De 10 bästa spelen till Nintendo 64

Att Välja kassetter istället för CD-skivor i en tid där Sony med sin Playstation samt närmaste rivalen Sega med Saturn redan visat att framtiden är skivbaserad, var såhär i efterhand ett misstag. Nintendo borde naturligtvis också valt CD-formatet och därmed inte begränsat sina utvecklare (första- som andra/tredje-part) att göra spel vars största storlek var 64 MB (vilket endast sex stycken N64-titlar låg på, då tillverkningen av de maxkassetterna var skyhög). Ett CD-baserat spel till Playstation och Saturn kunde utan problem väga 670 MB vilket alltså var elva gånger mer än till Nintendo 64, något som fick hundratals respekterade spelskapare att överge Nintendo till favör för ”framtidens format”.

Detta var huvudanledningen till varför N64 idag anses som en flopp, särskilt jämfört med Playstation, som aldrig borde ha kunnat hota Nintendos mycket befästa, starka position på spelmarknaden vid det här laget, men gjorde det. Sony krängde iväg 102 miljoner Playstation-enheter medan N64 stannade på 33 miljoner, något som såhär i efterhand känns en smula bisarrt med tanke på den sanslösa mängd kvalitetsspel som rullades ut till denna blyertsgrå konsol. Många av Nintendo EAD:s topproduktioner såsom Mario Kart 64, Super Mario 64, Wave Race 64, Zelda: Ocarina of Time samt Super Smash Bros står sig som den avdelningens bästa spel genom alla tider och med Banjo, Diddy och Goldeneye lyckades ju brittiska Rare trumfa allt sitt tidigare arbete.

Vi som minns Nintendo 64-eran minns såklart avsaknaden av laddningstider, alla de fantastiska spelen och den ytterst märkliga handkontrollen vars analoga, mittmonterade styrspak gneds mot kanterna av den åttakantiga ramen så pass att det bildades vitt mjöl över hela insidan, innan dosorna väl gav upp och var tvungna att ersättas. Nedan hittar du det vi på redaktionen anser var de tio bästa spelen till Nintendo 64.

Goldeneye 007 ramlade in i våra liv med dunder och brak. Äntligen ett licensspel värt namnet. Vi delade upp skärmen, som var alldeles för liten för ändamålet, i fyra mikroskopiska rutor och låtsades att vi faktiskt kunde se vad som hände. Sedan började jakten. Någon valde alltid Oddjob, påstod att det inte gav någon fördel och hukade sig sedan bakom en låda för att förstöra både matchen och vänskapen. Någon annan placerade minor överallt, ofta utan att minnas var, vilket gjorde varje korridor livsfarlig även för den som lagt ut dem. Regler om förbjuden skärmspaning upprättades högtidligt och bröts ungefär tre sekunder senare. Kampanjen var också lysande. Den fick oss att känna oss som James Bond på riktigt, även om vakterna rörde sig som salongsberusade skyltdockor och huvudpersonen själv hade händer formade som lågupplösta kycklingklubbor. Men det var flerspelarläget som gjorde Goldeneye odödligt. Goldeneye var inte bara ett spel vi ägde. Det var inte bara ännu en kassett i hyllan. Det var en plats där hela helger försvann och vänskaper sattes på spel.

Det var Splatoon och Luigis Mansion-skaparen Katsuya Eguchi som pitchade idén om ett racingspel på vatten, med små idiotsnabba speed boats, till Shiegru Miyamoto och redan dagen efter kontrade Marios pappa med att båtarna borde vara Jet skis och att racingen borde innehålla trick och stilpoäng, också. Sagt och gjort. Eguchio, Miyamoto samt Shinya Takahashi var de tre huvudpersonerna bakom Super Mario 64 och tillsammans utgjorde de redan rama drömteamet, inte minst under N64:ans första år på marknaden. Wave Race 64 var precis som Lylat Wars, Super Mario 64, Ocarina of Time samt Mario Kart 64 dränkt i charm, personlighet och en lekfullt perfekt spelmekanik som kändes simpel men ändå innehöll tonvis med djup. Faktum är att det fortfarande inte släppts ett racingspel på vatten med bättre vattenfysik än det här. Det säger såklart det mesta.

