Assassin’s Creed Black Flag Resynced

Assassin’s Creed Black Flag har länge varit ett av de mest älskade kapitlen i Ubisofts lönnmördarserie. Med sitt fokus på pirater, sjöslag och friheten att utforska Karibiens övärld lyckades det göra något som få trodde var möjligt – att få en spelserie om lönnmördare att kännas som den bästa piratupplevelsen på marknaden. Nu har nyversionen anlänt för att visa att ett tolv år gammalt äventyr fortfarande har vind i seglen.

För den som aldrig kastat loss med Edward Kenway tidigare väntar ett äventyr som fortfarande står sig förvånansvärt väl. Edward är ingen hjälte som drivs av plikt eller ett högre kall. Han jagar rikedom, frihet och ett liv utan regler, vilket leder honom rakt in i konflikten mellan lönnmördare och tempelriddare. Det är en berättelse om girighet, vänskap, svek och hur en självisk pirat sakta tvingas inse att det finns saker som är värda betydligt mer än en välfylld skattkista. Berättelsen tar sin tid innan alla bitar faller på plats, men belöningen är ett persongalleri som fortfarande hör till seriens allra bästa.

Den som spelade originalet kommer snabbt att känna sig hemma. Kartan är densamma, städerna ligger där de alltid gjort och Jackdaw skär fortfarande genom vågorna med samma pondus som tidigare. Resynced försöker inte uppfinna hjulet på nytt. I stället handlar det om att förbättra det som redan fungerade och skruva åt de delar som börjat knaka av ålder. Resultatet är betydligt mer omfattande än ett vanligt ansiktslyft, även om grundstommen är densamma.

Det märks framför allt när Jackdaw lämnar hamnen för första gången. Karibien har fått ett grafiskt lyft som stundtals är häpnadsväckande. Havet glittrar med en tyngd som nästan får det att kännas som att min TV läcker saltvatten ut på vardagsrumsgolvet. Solnedgångarna badar horisonten i varma färger, tropiska öar känns betydligt frodigare och tät dimma kan plötsligt förvandla ett välbekant hav till en plats där varje siluett i fjärran väcker misstänksamhet. Det är fortfarande samma värld, men den känns betydligt mer levande.

Samtidigt märks det att utvecklarna inte har byggt om allting från grunden. Vissa miljöer avslöjar fortfarande sin ålder när man tittar lite närmare och mellansekvenserna känns ibland lika stela som de gjorde för över ett decennium sedan. Ansiktsanimationer och kroppsspråk saknar den naturlighet som dagens produktioner vant oss vid, vilket gör att kontrasten mot den betydligt snyggare spelvärlden blir större än väntat. Kontrasten blir nästan märklig. Omgivningarna ser moderna ut, medan mellansekvenserna ibland känns som om de seglat hit direkt från 2013.

Lyckligtvis är det ute på öppet hav som Black Flag fortfarande är som allra bäst. När vinden fyller seglen, besättningen stämmer upp i en sjömansvisa och ett spanskt örlogsfartyg sakta tornar upp sig vid horisonten är det lätt att förstå varför just det här kapitlet fortfarande har en så trogen skara anhängare. Resynced lyckas fånga samma känsla som originalet, men presenterar den i en betydligt vackrare förpackning.

Den största förbättringen handlar däremot inte om grafiken utan om hur uppdragen fungerar. Originalet hade en förmåga att slå en på fingrarna så fort minsta lilla gick fel. Blev du upptäckt under ett lönnmord eller råkade en vakt få syn på dig väntade ofta en omedelbar desynkronisering och en ny laddningsskärm. Det var frustrerande och fick många uppdrag att kännas mer som ett prov i tålamod än en belöning för kreativt tänkande.

Resynced väljer en betydligt smartare väg. Om en plan faller samman är det sällan slutet på uppdraget. I stället får situationen utvecklas naturligt. Vakten du försökte undvika kanske springer därifrån och tvingar dig till en jakt genom stadens gränder. En smygattack kan övergå till ett intensivt svärdsslagsmål innan du kastar dig från ett tak och fortsätter flykten över hustaken. Det gör att uppdragen känns levande på ett helt annat sätt. I stället för att bestraffa spelaren för varje misstag uppmuntras improvisation, och det gör upplevelsen betydligt roligare från början till slut.

Samtidigt finns det en baksida. När ett misslyckat smygförsök nästan alltid går att rädda med svärd eller pistoler minskar också betydelsen av att faktiskt hålla sig dold. I originalet var stealthmomenten ibland frustrerande strikta, men de fick åtminstone en tydlig funktion. Här blir de snarare ett av flera alternativ än något som verkligen känns viktigt. För en serie som byggt sitt namn på lönnmördare är det en märklig kompromiss och leder till att många av miljöerna med högt gräs eller skydd att huka sig bakom förblir oanvända. Här hade jag önskat att Ubisoft valt någon mellanväg där fienderna i stort antal blev för övermäktiga för Edward och tvingade spelaren till flykt för att på nytt göra ett försök att eliminera dem i tystnad.

