De 10 bästa spelen till Playstation 2

Med Playstation lyckades Sony, med sitt alla första försök och i en del av techvärlden som de aldrig doppat tårna i tidigare, ta över tronen på några ynka år. Nintendo, Sega, Atari och alla andra var trumfade av Sony Playstation som var den första TV-spelskonsolen någonsin som sålts i över 100 miljoner exemplar och detta mycket tack vare starkt tredjepartsstöd, suverän marknadsföring, lysande spelbibliotek och en mycket konkurrenskraftig prisbild. Den obligatoriska uppföljaren rullades ut den 4 mars 2000 och på fem ynka år lyckades Sony få iväg hisnande 160 miljoner enheter.

Playstation 2 var aldrig lika rättfram och simpel sett till utvecklingskitet som gick ut i god tid innan maskinen ens hade visats upp. Utvecklare vittnar än idag om hur stökig hårdvaruarkitekturen var och hur svårt det var jämfört med föregångaren att optimera spelen för att nyttja den nya Emotion Engine-porocessorn till fullo, men det hindrade såklart inte Rockstar, Capcom, Konami, Square, Namco och alla där i mellan från att utveckla alldeles fantastiska titlar till PS2 som idag ses som superklassiker. Nedan läser du om det vi kollektivt anser vara de tio bästa spelen (ingen rangordning) till Playstation 2.

Finns det en enda titel där ute som har förändrat spelvärlden mer än vad Grand Theft Auto 3 gjorde till Playstation 2? Det är knappt en fråga, men svaret är nej. En gigantisk spelvärld, massvis med dynamiskt strukturerade uppdrag, tonvis med olika bilar och vapen och en berättelse med fullt inspelade röster och animationer. I samma spel. Till Playstation 2. Att Rockstar lyckades med det konststycket på en maskin som har lägre beräkningskapacitet än dagens kylskåp känns såhär i efterhand lite som ren och skär magi. Grand Theft Auto III skapade förutsättningarna för öppna 3D-världar, Rockstar visade var skåpet ska stå och har sedan dess fortsatt att omdefiniera vad begreppet betyder med varje spel sedan dess.

När Hideo Kojima ville backa bandet till 70-tal efter de båda semi-futuristiska Solid-spelen var det många som höjde på ögonbrynen. Efter att fansen hade fått utstå att spela som Raiden och inte Snake i Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty var det många som krävde att få se den fasta ormen i huvudrollen. Och det fick vi ju, nästan i alla fall. Metal Gear Solid 3: Snake Eater är verkligen Kojimas magnus opus. Att skippa de kala inomhusmiljöerna för tät djungel, kala bergshällar och ryska träsk visade sig vara en perfekt match för serien och det var tydligt att berättandet och karaktärsarbetet hade skruvats upp till elva.

Snake Eater står sig fortfarande som det bästa spelet i serien, kanske till och med ett av det absolut bästa spelen någonsin, men det var på Playstation 2 som Naked Snake, Zero och Big Boss blev till de ikoniska karaktärerna vi alla älskar än idag.

Under Playstation 2-eran snackades det mångt och mycket om att Sony behövde en maskot. Någon som representerade att varumärket faktiskt riktade sig till den seriösa, lite äldre spelaren. Något lite mer våldsamt, mörkt och vuxet än Super Mario och Sonic. Även om det inte riktigt blev så råder det ingen tvekan om att Kratos etsade sig fast i huvudet på alla Playstation-spelare. Det andra spelet om den grekiska krigsguden gjorde precis allt som debutspelet gjorde – men bättre. Striderna var om möjligt än mer brutala, Kratos var mycket argare och berättelsen om den krossade mannen utan riktiga valmöjligheter cementerade Kratos som en tidlös Playstation-ikon.

Rockstars hyllade Grand Theft Auto III-uppföljare tog med oss till Miami (Vice City) där vi fick chans att kontrollera Tommy Vercetti (Ray Liotta) som efter en 15 år lång fängelsevistelse beordrades ned till Florida för att överse en stor knarkdeal, som naturligtvis sket sig på bästa Scarface-premisser. Den öppna spelvärlden, valfriheten, den dynamiska uppdragsstrukturen, satiren, de popkulturella referenserna och 80-talsmusiken gjorde Vice City till det fantastiska spelet det är, och till Playstation 2 var det ett av de där självklara spelen som alla köpte.

Raccon City och Raccoon County fick en välbehövlig paus från Shinji Mikamis sörjiga zombieslaktande när Leon S Kennedy reste till ett virusdränkt Spanien. Väl där hamnade han långt ute på landsbygden i ett försök att frita presidentens kidnappade dotter, vilket snabbt skulle visa sig bli ett betydligt mer utmanande uppdrag än vad som var tänkt. Capcom kände att de efter Resident Evil, Resident Evil 2, Resident Evil 3: Nemesis samt Code Veronica behövde revolutionera den vid det laget välanvända grundformeln och gjorde det via en vildsint mix mellan rabiessmittade bondlurkar med motorsågar, demoniska präster, satanistiska sekter och enorma grottroll. Resident Evil 4 är allmänt ansett som det bästa i spelserien och här på redaktionen älskar vi det sådär superpassionerat, fortfarande.

Devil May Cry var en absurditet. En grotesk och ljuvlig upplevelse som inte saknade något. Det var högljutt, korkat och fullständigt briljant. Vi spelade inte som Dante. Vi var Dante. En demonjägare med vitt hår, röd rock och självförtroendet hos en man som aldrig någonsin behövt läsa av stämningen i ett rum.

Det var inget snack om återhållsamhet. Det ordet existerade inte i Capcoms vokabulär. Här gick vi inte försiktigt genom hemsökta korridorer med en ensam kula kvar i loppet. Nej, för djävulen. Här jonglerade vi demoner i luften, sköt med dubbla puffror och försökte göra det hela så vansinnigt stilfullt att spelet bokstavligen betygsatte vår narcissism. Stridssystemet var snabbt, tekniskt och synnerligen vanebildande, men lika viktig var den gotiska atmosfären. Ett slott fullt av blod, hemliga dörrar och en arkitektur ritad av någon med mycket starka åsikter om dödskallar. Visst, kameran var ibland en fiende farligare än demonerna och vissa bossar har åldrats med ungefär samma värdighet som plankstek. Men Devil May Cry skapade i princip ett helt nytt actionalfabet och det skriker fortfarande Jackpot!

Tekken 4 var inte dåligt men det var ett snedsteg. Ett felsteg. Det innehöll gott om nya idéer som var tänkt att revolutionera spelserien – problemet var att flera av dem inte fungerade. De nytillkomna väggarna som kan kunde kasta sin motståndare i var halvdant genomförda, buggarna var många och obalansen i karaktärsgalleriet sabbade en betydande del av multiplayeraspekten. Just därför var Harada-San & Co såklart ytterst revanschsugna när de satte ihop femman, som står sig som spelserien höjdpunkt enligt oss, tillsammans med det fantastiska tredje spelet. Tekken 5 var en regelrätt uppvisning i den fightingbriljans som Namco visat prov på i Tekken 3 samt i Soul Calibur 1-2 och detta tack vare ett perfekt balanserat fightingsystem, välbalanserat karaktärsgalleri och ursnygg grafik.

Det har släppts flera riktigt fina snowboardspel de senaste 30 åren. Amped, Steep, 1080° Snowboarding och Coolboarders är fyra av dem men finast av dem alla – med marginal, är EA Vancouvers alldeles underbara uppföljare till den lättsmälta, attitydfriska, arkadglättigt supersnabba upplevelsen som stavas Tricky. För det var inte bara den alldeles lysande spelkontrollen som utmärkte sig här. Nejdå, verkligen inte. Backarna var lysande, dränkta i alternativa rutter, hemliga spår, gigantiska hopp och utmanande passager – karaktärsgalleriet var färgstarkt, roligt, urflippat, tempot var skyhögt och musiken… Musiken var enastående. It’s tricky to rock a rhyme, to rock a rhyme that’s right on time, it’s trickeeyyyyy!

Efter det numera kultförklarade (men kraftigt underskattade Ico) kom Shadow of the Colossus. Ett unikt spel för tiden eftersom det egentligen inte försökte guida spelaren till målet eftersom resan var målet. Att klättra upp för en 100-meters stor koloss genom att slita tag i pälsen och lista ut vilka avsatser som tar en vidare samtidgt som man var tvungen att hålla koll på sin uthållighet var en simpel med effektiv spelloop som blev allt mer komplex för varje koloss som skulle bestigas. Det finns en unik känsla av storlek i Shadow of the Colossus som gör det till en oförglömlig upplevelse, instoppat på en en lite Playstation-2-skiva.

Silent Hill 2 ställde den obekväma frågan rakt ut. Hur långt är du beredd att gå för att fly från skuld, sorg och dina egna katastrofala beslut? Svaret var tydligen. Rätt in i en dimmig stad där varje korridor stank av mögel och psykologiskt trauma. Brevet från den döda frun borde förmodligen ha varit en tämligen tydlig signal om att den här semestern inte skulle bli särskilt avkopplande. Men det struntade vi i och nu satt vi där. Med det berömda skägget i brevlådan. Tack och lov.

Silent Hill 2 var, och är nämligen fortfarande ett av de bästa skräckliren som någonsin snickrats ihop. Det riktigt geniala här var att monstren aldrig kändes som vanliga fiender. De var köttsliga manifestationer av saker vi i egenskap av James helst hade fortsatt förtränga, och Pyramid Head är fortfarande en av spelhistoriens mest obehagliga påminnelser om att terapi ibland faktiskt är billigare än självbedrägeri. Kontrollerna var stela, striderna klumpiga och om inte monstren hann ta oss så tog dimman kål på grafikprocessorn och avslutade vår resa. Ändå var det full pott. Musiken, tystnaden, de sjuka miljöerna och den nästan kvävande sorgen gör Silent Hill 2 till något större än “bara” skräck. Det är depression, skuld och mänsklig misär förpackat som ett mästerverk.