Vem skulle glömma bort Lylat Wars på en lista av den här typen? Vem minns inte det första N64-spelet som innehöll support för Nintendo 64 Rumble Pack och alla de snorcoola vibrationseffekterna som den medförde, och som sedan mer än två årtionden är absolut superstandard över en hel spelvärld. Inte vi i alla fall. Vi minns naturligtvis Lylat Wars med värme och glädje som ett av de allra nästa N64-titlarna tack vare suverän mekanik, spelkontroll präglad av precision och en skojfriskt charmig story som drällde av personlighet.

Super Smash Bros. kom från ingenstans och gjorde något som egentligen inte borde ha fungerat. Nintendo tog sina största stjärnor, kastade in dem på samma bana och skapade ett slagsmål som blev en omedelbar succé. Plötsligt kunde Mario knocka Link, Pikachu skicka Donkey Kong flygande och Samus göra upp med Fox i matcher som alltid slutade med skratt, glåpord och rop om revansch. Det geniala upplägget där motståndarna skulle slås av banan i stället för att tömma en livmätare gjorde varje match oförutsägbar och vansinnigt underhållande. Alla kunde vara med, oavsett erfarenhet, men det hindrade aldrig någon från att skylla en förlust på föremål, banor eller att kompisen ”bara hade tur”. Super Smash Bros. lade grunden för en av Nintendos mest älskade spelserier, men redan på Nintendo 64 fanns allt som gjorde serien odödlig. Det var ett spel som förvandlade vänskaplig tävlan till fullskaligt kaos och som fortfarande känns lika självklart på en lista över konsolens bästa spel.

Mario Kart 64 lärde oss två viktiga saker. Att vänskap är tillfällig och att ett blått skal var det största problemet en ungdom kunde ställas inför. Vi kunde ligga perfekt i täten genom hela loppet, drifta majestätiskt genom sista kurvan och redan känna segerns sötma. Sedan träffades vi av ett skal, halkade omedelbart på en banan och såg tre hånflinande motståndare passera mållinjen. Det var fruktansvärt. Det var underbart.Vi nötte Mario Raceway, studsade runt bland lastbilarna på Toad’s Turnpike och föll från Rainbow Road eftersom våra unga hjärnor ännu inte fattat värdet av framförhållning. Battle Mode förvandlade soffan till ett diplomatiskt krisområde där röda skal var hårdvaluta och varje förlorad ballong kändes som en personlig konkurs. Kontrollen var enkel, banorna färgglada och musiken fastnade snabbare än tuggummi under en skolbänk. Det räckte att trycka på gasen, hoppas på rätt föremål och skrika högre än alla andra. Få andra spel har skapat så mycket glädje, bitterhet och omedelbar revanschlust på samma gång.

Precis som i fallet med Doom, Super Mario Bros, Halo samt Grand Theft Auto III (med flera) går det att dela in spelhistorien i före och efter. Det fanns en tid före Super Mario 64, såklart och det finns en tid efter – där väldigt lite var sig likt. Nintendos bejublade, ikoniska, underbara ultraklassiker Super Mario 64 rullades ut samma dag som själva konsolen släpptes och var det överlägset bästa exemplet på hur långt tekniken kommit sedan Super Nintendo, hur mycket mer kraftfull som spelburk den mörkgrå 64-bitarsklumpen verkligen var.

Yoshiaki Koizumi (Super Mario Galaxy, Super Mario Sunshine) assisterade Miyamoto i utvecklingen av vad som inleddes redan 1991 och var tänkt som ett Super Nintendo-spel baserat på Super FX-chippet som drev Nintendos första 3D-spel; Star Fox. Planerna senarelades dock eftersom Shigeru ansåg att det skulle krävas mer, bättre och snyggare 3D-världar för att verkligen ta plattformsgenren in i framtiden och samma dag som Nintendo R&D slutfört specsen för Ultra 64, började ett team på 15 personer att utveckla gentemot Silicon Graphics 3D-maskin Onyx för att sen optimeras för Nintendo 64. Slutresultatet känner vi såklart alla till – ett av tidernas absolut bästa spel, alla kategorier, och en äventyrslåda fylld av den där svårdefinierade Nintendo-magin.

