Hard Target

”Ta din plockpinne och din pojkvän och hitta en buss att åka med!” Jag minns väldigt väl första gången jag såg John Woos stekheta Hollywood-debut och hur fantastiskt usel den repliken kändes, och levererades av en bortkommen Van Damme. Efter kinesiska storfilmer som Bullet in the Head, A Better Tomorrow samt The Killer var det dags för Woo att ta klivet över till Hollywood och förstaförsöket står sig som en av de tonalt märkligaste actionrullarna som någonsin gjorts, dränkt i en form av stendum ostighet som är lika bedrövlig som den är älskvärd. Jag dyrkar Hard Target, av helt fel anledningar.

Den här filmen var bisarrt nog den första jag köpte på Laserdisc, samma dag som jag 1993 köpte min Magnavox-spelare (med dubbel-laser) för mina hårt förvärvade sommarjobbslöner. Jag såg den säkerligen 30 gånger, enbart på Laser – eftersom jag under de första sex veckorna bara hade en enda film på de där gigantiska, silverblanka jätteskivorna. Jag kan i stort sett varenda replik här, utantill, till följd av det och kommer alltid att gilla uteliggaren Chance Boudreauxs denimdress, hockeyfrisyr och missanpassade örhängen. Hard Target… Är en bisarr film.

Chance är hemlös, driver runt i 100% jeanstyg, Fro Glow-mullet och tuggar skallerorm när en elegant och sofistikerat vacker affärskvinna med samma världsvana som en nyfödd mink anlitar honom som personskydd (!) i jakten på hennes försvunna farsa. Chance är hård. Fåordig, dödlig. Han är en denimpräglad akrobat med hoppsparkar så spänstiga att de högavlönade skurkarna i långrock bländas av hans denimblå skrev innan kängorna möter deras anleten.

När Boudreaux inser att det enda sättet att förpassa en bunt vrålande hejdukar i en pickup-truck till dödsriket, är att möta dem head-on med sin tjuvkopplade tvåtaktscross och innan de kolliderar, ställa sig upp på sadeln och i 144km/h angripa dem i ett direkt vansinnigt kycklingrace, för att sen hoppa upp och volta över bilen medan den sprängs, och sen landa på fötterna en bit bort – Då går det verkligen inte att göra annat än att skratta högljutt. Och det är tjusningen här. Hard Target är inte självmedveten och tramsig som Last Action Hero. Den är stenhård, eller försöker i alla fall – Men misslyckas med i stort sett allt, och det finnes absolut ett värde i det. Lika mycket som jag diggar John Woos kinesiska filmer, lika mycket inser jag ju att hans Hollywood-debut är actiongenrens egen The Room.