Våra starkaste Zelda-minnen

En av årets viktigaste spelveckor är snart till ända, där vi efter en lång, lång väntan äntligen fått återuppleva ett av Links bästa äventyr i form av en nyversion. The Legend of Zelda: Ocarina of Time är ett spel som flera av oss i redaktionen inte kan tänka på, utan att bli helt fnittriga av av nostalgiska minnen. Men det är inte det enda spelet i serien som vi bär med oss, och därför vill vi nu presentera våra starkaste minnen med The Legend of Zelda.

Året var 2016 och dagen därpå skulle min vän Karl Fredrik flyga till Hong Kong på utbytesstudier. Vi hade bestämt oss för att hinna färdigt med The Legend of Zelda: Ocarina of Time innan dess, det skulle runda av sensommarens slöa spelsessioner perfekt. Problemet var att vi inte visste hur långt det var kvar av spelet.

Klockan hade hunnit bli över 02:00 på natten när slottet föll samman bakom oss och vi desperat flydde efter Zelda ner för stentrapporna. Vi var lika trötta och förtvivlade som radarparet på skärmen framför oss; muskelminnet svek oss om och om igen på de enklaste utmaningar och när vi slutligen stod inför Ganondorf var det känslan av något större än bara en grågrön hög med polygoner och spetsnäsa som tronade framför oss.

Det tog närmare en och en halv timme innan Ganon knäböjde i ruinerna av slottet, oskadliggjord, redo för det sista och avgörande hugget. Med ”the power of friendship” tryckte både jag och Karl Fredrik samtidigt på knappen och utdelade det avgörande slaget. Därefter satt vi bara tysta, gapande och mållösa. Det var över, solen höll på att gå upp. Fåglarna kvittrade.

Karl Fredrik reste sig upp och rostade äggmackor till oss som vi åt i tysthet. På eftermiddagen åkte han till Hong Kong och var borta en termin, och när han kom tillbaka gav vi oss genast på The Legend of Zelda: Majora’s Mask, som vi sedan följde upp med hela resten av serien. Idag är jag gudfar till hans barn. Men vad hade hänt om vi inte hunnit slakta Ganon den gången, sensommaren 2016?

Jag har varit på mitt livs största äventyr. Hittat svärd och sköld, sett det stora trädet tyna bort framför mig och besegrat bossar för att kunna inta The Temple of Time och rädda världen från absolut mörker och se till att tidslinjen inte kollapsar. Jag är en hjälte, Saria och alla andra hemma i Kokiri-skogen kommer få veta att jag, pojken utan fé, är den utvalda. Jag öppnar den stora stendörren och plockar upp svärdet. Snart är spelet slut och imorgon ska jag berätta för mina kompisar i pulkabacken att jag har i princip har klarat Ocarina of Time, på rekordtid. Jag trodde på riktigt att spelet var slut, där och då. Kanske lite kort, men jag hade ju klarat alla tempel, utforskat Hyrule och nu skulle jag ge Ganon på truten där inne i templet.

Det visade ju sig förstås att det där var snarare precis där Ocarina of Time startade på riktigt och när polletten trillade ner och jag förstod att jag hade ett maffigt äventyr med en vuxen Link framför mig kändes det overkligt. Ogreppbart. Det blev ingen mer pulkabacke det jullovet, i stället satt jag fastklistrad framför 15-tumsskärmen och vände på varje sten i hela Hyrule för att hitta alla hemligheter och hjärtbitar. Jag var fullkomligt förtrollad av vidden av Ocarina of Time och inget Zelda-spel har någonsin bräckt den känslan för mig sedan 1998.

Jag har lagat mat, skjutit pilbåge på helt vansinniga avstånd (jag är konflikträdd) och klättrat. Oj vad jag har klättrat. Jag vet inte om det har att göra med att jag är uppvuxen i plätt-platta Kalmar där våra “berg” är 150 meter över vattennivån, men det är framförallt utsikterna som lockar mig tillbaka till Hyrule. Upp i ett sånt där utkikstorn för att välja väderstreck på måfå, kasta mig ut och sväva så långt jag kan och låta äventyret fortsätta trots att main storyn är avklarad sedan länge. Det är sann spelmagi.