Edward har även blivit mer flexibel i närstrid där han fått flera nya attacker och rörelser som gör varje sammandrabbning mer varierad än tidigare. Kontringar flyter ihop med pistolskott, yxhugg och brutala avslutningar på ett sätt som får varje fäktning att kännas både snabbare och mer spektakulär. Stridssystemet var redan en av originalets stora styrkor, men här känns det ännu vassare. Att rensa ett fientligt fartyg på besättning är fortfarande lika tillfredsställande, men nu med en extra dos fart och tyngd i animationerna. För att skapa den bästa känslan har Ubisoft gjort striderna mer tillgängliga redan från start där man exempelvis har tillgång till sin ”rope dart” från start, snarare än framåt slutet av äventyret som i originalet vilket enkom kan beskrivas som positivt.

Även flera uppdrag har byggts ut med nya moment och alternativa vägar. Det handlar sällan om stora förändringar, men tillräckligt många små förbättringar gör att även den som kan originalet utantill får anledning att höja på ögonbrynen. Flera karaktärer får dessutom lite mer utrymme, vilket gör att relationerna mellan Edward och hans besättning känns ännu starkare. Det förändrar inte berättelsen i grunden, men det ger flera av seriens mest minnesvärda personligheter ytterligare lite djup.

Sedan har vi sjöslagen, kronjuvelen i hela upplevelsen. Att sakta manövrera Jackdaw in bakom ett betydligt större örlogsfartyg, avfyra bredsidorna och sedan borda däcket är fortfarande bland det roligaste Assassin’s Creed någonsin erbjudit. Resynced nöjer sig dessutom inte med att låta de legendariska skeppen vara exakt som förr. De har blivit betydligt farligare och kräver både bättre planering och större precision. Där originalet ibland gick att besegra genom envishet räcker det inte längre att bara hålla avtryckaren intryckt och hoppas på det bästa. Varje misstag straffas hårdare och varje seger känns därför desto mer välförtjänt.

Det finns en viss ironi i att Black Flag, trots alla år på nacken, fortfarande känns friare än många moderna actionäventyr. Du kan följa huvudberättelsen, jaga legendariska fartyg, leta efter gömda skatter, kapa handelskonvojer eller bara sätta segel utan något egentligt mål. Världen lyckas hela tiden locka med något nytt bakom nästa ö eller bortom nästa horisont. Den frihetskänslan var en av originalets största styrkor och Resynced lyckas bevara den samtidigt som flera av de kantigaste delarna har slipats ned.

Alla förändringar träffar däremot inte lika rätt. Ett av de märkligaste besluten är att Freedom Cry inte finns med. Med tanke på hur omfattande Resynced är känns det som en missad möjlighet att inte inkludera Adewalés hyllade sidoberättelse. Den hade inte bara gett paketet ett högre värde utan också kompletterat huvudäventyret på ett naturligt sätt. När så mycket annat har fått extra kärlek känns den utelämnad som en skattkarta där sista biten rivits bort.

Det finns också inslag som fortfarande känns lika malplacerade som de gjorde i originalet. Att då och då ryckas bort från Edward Kenways resa för att kasta runt spelaren i Animus eller springa efter olika anomalier tillför väldigt lite. Lyckligtvis är de helt frivilliga men samtidigt ett girigt försök av Ubisoft att få oss att hoppa in i Assassin’s Creed Shadows igen, eller att skramla ut några extra mynt från plånboken för ett överdrivet skin som inte passar in. När Karibien ligger och väntar utanför är det ungefär lika lockande att lämna rodret som att kliva av en berg-och-dalbana mitt i den brantaste nedförsbacken.

Trots dessa brister är det svårt att inte imponeras över hur väl Black Flag har åldrats. Få äventyr lyckas fortfarande få utforskandet att kännas så naturligt. Varje ny ö väcker nyfikenhet, varje fartyg vid horisonten känns som en potentiell möjlighet och varje sjöslag bjuder på samma nerv som gjorde originalet så älskat. Resynced bygger vidare på det arvet med en betydligt snyggare presentation, bättre strider, fler sätt att lösa uppdrag och tuffare utmaningar till havs.

Assassin’s Creed Black Flag Resynced är därför inte den definitiva version som den hade kunnat vara. Avsaknaden av Freedom Cry, de onödiga Animusinslagen, vissa åldrade mellansekvenser och ett större fokus på öppen strid än genomtänkt smygande gör att den missar den absoluta toppen. Samtidigt är förbättringarna tillräckligt många och tillräckligt genomarbetade för att göra återresan väl värd mödan. Om du någon gång drömt om att hissa seglen, höra besättningen brista ut i ännu en sjömansvisa och ge dig ut på jakt efter nästa prisfartyg finns det få upplevelser som gör det bättre. Tolv år senare blåser vinden fortfarande i Jackdaws segel och den här gången blåser den dessutom lite starkare än förr.