Fegare än fegast

När jag Majsan växte upp såg min gamle far det som sin främsta uppgift i livet att skydda oss barn från allt otäckt. Kruxet är bara det att vad pappa Jörgen med ett J finner otäckt och vad vi ungar finner otäckt är två helt skilda saker. Mitt Street Fighter 2 försvann plötsligt en dag och jag fattade ju med en gång att han hade ett finger med i spelet efter hans långa anti-fight clubtal. Visst, jag hade skaffat mig ett svettband runt min lilla skalle och testade hoppsparkar på alla grannbarnen men det var ju inte så att någon blev skadad. Eller ja, Åsas haka fick sig en smäll men eftersom hon var en idiot så räknades det inte.

Min hela samling av Garbage Pail Kids gick också upp i rök efter att pappa Jörgen slängt ett öga på bilderna och kommit fram till att de tecknade korten skulle ge mig men för livet. Ända menet jag fått är när jag såg ett av korten från min samling på Ebay hade sålts för 100 000 kronor. Tack pappa för att jag i stället får njuta av livet på fattighuset tills dagen jag dör. Min låda med rökelser raidades en dag när jag var i skolan och sågs aldrig igen. Även där vet jag att det inte var Keyser Soze som låg bakom heisten eftersom Jörgen med ett J hade ett föredrag om skadligheten av hasch. Trots försäkringar att det bara är pinnar man tänder för doft så förklarade han att han mycket väl vet hur hasch luktar och ja, det var det sista jag såg av mina rökelser. Mitt nitarmband var även det farligt och skulle få mig att hamna på fel väg i livet och ännu värre tänk om jag började använda kajal runt ögonen?.

Sen har vi då filmer och där lades ribban ynkligt lågt. Hajen var förbjuden. Serien Cheifs som hela familjen tittade på var också förbjuden och Majsan blev alltid besviket skickad i säng medans resten av familjen smaskade popcorn och njöt av gammal hederlig action. Predator fick jag inte se och inte heller Alien. När vi kollade på Star Wars och Darth Vader kom i bild la han handen framför mina ögon och när jag slog grannpojkarna med pinnar veckan efter och skrek att jag var Darth Valdemar så fick han vatten på sin kvarn som en gammal Krösamaja och ”Vad var det jag sa?” ekade hemma. Än idag beskyller han TV-spel och filmer för allt skit han ser på Efterlyst. Hade bara dessa ungar som mördat sett mindre på Hajen-filmen så hade världen sätt annorlunda ut.

Men verkligheten blev i stället att ju mindre otäckt jag blev utsatt för desto räddare blev jag. Hans ständiga tal om att allt ger en mardrömmar funkade ju inte för de värsta mardrömmar tänker trots allt ens egna fantasi fram helt på egen hand utan att ens ha sett filmer som The Thing eller Poltergeist. Men allt detta gjorde mig till en riktig fegis. Mörkret var det första jag var rädd för och det satt i en lång tid tills den dagen jag flyttade ut på landet. Ni vet skog och inga lyktstolpar. Man inser inte hur mörkt det blir där för vi i stan är så bortskämda med lampor precis över allt. Efter två månader där bekom mig inte mörkret längre och inte heller insekter som var en källa till mycket skrik också. Det som dock sitter kvar är hur jag reagerar på skräckfilmer och på skräckspel. Jag förtär dom bara i rent solljus och dagsljus till att börja med annars blir det liksom för mycket för min stackars tarmkanal.

Helst ska en vän sitta bredvid. Sedan har jag en förkärlek att förflytta mig under sagda skräckfilmstitt och det brukar sluta med att jag förvandlas till en mänsklig Kånken, en ryggsäck på min stackars vän där jag blir ett med henne bakom hennes rygg. Där sitter jag och tittar på filmen genom hennes hår och ibland blundar jag som om jag är fem år gammal och frågar ”Vad händer nu?”, ”Är det lugnt, kan jag titta igen?”. Så ja, jag rekommenderar väl kanske att inte titta på otäckheter hemma hos mig. Sa jag att jag skriker högt också när något på rutan överraskar? Men med just skräckfilm är det lättare för mig att bara låta bli att titta.