Det räckte med några toner från titelskärmen. Plötsligt satt vi inte längre framför en tjock-TV med en banankontakt som glappade, utan stod mitt på Hyrule Field med svärd, sköld och hela sommarlovet framför oss. The Legend of Zelda: Ocarina of Time var större än allt vi tidigare spelat. Vi letade lösningar i speltidningar, ringde kompisar när vi fastnade och ägnade orimligt lång tid åt att förstå vad den där förbannade vattennivån ville oss. Navi skrek ”Hey! Listen!” tills vi övervägde att stänga av ljudet, men varje intrikat mysterium, storslagen melodi och vacker solnedgång fick oss att förlåta hennes enerverande tjat. När vi sedan drog Master Sword ur stenen kändes det som att även vi hade blivit äldre och kanske var det därför spelet träffade så hårt. Det handlade inte bara om att rädda Hyrule med tillhörande prinsessa, utan om sorgen i att lämna barndomen bakom sig. Ocarina of Time var vårt stora 90-talsäventyr. Storslaget, melankoliskt och magiskt. Ett spel som inte bara definierade Nintendo 64, utan förändrade vår bild av vad ett spel kunde vara.

När Majora’s Mask dök upp var vi fortfarande unga nog att tro att Zelda alltid skulle vara ett mysigt äventyr med gröna skogar, skattkistor och en prinsessa som behövde räddas. Sedan tittade den grinande månen ner på oss och förklarade att världen skulle gå under om tre dagar. Det var inte riktigt vad vi väntade oss när vi stoppade den guldfärgade kassetten i konsolen efter plugget. Vi satt där, med ögon stora som pingisbollar och såg hur Termina fylldes av sorg och panik. Ett fördömt samhälle där invånarna försökte fortsätta med sina vardagsbestyr trots att undergången bokstavligen hängde över deras huvuden. Vi skrev  ner tider och händelser i kollegieblock, missade viktiga skeenden, spolade tillbaka tiden och såg samma tragedier upprepas gång på gång. Maskerna gav oss nya identiteter, men också berättelser om död, ensamhet och saknad, en emotionell tyngd som vi kanske egentligen var för unga för att förstå, där och då. Ändå fastnade de. För alltid. För Majora’s Mask var inte bara ett äventyr. Det var ett spel om tidens obeveklighet och människans behov av att hålla fast vid vardagen när allt närmar sig sitt slut. Det är också, än i dag, ett av Nintendos vackraste och modigaste spel.

Det var Zelda II-producenten Tadashi Sugiyama som föreslog till Shigeru Miyamoto att Nintendo EAD skulle slunga ihop en 3D-version av Super Nintendo-klassikern F-Zero, lagom till releasen av Nintendo 64 och dagen därpå, hade projektet fått grönt ljus. Samtliga av programmerarna som låg bakom spelkänslan här var de som arbetade på Wave Race 64 och honnörsorden för hur Miyamoto ville att det skulle kännas var ”väldigt utmanande” och ”väldigt snabbt”. Två saker som de verkligen lyckades med. Den 60-talsdoftande pulp-designen, de ikoniska karaktärerna och den fantastiska musiken satt där den skulle också, såklart, och detta anser vi fortfarande vara det näst bästa racingspelet som någonsin släpptes till Nintendo 64.

Inga utvecklare har någonsin varit bättre på att kopiera en annan spelutvecklare utan att spelen i sig vare sig kännas som plagiat eller som om de saknade originalitet, charm och personlighet – än 90-talets Rare. Med Donkey Kong Country norpade de friskt från Super Mario Bros-titlarna för att sen stjäla 100% av upplägg, koncept och bandesign från Mario Kart 64 i arbetet med Diddy Kong Racing. När de sen gav sig på tredimensionellt plattformsmys i Banjo-Kazooie var det såklart Super Mario 64 som stod som grundmall och även om den korpulente rörböjarens Nintendo 64-äventyr var det bättre spelet, var den jämrande björnen i chinosshorts inte långt efter.

Banjo var supergulligt, roligt, charmigt och klassiskt på ett vis men nyskapande och modernt på ett annat. Det kombinerade en del moment som Rare norpat från Donkey Kong Country 1-3 med lärdomar som Nintendo samlat på sig i och med Super Mario 64-utvecklingen för att lyckas erbjuda ett familjespel som absolut hör hemma på en lista över de tio bästa spelen till Nintendo 64.