Därför lämnade jag Gamereactor

Navelskådning alert!

Jag råkade rädda hans liv, rätt och slätt. Rakt av. Bisarrt nog. Gamereactors danska medgrundare och marknadschef klev rätt ut i gatan i centrala Newcastle med vad som såg ut som noll vetskap om deras snurriga vänstertrafik. En skenande taxi kom körandes alldeles för fort och det handlade kanske om en bråkdel av en sekund innan olyckan hade varit ett absolut faktum. Jag sprang rätt ut i vägen, tacklade honom så hårt jag kunde framåt in i den andra, tomma delen av stadsgatan och kände hur taxibilens högra framskärm nuddade vid mitt vänstra ben. Resten av sällskapet såg ut som om de precis sett ett spöke och han som räddades undan säker död var en smula omskakad, såklart, där han låg – mitt i gatan med en flåsande, två meter lång norrlänning hängande över honom. ”You ok?”

Vi var alla inbjudna till Reflections huvudkontor i centrala Newcastle för att få en första tjuvkik på Driver 2 och jag var där i egenskap av chefredaktör för MISSIL medan dansken och hans bror på den tiden fungerade som säljare för en København-baserad ungdomstidning. Under middagen på kvällen fick han och hans storebror (som också var med på resan) varsitt exemplar av MISSIL #3 och vi pratade om svårigheterna med distribution, såväl i Danmark som i Sverige. Interpress kostnader för att få ut MISSIL i alla tänkbara tidningshyllor åt upp vår budget, månad-för-månad och med tanke på hur ofantligt många tidningar det fanns (detta var 1999) som alla krigade om magasinkundens uppmärksamhet, föddes en tanke om att göra något nytt, något annat – på helt andra premisser.

Vi diskuterade en hypotetisk tanke på att en vacker dag producera en tidning som inte skulle behöva trängas med 100 konkurrerande magasin, gömmas bakom det senaste numret av Husvagn för alla, Amelia, PC Gamer eller Hemmets Veckotidning utan kunna stå själv, utan konkurrens – där spel säljes. Ensam. Den skulle behöva vara gratis, mest troligt vilket skulle innebära en högre packningsgrad av annonser men ekonomin gick ihop vid en snabb överblick och det skulle kanske kunna gå att skriva överenskommelser med Game, Gamestop, TV-spelsbörsen, Expert, On/Off och Mediamarkt. Att komma ut i de stora butikerna, stå bredvid spelen som omskrevs i tidningen och därmed karva ut en egen väg, nisch och en identitet som mer rimmar på kärleken till spel, på ett nördiga vis, än det vi tryckte i MISSIL – kändes som en lovande idé.

Dagen därpå var jag tillbaka i Sverige igen, jobbade för fullt med att sammanfatta mina intryck av Driver 2 och med att fortsätta producera MISSIL. Jag glömde ganska snabbt bort idéerna, trafiktacklingen, vår middag samt tankarna på något annat än min tidning, som jag hade där och då. Tiden gick. Vi producerade MISSIL nummer fyra, nummer fem och nästan hela nummer sex (som aldrig gavs ut), tidningsförlaget hemma hos Spray AB avvecklades i rapp takt när IT-bubblan väl sprack och när MISSIL var såld till IDG, vände jag hemåt till Östersund igen. Slutkörd. Dödstrött. Omtumlad. Proppad av intryck, lärdomar och värdefulla läxor efter att ha begått alla misstag i världen i egenskap av chefredaktör med vad som bara kan beskrivas som akut brist på erfarenhet.

Jag gick tillbaka till en av mina gamla arbetsplatser (en reklambyrå), satte mig bredvid en gammal barndomsvän (som sen var en av de tre personerna som sen byggde Gamereactor.se, den blå versionen av siten som vi släppte 2002) och jobbade ett drygt år med att illustrera gubbar för diverse mer eller mindre godtyckliga reklamjobb. Bland annat ritade jag all grafik till reklamspelet El-Björn som gjordes på uppdrag av Jämtkraft, och mitt i allt det där började mitt sug efter att fortsätta min tidningsresa att återvända. Sakta men säkert kom suget åter.

Det var passande nog bara veckan därpå som min telefon ringde. ”Minns du mig, som du räddade livet på i Newcastle? Hehe”. Vi började diskutera under ett par längre telefonsamtal vad den där gratistidningsidén skulle vara. Jag var tydlig med att jag krävde total redaktionell samt designmässig kontroll och att jag hade en klar bild av vad den redaktionella tonen skulle behöva vara. De uttryckte fullt förtroende för min kunskap inom området och var lika tydliga med att påpeka att de i grunden visste väldigt lite om jobbet med att driva en tidning.

Innan jag ett par veckor senare flög ned till Köpenhamn för att vidare diskutera eventuella framtidsplaner satte jag ihop en skissversion av vad som skulle bli Gamereactor och skrev ned några tankar om vad jag ville göra sett till redaktionell ton, inriktning och språkbruk. Tanken från mitt håll var alltid att göra en produkt som från första till sista sidan kändes som en motpool till MISSIL. Istället för det där ofta lite stilistiska uttrycket och den objektivt fokuserade avsändaren (”Vi” som i MISSIL) ville jag den här gången göra en tidning som kändes som ett snyggt designat fanzine. Gamers i en mörk källare som spelar iklädda små toppluvor så att svetten fullkomligen sprutar – snarare än den eleganta gamern i pressvecksbrallor med fokus på stil och teknik. Jag ville göra gonzo-baserad kulturjournalistik med stake. Om vi nu skulle bryta oss ur tidningsbubblan, gå vår egen väg, finnas där inga andra tidningar fanns och allt där i mellan, skulle det såklart behöva återspeglas i den redaktionella tonen. Uppstickaren skulle behöva vara sylvass.

Gamereactor skulle bli något av en ”disruptor” i tidnings-Sverige. Den där självägda, lite märkliga, helvilda uppstickaren med redaktionell glappkäft, som inte skulle be om ursäkt för något eller någon. Bara mosa på. Bara ösa. Lite Hunter S. Thompson-style, med lagom stort mått storhetsvansinne. Och så formade jag och mitt svenska team hela produkten. Efter avrundad danskresa återvände jag hem för att börja skissa mer ”skarpt” på mallar, sidupplägg, språkbruk och bildanvändning. I samma veva kontaktade jag min gamla vän Jonas Mäki som då skrev för TV-spel-nu och presenterade planerna för honom. Mäki hoppade på samma dag och i samma veva erbjöd jag hans kollegor Bengt Lemne, Mikael Sundberg, Jesper Karlsson, Sophie Warnie och Martin Forslund en plats på redaktionen, också. Vi var ett team, ett litet men starkt och framförallt hungrigt sådant. Vi var alla fullt beredda att flytta berg.

Mellan 2002 (Gamereactor #1) och 2014 (Gamereactor #117), har jag väl i just den här artikeln inte särskilt mycket mer att säga än att det var och är några av de bästa, mest produktivt lyckade och utmanande åren i mitt liv. Jag och mitt team byggde Gamereactor Magazine till vad den var. Vi satte den redaktionella tonen, designade varje nummer av tidningen (även numren som gavs ut i andra länder), jobbade stenhårt med innehållsmässiga prioriteringar i förhållande till vårt språkbruk och vår syn på spel som underhållningsform, jag och min gamla kompis Emil Hall designade/byggde Gamereactor-siten (samtliga versioner). Det fungerade på det stora hela väldigt bra, även om det såklart (som det alltid gör) fanns slitningar – inte minst mellan länderna.

Det är verkligen ingen överdrift att såhär i efterhand hävda att Gamereactor aldrig hade funnits vare sig 2004 eller 2014 (eller 2024) om det inte hade varit för jobbet som jag och mitt team här hemma i Sverige utförde. Vi byggde merparten av produkten från scratch och medan åren gick, blev detta mer och mer ett problem för den danska ledningen som via ett snudd-på krampaktigt mindervärdeskomplex till slut bestämde sig för att återta kontrollen av produkten och dess inriktning, och det var där allt började skära sig rätt rejält. Jag skulle såklart kunna gå in djupt på alla de märkliga, negativa, destruktiva turer som här ägde rum under ett par års tid. Jag skulle enkelt kunna skriva 200 000 tecken om den bisarrt förgiftade arbetsmiljön som från 2015 och framåt skapades, en tänkte försöka hålla mig klart mer kortfattad än så och ändå ge dig som trogen läsare en förhoppningsvis fullgod förklaring.

Redan 2015, när papperstidningen väl stängts ned på grund av bristande ekonomi i just den produkten borde jag såklart med facit i hand ha lämnat skutan. Det fanns redan där inget kvar för mig att göra, ingen vettig väg framåt, inga givande utmaningar eller en för en sekund särskilt kreativ arbetsmiljö med fokus på att producera bra och läsvärda saker. Den delen av den produkten – var död. När arbetsmiljön inom ett bolags styrning alltid definieras av att vara negativ och destruktiv än ambitiös och produktiv, då är det ju såklart svårt att producera bra saker och omöjligt att trivas. Destruktiviteten blev såklart en betydande del av min vardag. Vår vardag. Jag tänkte länge och väl på vad mitt nästa steg skulle bli under våren 2015, fast besluten att lämna siten jag byggt, teamet jag älskade. Det slutade med att jag stannade. Och det borde jag aldrig ha gjort.

Ska vi prata rena absurditeter så övertogs projektledningen för Gamereactors nätverk av siter, inklusive redaktionell överblick (det anställdes en ”Global Editor-in-Chief”) där nere som skulle bestämma över vad jag och mitt team skulle skriva om och inte), nya funktioner, buggfix av gamla funktioner som inte längre fungerade och allt där i mellan samma år, och detta styrdes från och med nu av människor som under årens lopp bland annat förklarat för mig att Youtube var en fluga och att streamad video var lönlöst. Som förklarat för mig att Twitter och vår närvaro på den plattformen var nonsens eftersom ingen skulle komma att nyttja det, att Instagram var meningslöst och att ingen skulle komma att lyssna på podcasts. Relationen mellan länderna gick från dålig till icke-existerande, snabbt.

Jag och Jonas Mäki pratade under åren 2016-2017 massor om vår sits och insåg båda att det Gamereactor vi en gång slitit sju dagar i veckan, 12 timmar per dag i flertalet, flertalet år med att bygga upp – nu bara skulle demoleras, nedrustas. Och ändå stannade vi båda kvar. Det finns få saker jag ångrar mer.

Idag brottas jag ärligt talat lite med den tanken, även om jag generellt sätt aldrig varit och aldrig kommer att vara en sån person som mer än gärna gråter över den spillda mjölken. För mig är det alltid viktigare att röra sig framåt, utmana sig själv, utvecklas, producera, konstruera – än att kasta bort dyrbar tid på att stirra i backspegeln. Trots detta kan jag inte riktigt släppa det faktum att jag inte stack, då. Jag stannade i åtta år till, bara på grund av min egen lathet. Min egen bekvämlighet. Lättja. Och det har jag sen dess nu lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin göra igen. Ett löfte jag i allra högsta grad avser hålla.

Jobbkulturen på Gamereactor var mellan 2015 till 2025 på det stora hela vedervärdig. Jag drev min del så skyddat från insyn som jag bara kunde och jag omgavs under alla dessa tio år av ett redaktionellt team som jag älskade och fortfarande älskar. Åtta av dem finns med mig idag, här på MISSIL – vilket såklart säger massor. Jag inspirerade mig själv genom att djupdyka i min rehabilitering efter flertalet omfattande ryggoperationer (jag bröt ju ryggen ett år efter Gamereactors födelse) samt i nya delar av min spelhobby som racingsimulation med mera. Det skulle dock visa sig att en uppstart av ett nytt bolag. Verksamhet inom en helt annan bransch och utan koppling till Gamereactor, skulle bli dispyten som ledde till att jag lämnade skutan i november 2025.

Det var så det sket sig, till slut – efter att jag högljutt protesterat maskinöversatta recensioner, efter att jag protesterat mot AI-nyheter, nyheter om Hamas och spansk ligafotboll samt en specifik strategi rörande annonsförsäljning. De ville inte längre jobba med mig, vilket jag inte klandrar dem för. Jag var miserabel. Eländig. Missnöjd. Arg. Besviken. Jag vantrivdes o det grövsta. Jag ville inte heller jobba med dem. Inte en sekund till. Och därför är det enkelt att idag fastslå att det enbart var bra för mig att röra mig vidare. Jag borde som sagt gjort det långt, långt tidigare.

Jag vet idag att det bara var ett svepskäl i en form av utfösning av mig, vilket de senaste tio åren dessförinnan alla ledde fram till. Jag såg signalerna, jag var själv redan helt klar med jobbet i sig och med människor som under många år vägrade se bortom småaktiga dispyter från 15 år tillbaka, eller det faktum att Gamereactor Sverige per månad drog cirka sju gånger mer trafik än det näst största landet som site-nätverket är verksamt i. Det sved, såklart. Det drev mindervärdeskomplexet till sin absoluta spets och var naturligtvis en del av det hela, också. För vi i Sverige kunde enligt ledningen i stort sett aldrig göra något rätt, även om vår sida i vårt lilla land drog mer trafik per vecka än alla de andra 15 länderna kombinerat.

Jag är sannerligen inte stolt över allt jag gjorde under mina 24 år som Gamereactors medgrundare, chefredaktör, art director och projektledare. Jag har såklart sagt saker genom åren som jag ångrar, fött en intern jargong som ofta varit för bökigt oförfinad, ångvältsaktigt barnslig, pushat för att driva igenom mina önskemål och poänger ofta lite väl skoningslöst och jag har trampat på en hel del tår på vägen mot 1,8 miljoner månatliga läsare. Vägen dit var verkligen inte rak, jag hade naturligtvis, naturligtvis inte klarat det utan mitt svenska superteam (och då inte minst min barndomsvän Jonas Mäki) och det finns gott om saker som jag gärna hade haft ogjorda idag. Jag är i samma andetag stolt över det vi fram till 2015 byggde upp. Det vi skapade, med utgångspunkt från mitt kök, som byggdes om till tidernas minst organiserade redaktionskontor.

Idag är Gamereactor borta. Död. Omstrukturerat till något som jag inte begriper särskilt mycket av. De senaste åtta månaderna har det verkligen bara gått åt fel håll. När jag surfat den där siten under 2026 har jag enbart känt sorg. Jag känner skam över vad Gamereactor blev, hur det raserades och förvandlades till skräp – Medan jag i tanken känner massor av stolthet över det som vi i Sverige tillsammans byggde under primärt de inledande 13 åren. Men ja, sen var det ju det här med backspegeln också. Den spillda mjölken. Mina löften till mig själv och teamet som helt blint följde med mig, hit.

En resa tar slut, en annan tar vid. Utan att framstå som någon broderad, väggmonterad vardagsrumsklyscha har livet såklart sin lilla gång och för mig handlar det som sagt alltid om att röra mig framåt. Kapitlet innan detta blev ett långt sådant. 2000 sidor, minimum och 24 år. Halva mitt liv. Ett halvt liv. Jag är som sagt tacksam för mycket av det vi lyckades åstadkomma och för mängder av lärdomar som jag naturligtvis tar med mig framåt. