Animals

Stressen är minst sagt påtaglig. Politikern Mark Kimball kampanjar sig till döds, snudd på, för att försöka vinna borgmästarvalet i Los Angeles medan hans missnöjda fru vänstrar för fulla muggar och medan pengarna sinar. Mark har bränt igenom familjens besparingar, belånat deras Beverly Hills-kåk och ligger under i opinionsmätningarna. Något drastiskt måste ske. Han satsar allt. Och lite till. Vinna eller dö. Han är ett djur, en kämpe, en överlevare.

Hembiträdet Cecilia och hennes styvson Hector tar med sig Marks son Denny för att fira Halloween och hela familjen Kimballs värld rasar när en kidnappare hör av sig ett par timmar senare, meddelar att han lagt vantarna på Kimball Junior och nu kräver makarna på 70 miljoner kronor inom 24 timmar. Det ska dock rätt snart visa sig att de klantiga kidnapparna norpat fel unge. Det är Hector de norpat, inte Denny, och nu uppstår naturligtvis ett minst sagt knivigt moraliskt dilemma. Betala pengar man inte har för att rädda någon annans barn, eller backa ur och fokusera på sin egen familj?

Animals är precis som Spike Lee-fiaskot Highest 2 Lowest baserad på Akira Kurosawas stilbildande 60-talsthriller Himmel eller helvete. Affleck (som skrivit manus) har arbetat om vissa delar och gjort rasmotsättningar och immigration till en betydande del av storyn (helt i onödan, dessutom) men i övrigt är ramverket detsamma. Problemet med Animals är dock att det aldrig känns trovärdigt eller äkta. Det känns aldrig som att Abigail och Mark är gifta. Det känns aldrig som att Denny är deras son eller att Arkiv X-stjärnan Gillian Anderson i grunden är någon maffiaanknuten ”fixare” som driver runt och köper loss de rikas smutsigaste bekymmer.

Affleck är ju som vi alla vet i grunden sällsynt skicklig filmskapare. The Town är enligt mig en av tidernas tätaste thrillers och Gone Baby Gone är alldeles lysande. Jag gillar även Argo och Good Will Hunting är ju som vi alla vet ett tidlöst, odödligt mästerverk. Det går dock inte att blunda för att han i Animals framstår som en regelrätt amatör. Hans skådespeleri som den pressade politikern känns forcerat och entonigt på ett sätt som jag inte är van att se och regijobbet känns inte sällan som om det baserats på rena gissningar. Tagningarna är långa, kameraåkningarna forcerade och relationsdramat mellan Abigail och Mark där de tvingas blotta sina innersta, mörkaste hemligheter – är aldrig något annat än konstruerat och proppat av klyschor.

Bäst i Animals är Walking Dead-stjärnan Steven Yun som den karismatiska, samlade, strama kampanjchefen vars enda motiv är att vinna valet. Några kidnappade ungar hit och dit är inget som i grunden bekommer honom och det finns nyanser och lager i hans porträtt som intresserar mycket mer än allt det andra i denna i övrigt unkna nytolkning av Kurosawa.