigt lite väl mycket repetition. Jag behöver inte påminnas om vem Aang är, vilka hans vänner är eller hur världen fungerar. Det gör att filmen inledningsvis får en märklig känsla av att stå och trampa på samma plats, innan den till slut börjar berätta sin egen historia.

Och det är egentligen filmens största problem. Karaktärerna har blivit äldre, men det känns inte riktigt som att tiden har gått. Aang, Katara, Sokka och de andra har fått några år till på nacken, men deras relationer och personligheter har inte utvecklats i samma takt. Det finns fortfarande en tydlig kemi mellan dem, men jag saknar den där känslan av att de har levt tillsammans, gått igenom saker och förändrats av det. När en berättelse hoppar framåt i tiden förväntar jag mig att relationerna också ska ha fått nya lager. Här känns det ofta som att karaktärerna har väntat på att berättelsen ska börja igen.

Det gör också att insatserna aldrig riktigt känns så höga som de borde. Det finns naturligtvis konflikter och hot, men jag får sällan känslan av att huvudpersonerna faktiskt har något att förlora. När karaktärerna inte har förändrats särskilt mycket blir det också svårare att bry sig om vad som händer med dem. Jag vill känna att relationerna står på spel, att gamla sår fortfarande påverkar dem eller att nya erfarenheter har förändrat hur de ser på varandra. I stället blir det ganska mycket av samma dynamik som tidigare, bara med äldre versioner av karaktärerna.

Det är dessutom lite synd att filmen inte använder sin speltid bättre för att utveckla personerna. Det finns försök till karaktärsutveckling under berättelsens gång, men mycket av den känns påklistrad och ganska snabbt överstökad. När förändringarna väl kommer är de därför svåra att känna särskilt mycket för. Jag förstår vad filmen vill säga, men den lyckas inte alltid få mig att känna det. Det blir mer information om karaktärerna än riktig karaktärsutveckling.

Tagah, spelad av Dave Bautista, är däremot ett undantag. Han är en av filmens mest intressanta figurer och känns som en person som faktiskt hör hemma i den här nya delen av berättelsen. Bautista får dessutom mer att arbeta med än man kanske först hade kunnat förvänta sig. Framför allt är han ett exempel på hur mycket bättre filmen fungerar när den faktiskt låter en karaktär ha egna drivkrafter och en tydlig plats i berättelsen, i stället för att bara fungera som en påminnelse om det som kom före.

Där filmen verkligen imponerar är actionsekvenserna. Här känns det som att produktionen vågar släppa loss ordentligt. Böjningarna är kraftfulla, striderna har bra tempo och det finns en fin känsla i hur de olika elementen används. Det är lätt att förstå varför den här världen gör sig så bra i ett större visuellt format. När Aang och de andra får använda sina förmågor fullt ut blir filmen betydligt mer underhållande och energisk.

Animationen är också riktigt bra, och förbättringen är markant jämfört med tidigare. Detaljrikedomen, rörelserna och de visuella effekterna gör att världen känns mer levande, samtidigt som den fortfarande behåller mycket av det uttryck som gjort Avatar så lätt att känna igen. Det är framför allt i de större scenerna som den visuella kvaliteten kommer till sin rätt. Jag hade gärna sett att samma omsorg hade lagts på berättelsen och relationerna.

För även om Avatar Aang: The Last Airbender absolut inte är dålig, lämnar den mig med känslan av att den hade kunnat vara betydligt mer. Den har en fantastisk värld, välbekanta karaktärer, snygg animation och action som ofta sitter där den ska. Men den är samtidigt för försiktig med sitt eget material. I stället för att låta tiden som gått påverka karaktärerna på riktigt känns det ibland som att filmen försöker återskapa känslan från serien utan att riktigt förstå att det som gjorde den så bra var utvecklingen som skedde längs vägen.

Jag hade därför gärna sett mindre återberättande, mer fokus på relationerna och betydligt mer konsekvenser av det som karaktärerna varit med om. Som det är nu fungerar filmen bäst när den låter Avatar vara Avatar, med elementböjning, action och en färgstark värld, men sämre när den försöker förklara varför vi ska bry oss om människorna i den. Det är en helt okej fortsättning som visar att det fortfarande finns mycket liv kvar i världen, men den lyckas inte riktigt få mig att känna att karaktärerna själva har gått vidare.