Alley Cats

Ricky Gervais kan i min värld inte fela. The Office (originalet) är en av mina favoritserier (alla kategorier) och jag älskar Extras, After Life och The Invention of Lying. Jag är även rysligt svag för An Idiot Abroad och för hans framträdanden som Golden Globe-presentatör. Utöver det är hans stand up-specialer Animals, Science samt Humanity tre av de bästa som någonsin gjorts. Herr Gervais är något av en husgud hemma i det Hegevallzka Residenset. Han är fenomenal.

Men! Även solen har såklart sina fläckar och även den bästa kan producera skräp. Se bara på Coppola och Megalopolis eller Spielbergs Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (eller Piranha II: The Spawning signerat James Cameron). Rickys rejäla plump i protokollet stavas hans senaste Netflix-satsning Alley Cats, som mycket väl kan vara den enskilt sämsta TV-serien jag sett på säkerligen tio års tid.

Alley Cats kretsar kring de hemlösa katternaTabby, Tuxedo, Havana samt Chartreux som lever i en övergiven källare, tittar en himla massa på TV och strövar runt i en kasst animerad småstad och kommenterar vår samtid. Komedin är sotsvart, skämten är skrivna uteslutande för en vuxen publik och snudd på alla diskussioner kretsar antingen om döden eller om sex. Eller både och.

Det märks tydligt att detta är en eftermiddagsgrej som Gervais gjort med sina polare från After Life. Humorn känns genomgående improviserad och den pratiga känslan i dialogen bara som ett sätt att försöka göra någonting av ingenting. Att kalla detta för en fantasilös spiksoppa vore en regelrätt komplimang, så dåligt är det. Animationen ser ut att vara delvis gjord i Word och delvis med hjälp av ChatGPT och ”humorn” är så platt, dum och enfaldig att det inte går att skratta åt annat än hur eländigt dåligt det verkligen är.

Katterna pratar i munnen på varandra konstant. Någon nämner att den blivit pullad i röven varpå alla katter börjar raljera om att bli ofredad i stjärten. Alla skriker, skrattar. Varenda liten kommentar under flera minuter kretsar kring samma andefattiga skämt och det finns vare sig knorr eller finess i något som sägs, någonsin. För att knyta ihop den stinkande säcken levererar Gervais en gnutta platt, dum och dålig sentimentalitet i slutet av alla avsnitt, som en kommentar om det här med att leva i utanförskap, eller lära sig tackla döden – eller något annat ”allvarsamt” budskap.

Det är idag svårt att hitta en latare TV-serie, sett till vad det är. Det är på Netflix omöjligt att just nu leta fram något som är sämre och Ricky har därmed bevisat en gång för alla att han faktiskt är mänsklig, även om han i samma veva faktiskt är en komisk gud. Alley Cats, hur mycket du än älskar The Office och Extras, bör du naturligtvis undvika in i det sista.