För ska jag vara ärlig så tilltalar det inte mig att bli så satans skräckslagen. Min svårighet stavas då i stället skräckspel. Eller närmare bestämt Resident Evil-spel som jag absolut älskar av någon anledning. Det är en slags hatkärlek närmare bestämt och det finns en orsak att jag aldrig skulle få för mig att streama när jag spelar dom. För som jag sa tidigare så är jag en riktig hare, en uberfegis och att se mig spela är något av det mest tragiska man kan se. En stor del av min speltid går ut på att mysa inne i sparrummet. Där pillar jag lite med min packade väska och möblerar om bland mina vapen och First Aid-spray. Sen sparar jag på skrivmaskinen frenetiskt.

Men den största tiden går åt att samla mod. Handsvetten torkas frenetiskt av på soffdynan och jag öppnar dörren på glänt. Lyssnar länge och när det känns okey smyger jag ut. Jag kommer inte långt för jag har plötsligt glömt bort om jag sparade. Går in igen och sparar och ser att det var 40 sekunder sedan förra sparningen. Lämnar rummet och hinner ta mig två dörrar bort när höga steg hörs och Majsan förvandlas till en darrande sönderstressad ursäkt till kvinna och försvinner in med svansen mellan benen i sparrummet igen. Tar fram min hagelbrakare och gläntar på dörren. Där ute kommer han med snabba bestämda steg, Mr. X i egen hög person. Slår igen dörren i ansiktet på honom, ohyfsat jag vet men fegisen saknar allt vad just hyfs är just nu.

Gläntar på dörren en tredje gång och skjuter en salva i ryggen på honom och så där håller vi på ett tag. Mina flesta möten med Mr. X och senare Nemesis i nästa spel är oftast jag springande in och ut i olika dörrar. Jag kan ibland önska att jag hade den orken i verkliga livet för då hade jag ställt upp i Stockholm maraton för satan vilken kondis min karaktär har. Faktiskt så tror jag alla speed-spelare skulle vara rent av stolta över mig. Och jag tror att det är ett typiskt fegispersondrag. Snabbhet. När man inte kan vara beroende av sin styrka och sitt stora mod är man som diarré, man drar så fort nått händer.

Det som dock väger upp min ynkedom är att jag inte ger upp i första taget. Vilken mes som helst hade stängt av spelet vid första stönet från den mörka korridoren men inte Majsan inte. Hon rusar igenom skiten in i mörkret med snabba fötter med målet att bara ta sig där ifrån och hitta ett sparrum att sitta och huka i. Nackdelen att vara en riktig fegis i spel är min andra egenskap av horder. I spel kan jag inte missa något, inte en pryl så alla rum och alla vrår måste upptäckas och dammsugas. Vilket för min del påminner mycket av en smash and grabkupp. Alltså Majsan rusar in i ett rum och trycker på kryss och bara plockar allt i sin väg.

Jag ser inte ens vad jag tar upp. Hade Capcom lagt hundbajs i lådorna så hade jag varit där och skopat upp det i bara farten helt utan svart bajspåse och bara fyllt fickorna vilket är rent av tragiskt. Och framför allt ohygieniskt. Sen finns lite olika scenarier som sabbar mina nerver extra mycket och jag har börjat misstänka att någon i min närhet är en golare för det verkar som om han eller hon har direktkontakt med spelutvecklarna. Låt oss börja med sjukhus. Varför måste alla skräckspel innehålla sjukhusmiljöer? En gammal rullstol som står och droppar av blod i en hörna och blinkande gamla lysrör skrämmer verkligen skiten ur mig.

