Stardew Valley

All död kräver inte en begravning. Den inträffar långsamt i ett kontorslandskap när vi sorterar post-it-lappar, sitter i möten som hade kunnat vara ett e-mail och lyssnar på någon använda ordet ”synergieffekt” med fullständigt allvar. Kroppen fortsätter visserligen att dyka upp på jobbet, men själen har redan lämnat och vi har börjat googla priser på hönshus. Det är ungefär där den klassiska livssimulatorn Stardew Valley börjar.

Min morfar har lämnat efter sig ett brev som ska öppnas när livet blivit alltför tungt. När dagen kommer visar det sig att jag har ärvt en nedgången gård utanför den lilla staden Pelican Town. Därmed lämnar jag min anställning hos den själlösa varuhuskedjan Joja Corporation, byter kontorsstol mot arbetsbyxor och kastas rakt in i ett nytt liv bland ogräs, stenar och grannar som bär på minst en ouppklarad familjekonflikt. Det låter som en idyll. Det är det också. Problemet är bara att mitt nya liv kräver ett fruktansvärt hårt arbete.

Stardew Valley är ett jordbruksspel, ett spel som jag egentligen borde avsky med varje cell I kroppen eftersom det innebär ännu ett jobb, utöver det jag redan har i verkliga livet, men det är också hopplöst beroendeframkallande. Jag börjar med några enkla verktyg, ett fåtal frön och en gård som på Hemnet skulle beskrivas som “renoveringsobjekt.” Ogräs ska röjas, stenar krossas, träd fällas och mark plöjas innan någonting överhuvudtaget går att odla. Jag planterar potatis. Potatisen behöver vatten. För att vattna behövs energi. För att få energi behöver jag äta. För att få bättre mat behöver jag laga mat. För att laga mat behöver jag bygga ut huset. För att bygga ut huset behöver jag pengar. För att få pengar behöver jag plantera fler potatisar. Där någonstans inser jag att spelet har mig i ett järngrepp.

Stardew Valley är mästare på att ständigt placera nästa lockande mål precis framför näsan på mig. Jag ska bara skörda färdigt. Bara hinna ner några vändor till i gruvan. Bara fånga den där fisken. Bara samla material till ett nytt hönshus. Bara vattna några hundra grödor innan jag går och lägger mig i verkligheten. Plötsligt är klockan tre på natten och jag har detaljerade åsikter om en majrova. Varje dag i spelet är kort och tiden är min värsta fiende. Jag hinner aldrig riktigt allt jag tänkt mig, vilket gör att morgondagen alltid känns lockande. Begränsningen skapar en perfekt rytm där misslyckanden sällan känns särskilt allvarliga. Visst, jag glömde en födelsedag, missade en festival eller somnade med ansiktet ner i leran utanför ladan. Det är ingen större fara. Året fortsätter och det kommer alltid en ny vår.

Det är lätt att bli besatt av skörden, men Stardew Valleys verkliga hjärta finns bland människorna i Pelican Town. Vid första anblick framstår många av dem som rena småstadsklichéer. Här finns den buttre fiskaren, den självgode läkaren, den rebelliska tonåringen och den lokala butiksägaren som tycks kunna känna lukten av mina surt förvärvade slantar på flera kilometers avstånd. Men det är djupare än så. Bakom de färgglada pixelporträtten döljer sig ensamhet, missbruk, ekonomisk oro, misslyckade drömmar och familjer som knappt klarar av att vistas i samma rum. Någon dricker för mycket och verkar ha gett upp om livet. Någon annan sitter fast i arbetslöshet och alkoholproblem. Någon återvänder från kriget med något inom sig som inte längre fungerar som det ska. Andra känner sig kvävda av både hemmet och staden. Alla försöker de bygga ett bättre liv med de få resurser de har.