Ett mer specifikt minne från Breath of The Wild som jag håller väldigt högt är när jag mitt i världsräddande och svärdfäktande blir erbjuden att köpa ett eget hus. Jag kunde inte tro det. Jag älskade känslan av att laga mat och vila i mitt hus och försökte börja och sluta varje session i hemmets lugna vrå. Och det är väl det där som är själva kärnan i många av den ärtgröna toppluvans äventyr, det är både på skoj och på allvar. Farligt och mysigt. Vackert och läskigt.

Barndomsminnen från Zelda finns – men de är färre och suddigare. Jag minns känslan när jag fick svärdet i Links Awakening DX till GameBoy Color, och kunde vända mig om där på stranden och bara mula ner alla sjöborrar och bläckfiskar som jag så försiktigt hade fått knuffa åt sidan med skölden på väg ner till vattnet. Återigen, det var tvunget att vara lite läskigt först för att bli häftigt sen.

När jag tänker tillbaka på tiden innan Youtube fanns och innan man kunde söka på nätet efter lösningar i olika spel tänker jag alltid på The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Det var mitt livs första Zelda-spel och förmodligen det jag tillbringade allra mest tid med på Nintendo 64. Jag minns att jag älskade det från första stund, när Link red genom gryningen på Eponas rygg till en musik som jag än i dag nynnar på säkert en gång i veckan. Det skulle inte dröja länge förrän jag körde fast och vakterna utanför Hyrule Castle vägrade släppa in mig.

Jag låg sömnlös över det, testade nya knep varje dag och fastän jag satt fast så älskade jag det. Jag minns särskilt en fredag när hela skolklassen hade varit iväg till simhallen och jag dök ner i bassängen och skrapade bort en flisa av ena framtanden mot botten. När jag kom hem såg jag ut som Lloyd från Dum & Dummare, men jag hade inte ens tid att säga något till mamma eftersom jag fått höra av en kompis hur jag skulle bära mig åt för att ta mig in i slottet. Jag borde ha förstått. Att flyga över vallgraven med en höna var lösningen. Euforin var total över att ha tagit mig vidare och jag fortsatte spela. Ännu en gång var jag som besatt. Ända tills mamma fick syn på min ena framtand och bröt transen som jag befann mig i.

Hela mitt liv går att följa i olika The Legend of Zelda-epoker. Jag kan tänka på till exempel Wind Waker och då plötsligt se mitt gamla pojkrum i mitt inre. Mitt lila Nintendo Gamecube, placerat lite på sniskan rakt framför tjock-TV:n på golvet. Plötsligt är jag där. Jag springer orientering i OK Tyr och spelar handboll i Skåre HK, och är som bäst medelbra på båda. Jag tar pianolektioner en gång i veckan och är helt okej. Imorgon är det torsdag. Långdag i skolan. Men kort därpå är det också fredag och sen helg och då ska jag och Link segla österut till en del av havet som vi inte har upptäckt än.

Jag minns tiden med Skyward Sword. Jag fick det i present av min dåvarande flickvän. Vi spelade hela nätterna. Jag minns tiden med originalet, The Legend of Zelda, till Nintendo Entertainment System. Jag gav mig ut på en pilgrimsfärd bakåt i tiden och bestämde mig för att jag bara måste klara urmodern av alla äventyrsspel, och jag minns hur ett initialt ganska intimt och klaustrofobiskt äventyr bara växte och växte ända tills det plötsligt var över, och jag minns exakt var jag satt och vilket väder det var utomhus när jag var klar.

Men mitt starkaste enskilda minne? Det skulle kunna vara när jag anlände till Rito Village i Breath of the Wild och för första gången hörde Dragon Roost Island-musiken i sin melankoliska, vemodiga tappning för första gången. Eller, på tal om kaninhål som öppnar sig och bygger tunnlar mellan tid och rum… Ögonblicket ungefär i mitten av Wind Waker, när man sjunker ner i havet till The Temple of Time och inser att det här är samma värld som i Ocarina of Time, nu översvämmad och begraven.

