28 Years Later: The Bone Temple
Uppföljaren till en av fjolårets största besvikelser fortsätter på den inslagna vägen. Ranta är allt annat än imponerad.
Zombiefilm. Smaka på det ordet. Blunda och föreställ dig nu vad du associerar det med. Låt mig sedan ta tillfället i akt och ge lite hjälp på traven. Långsamma (eller snabba beroende på vilket lag du hejar på) hjärndöda otäckingar som suktar efter människokött? Check. Slafsiga specialeffekter som fångar upp det groteska eftermälet när zombierna får tag på människor alternativt när människorna tar kommandot och har död på de levande döda? Absolut. Spännande sekvenser när människorna försöker undkomma en i stort sett säker död med tillhörande buköppning medelst zombietänder eller zombiehänder genom att hålla sig undan läbbingarna? Mycket sånt, tack.
I 28 Years Later och ännu mer påtagligt i den här uppföljaren, The Bone Temple, finns i stort sett ingenting av det som jag vill ha ut av en zombierulle. Vi snackar mikroskopiska mängder. Vilket känns extra sorgligt då föregångarna, inte minst 28 Weeks Later hör till några av de bästa zombierullarna som sett dagens ljus. Här fortsätter berättelsen om den unga pojken Spike som i förra filmen hamnade i händerna på det karatehoppande och Teletubbies-färgkodade perukgänget som dök upp i slutet av det som var fjolårets största filmbesvikelse för egen del.
Vi får också följa med den flitiga bentempelsbyggande doktor Kelson och hans filosofiska duster med byxlösa alpha-zombien Samson. Här ännu mer än i förra filmen. Faktum är att det känns som att drygt nittiofem procent av filmen antingen kretsar kring scener där Ralph Fiennes sitter och håller rena Shakespeare-monologerna (Hamlet-referenserna är aldrig långt borta när han håller i sina nykokta dödskallar) framför/bredvid Samson eller bitar där Jack O’Connells närmast parodiskt ärkeonda sektledare Jimmy står i sin träningsoverall och flinar medan han säger konstiga saker till sina undersåtar.
Det är som om filmen står och stampar och stampar runt dessa två läger utan att egentligen föra berättelsen framåt det minsta lilla. Fiennes gör sitt bästa av rollen som den märkliga doktorn med bentemplet och är i stort sett den enda i ensemblen som levererar vad som gränsar till att vara en bra skådespelarprestation. Medan unga och extremt träiga Alfie Williams inte lämnar en med särskilt mycket hopp om hans framtida skådespelarkarriär och tidigare nämnda O´Connell som vanligtvis brukar vara duktig, inte minst i fjolårets betydligt mer lyckade skräckfilm Sinners, testar ens tålamod rejält när han slänger ur sig massa nonsens-repliker i rollen som filmens stora elaking. Det känns som att han lajvar en träningsoverallklädd variant på Malcolm McDowells karaktär ur A Clockwork Orange utan att övertyga det minsta.
En del zombiescener höjer pulsen några snäpp, men dessa är alldeles för få till antalet och när det mot slutet rivs av ett slags eldhärjat Roger Pontare-doftande performance art-nummer tonsatt till Iron Maiden-dängan The Number of the Beast tvärdör verkligen hela filmen för mig.
Måtte vi nu bara slippa en tredje del av det här eländet. Hoppa istället direkt vidare till 2800 decennier senare och ge oss kötthungrande zombieandroider och talande dinosaurie-människohybrider beväpnade med stora laserpickadoller. Kan liksom omöjligt bli sämre än det här.
Kommentarer
Logga in för att kommentera.
Är faktiskt mer benägen att hålla med Måns i detta fall; det är något annorlunda än den klassiska zombierullen, och på det viset något mer intressant. Budskapet om empati och förståelse gentemot de infekterade tilltalade mig också.