En gammal droppställning och skalpeller som ligger och skräpar och fiender som visar lite stjärt i sina sjukhusskjortor. Som för en till undran vem som designat dom? Nån med stjärtfetisch? Släng in ett par sjukhustrosor så är skräcken fulltalig. Jag har sagt det förr men jag tror helt fullt ut att de tar fulfoton på oss när vi ska operera oss och sedan ramas bilderna in och hänger i personalens fikarum. Vet minsann att jag finns där på väggen i min blå badmössa de propsade att jag skulle ha på mig, mitt osminkade ansikte och trosorna som gick upp till armhålorna och den där stjärtvisarskjortan när jag blev av med gallblåsan. Varför sjukhus är så otäcka vet jag egentligen inte. Kanske är det bristen på dammråttor i rena och vita sjukhusmiljöer som gör mig obekväm? Kanske är det de där trosorna?

Sen har vi då källare. Varför är alla källare i spel fuktiga och mörka? Hört talas om avfuktare? Och finns det ingen som investerat i nya elledningar som fungerar? Nä, ge oss blinkande lampor eller varför inte inga lampor alls, svarta vrår och knarrande golv vettja. Sen det här med mentalsjukhus i spel. Bara sluta. Ni behöver inte ta bort ljuset för oss, de jäkla koko-palatserna är läskiga nog som de är i dagsljus. Ger oss alla IBS-mage på studs med diarré och pruttanfall. Och det är liksom inte miljön i sig som skrämmer, det är tanken på alla psykfall som skrämmer oss från vettet. Resident Evil var dock så skickliga med att göra skräck att de till och med skapade ett spel som utspelar sig i dagsljus. Med solen stekande högt på himlen fick de mig att rusa som om jag hade den onde bakom mig. Vilket jag också hade, med inget mindre än en motorsåg. Sen har vi då alla bossar som de kastar på mig i form av gigantiska spindlar, monster, ormar och virusinfekterade muterade supermänniskor.

Här börjar Majsans happy feet steppa igång igen, nu är det dags för en språngmarsch. Springer och skjuter från höften vilket resulterar i noll träffar. Springer lite till och pangar i väg några salvor som enda funktion blir att min ammunition börjar sina och min stamina är i botten. Så håller vi på ett tag innan jag tar mig i kragen och börjar leta sårbarheter och tillslut sänker aset i en flod av handsvett och hysteri. Jag frågar mig ofta varför jag utsätter mig för detta. Skräcken, pulsen som skenar och som i slutändan ger mig nervösa ryckningar i ögat. Men det är en hatkärlek. Och allt är Jörgens fel. Allt du förbjuder väcker nyfikenhet och allt du inte utsätts för gör dig ovan. Med vad är en fegis livlina? Dagsljus. Ha det så stans ljust att du får kisa mot TV:n och sätta på dig coola solbrillor. Stäng av ljudet. Ljudet är oftast det som gör saker otäcka. Utan ljud ser det mesta komiskt ut i stället och tar bort lite av det läskiga.

Spela om spelet ofta. Vet du vad som kommer är det inte läskigt längre. Ha mycket ammunition. Den största källan till skräck är insikten att du inte kan försvara dig. Har du en busslast med kulor är inga fiender svåra. Funkar inget? Spring. Dom kan inte döda dig om de inte kan ta dig. Så run Forest, run! Så låt oss omfamna våra dagar bärande de bruna byxorna. Låt oss skrika som fruntimmer framför TV:n och hoppa högt i soffan. Låt oss återkomma till jobbet på måndag morgon och påminna om en pressad Michael Douglas i Falling Down med pulserande ryckningar i ansiktet som inte vill ge sig. Låt oss tända sovrumslampan för minsta lilla ljud i lägenheten och ropa ”Är det någon där!?”. Låt oss ställa oss upp och erkänna ”Jag är en fegis”. Vad är det fegaste jag gjort på sistone? Inte vågat spela senaste Resident Evil Requim trots att den står i spelhyllan och väntar och hånar mig dagligen. Men va fan, jag kan inte hjälpa det.

Jag är en fegis. Frågor på det?