Eller är det svärdet i stenen i Ocarina of Time som är starkast kanske? Att plötsligt inse att man blivit lurad av Ganondorf. Att startskottet djupt inne i Kokiri Forest, allt hårt slit uppe på Death Mountain och klättrandet genom Jabu-Jabu’s Belly bara varit starten på något som från och med nu ska bli så pass mycket otäckare och allvarligare att jag där och då valde att starta en ny sparfil, gång på gång, istället för att spela vidare.

Å andra sidan… På många sätt är det de små stunderna som sitter kvar mest i mig. Baren i Majora’s Mask där de döda, representerade genom Link i form av masker, plötsligt blir en liten orkester som spelar livemusik för gästerna. Att inse att det går att flyga en liten bit om man håller en höna ovanför huvudet. Att krypa genom kloakerna i Clock Town och plötsligt komma ut i ett observatorium.

Men om jag måste välja, och det måste jag ju, så säger jag ändå slutscenen i bosstriden mot Ganondorf i Wind Waker. Efter en evighet av pusslande, flera bossfaser och till sist en batalj mot Ganondorf i svincool samurajstil, med Zelda vilt pepprandes medelst pil och båge vid min sida, hoppar Link högt upp i luften och planterar sitt svärd djupt ner i en förvånad Ganondorfs panna, och allt är med ens över. För mig är det den optimala slutscenen i ett Zelda-spel, och därpå väntar dessutom en vacker epilog som omedelbart gör mig sugen att börja om från början och spela allt igen och igen och igen.

När Ocarina of Time släpptes var jag tjugofem år och hade ännu inte förstått hur fullständigt en institutionsgrå spelkassett kunde ta över ett människoliv. Jag och min dåvarande sambo spelade besatta. Vi gick till jobbet, skötte den mest akuta hygienen och låtsades ibland att det var rimligt att sova. Sedan smög någon av oss upp mitt i natten, startade Nintendo 64 och snart hördes Epona’s Song genom lägenheten. Jag vaknade knappt av väckarklockan men när flöjten drog igång så flög jag upp ur sängen som om jag fått en eldgaffel i ändalykten. Där rök den nattsömnen. Och husfriden.

Det var inte bara den där märkligt levande världen, musiken eller känslan av att varje stig dolde en hemlighet. Det var att jag för första gången inte riktigt upplevde mig som någon som styrde en figur. Jag var där, i Hyrule. Jag red över fälten, gick vilse i tempel och svor åt kameran som om den vore en personlig nemesis. Sedan drog jag Master Sword ur sin sockel och tiden stannade upp och rusade fram på samma gång.

Jag trodde förstås att jag hade vunnit. Svärdet! Hjälterollen! Nu skulle Ganondorf få smaka stål och ånger. I stället hade jag gjort precis vad skurken ville. Jag öppnade vägen till det heliga riket, Ganondorf tog makten och när Link vaknade sju år senare var det en annan värld som väntade där ute. Det Hyrule jag älskat var mörkt, sargat och fullt av monster. Och på något bakvänt sätt var det mitt fel. Som det brukar vara när något går käpprätt åt helvete. Jag var topp tunnor rasande. Inte för att spelet hade lurat mig, utan för att det hade gjort det så förbannat elegant. Där satt jag med världens mest mytomspunna svärd och kände mig som byfånen som lämnat nyckeln i dörren åt inbrottstjuven.

Men jag kunde ju inte lämna Goronerna åt draken eller Zorafolket infruset i isen. Det var bara att kavla upp ärmarna och städa upp efter sig. Har man skallat vitrinskåpet där hemma så får man sopa upp skärvorna, som det gamla ordspråket lyder. Så är det ju och till slut föll Ganondorf och ljuset återvände. Det märkliga är att jag inte främst minns segern. Jag minns nätterna, musiken och känslan av att ha varit någon annanstans på riktigt. Förhållandet tog slut så småningom. Spelkassetten följde med mig genom flera flyttar. Och Hyrule? Jag har aldrig riktigt flyttat därifrån.