Det blir aldrig nattsvart på ett exploaterande sätt. Det är ingen George Orwell-roman. Stardew Valley använder inte människors olycka som känslomässig slagpåse. I stället finns en ovanligt stor ömhet i skildringen. Människorna är inte problem som jag förväntas lösa. Jag kan finnas där, lyssna och ibland hjälpa till, men jag kan inte trolla bort ett helt liv av sorg genom att dela ut en diamant på rätt veckodag. Även om spelets relationssystem ibland försöker övertyga mig om motsatsen.

Vänskap byggs trots allt främst genom samtal och gåvor. Tar jag reda på vad någon älskar och levererar det regelbundet växer relationen snabbt. Det är mekaniskt, men också charmigt. Jag blir den där lätt obehagliga grannen som alltid dyker upp med en baljväxt i fickan och förvånansvärt god kunskap om allas födelsedagar. Romantiken följer samma princip. Jag pratar, delar ut presenter och hoppas att föremålsbaserad uppvaktning fortfarande är socialt accepterad så att inte stalkerklockorna börjar ringa hos mitt hjärtas dam. Men småningom kan vi gifta oss, skaffa barn och kissekatter och jag kan låta min partner flytta in på gården, där hon ibland hjälper till och ibland mest står på verandan och betraktar vårt sönderfallande jordbruksimperium. Och förmodligen också sakta men säkert, vårt äktenskap.

Odlingen står i centrum, men Stardew Valley låter mig hela tiden välja hur dagarna ska tillbringas. Jag kan fiska, föda upp djur, tillverka vin, plocka svamp, hugga ved, laga mat eller ge mig ner i gruvorna. Där förvandlas den stillsamma landsbygdsromantiken plötsligt till ett actionspel med monster, svärd och skelett. Gruvorna bidrar samtidigt med en välkommen kontrast. Ju längre ner jag tar mig, desto farligare blir fienderna och desto värdefullare blir resurserna. Metallerna behövs för att förbättra verktyg, bygga maskiner och automatisera gården. Varje ny uppgradering känns betydelsefull. En bättre vattenkanna sparar energi. En större ryggsäck minskar logistikeländet. Sprinklersystem befriar mig slutligen från morgonritualen där jag manuellt vattnar ett mindre europeiskt jordbruk.

Utvecklingen är påtaglig utan att kännas stressad. Den första våren kämpar jag för att ha råd med frön. Några år senare driver jag ett högteknologiskt jordbrukskomplex med fruktträd, växthus, tunnor, bikupor och flertalet produktionslinjer. Så i slutändan flydde jag kapitalismen, bara för att själv kunna bli kapitalist. Well played! Det är dock inget jag måste göra. Det fina i kråksången är nämligen att spelet aldrig kräver någon särskild väg. Jag behöver inte maximera vinsten, optimera varenda ruta eller förvandla gården till en enorm majonnäsfabrik. Det går utmärkt att plantera några solrosor, skaffa två ankor och tillbringa resten av dagen med att fiska. Stardew Valley dömer inte. Däremot gör internet det. När pöbeln får se min ineffektiva gårdsplanering blir jag snabbt en måltavla för digitalt spott och spe.

Årstiderna ger spelet struktur och personlighet. Våren är hoppfull och grön. Sommaren är intensiv, färgstark och full av arbete. Hösten doftar havre, skogschampinjon och annalkande melankoli. Vintern lägger ett lugn över världen och ger mig tid att fokusera på gruvor, relationer och allt annat jag försummat medan jag försökte hålla 400 blåbärsplantor vid liv. Varje årstid har också sina egna grödor, arter, festivaler och händelser. Världen känns därför ständigt föränderlig trots att jag vistas på samma lilla område. Pelican Town blir en plats jag lär känna på djupet. Jag vet precis vem som står vid floden på fredagar, jag vet det exakta klockslaget när saloonen fylls och vilken genväg jag ska ta för att hinna hem innan jag kollapsar av utmattning.

Festivalerna bryter av vardagen med marknader, tävlingar och lokala traditioner. Det dansas, fiskas, jagas ägg och vi ställer ut våra finaste produkter för att få samhällets godkännande. Det är mysigt, charmigt och ibland märkligt prestigefyllt. Ingen vill förlora en grönsakstävling mot stadens girigbuk. Mitt i allt finns också en konflikt mellan den lokala gemenskapen och min gamla arbetsgivare, Joja Corporation. Stadens gamla medborgarhus står övergivet och förfallet och genom att samla föremål kan jag gradvis återställa byggnaden och samtidigt blåsa liv i staden. Alternativet är att sälja min själ, teckna medlemskap hos Joja och lösa problemen med pengar. Precis som i verkliga livet med andra ord.

Den idylliska småstaden är inte perfekt. Folk är inte alltid sympatiska, flera invånare är lika själviska som de är charmiga. Stardew Valley är romantiskt, men sällan helt naivt. Det förstår att även små samhällen kan vara fyllda av skvaller, bitterhet och människor som tar åt sig äran för andras grönsaker. Stardew Valley är på många sätt ett fantastiskt tidsfördriv men det är inte fläckfritt. Inledningen kan kännas långsam, särskilt innan jag har bättre verktyg och mer energi. De första veckorna består till stor del av att jag vattnar ett par ynkliga växter, hugger ner ett halvt träd och därefter går jag och lägger mig, klockan två på eftermiddagen som en utbränd småbarnsförälder.

Inventariet är begränsat, vilket tidigt leder till sjuka mängder sortering och springande mellan diverse lådor. Fisket är dessutom infernaliskt svårt innan systemet sätter sig. De första försöken känns mindre som avkopplande fritidsverksamhet och mer som ett psykologiskt experiment utformat för att kartlägga exakt hur snabbt jag kan börja hata en sardell. Relationerna är välskrivna, men utvecklingen stannar delvis upp när jag väl har sett de viktigaste scenerna. Invånarna fortsätter sina rutiner och dialogen börjar upprepa sig. Efter hundratals timmar är det såklart förståeligt, men illusionen av ett levande samhälle krackelerar sakta men säkert.

Tidsbegränsningen kan också skapa stress i ett spel som annars handlar om att fly stressen. Jag är fri att göra vad jag vill, men klockan tickar ständigt i bakgrunden som en liten pixelbaserad arbetsledare, just en sådan som jag en gång lämnade bakom mig. Det är en viktig del av spelets beroendeframkallande struktur, förstås, men den kan ibland stå i vägen för idyllen. Trots skavankerna finns det få spel som är lika lätta att återvända till. Stardew Valley erbjuder en värld där arbete nästan alltid leder till någonting konkret. Det ska löna sig att arbeta, som politikerna brukar säga. Jag planterar ett frö och ser det växa. Jag reparerar en byggnad och ser staden förändras. Jag träffar en människa och lär känna den på djupet.

Här går det konkret att peka på vad jag har åstadkommit. Där står ladan. Där växer fruktträden. Där går hönan jag döpt efter en tidigare mellanchef. Gården blir med tiden mer än en samling odlingsrutor. Den blir ett levande självporträtt. Vissa bygger perfekta produktionsmaskiner där varje kvadratmeter tjänar ett ekonomiskt syfte. Andra låter gräset växa, planterar blommor och placerar bänkar på platser där ingen någonsin kommer att sitta. Båda sätten är riktiga.

Stardew Valley är ett spel om att börja om, men också om att acceptera att ett bättre liv fortfarande kräver arbete. Skillnaden är att arbetet här känns meningsfullt. Jag får se saker växa, människor förändras och årstider passera. Jag bygger inte bara en gård. Jag bygger en tillvaro där jag själv bestämmer vad som räknas som framgång. Kanske är det ett fullproppat växthus och miljoner på banken. Kanske är det en kopp kaffe, några höns och en perfekt blomkål.