The Devil’s Mouth

Alla har vi en öm punkt i vår filmsmak, om jag får kalla det. En subgenre, filmtyp eller specifik skådespelare som gör att vi kan förlåta saker som vi annars skulle använda som bränsle till storsågen. I mitt fall stavas denna punkt hajar. Jag älskar hajfilmer även om jag bara sett två stycken riktigt bra sådana i hela mitt liv (Jaws och Deep Blue Sea). Jag ser alla hajfilmer som släpps och hur dåliga de nu än är (de flesta är dessvärre usla) så finner jag alltid något slags nöje i dem, eftersom det alltid handlar om hajar som äter människor.

I Amazon Primes senaste hajrulle The Devil’s Mouth är det Never Back Down-regissören (som även gjorde den utskällda uppföljaren till Kick-Ass) Jeffrey Wadlow som stått bakom spakarna och storyn är sådär simpel att det antingen fungerar på grund av minimal mängd distraktioner eller logiska luckor, eller som i det här fallet – känns som en kass parodi på en riktig film. Vi får här följa fem direkt gräsligt irriterande ungdomar som under en groggtripp till södra Thailand beslutar sig för att åka på grottsafari och väl inne i ett rejält kalkstenshål, snubblar över tidernas största tjurhaj.

Tjurhajen är världens näst farligaste och mest aggressiva hajsort och den enda som kan leva i såväl salt- som sötvatten, vilket gör att den kan fräsa runt i en sötvattensgrotta och pressa i sig vrålande tweens med ultrakulörta baddräkter. Premissen med en bullshark i ett grottsystem och korkade människor som gör allt för att försöka undkomma, är i grunden rätt. Jag gillar den på pappret attraktiva mixen mellan Neil Marshalls The Descent och den sista akten i Jaws, men att Wadlow sen misslyckats med att göra en vettig film av det, är såklart hela problemet här.

Redan under den första kvarten känner jag en plötslig längtan efter att se alla fem ungdomar dö en ytterst blodig död, vilket såklart gör att hela premissen faller. Jag sympatiserar inte för en sekund med någon av dem, jag blir därmed inte skraj eller upplever någon slags spänning när tjurhajen river runt i grottvattnet och försöker tugga av deras underkroppar. Grottan är dessutom så bottenlöst mörk och deras odödligt batterisuveräna superpannlampor så ljussvaga att hajen i stort sett aldrig syns, och därmed aldrig skräms.

The Devil’s Mouth är skräp på samma hemska sätt som Chum var rent skräp, eller varför inte Dangerous Water. Med det sagt nöjer jag mig med en svag trea och sänker inte lägre eftersom jag trots allt älskar tjurhajar.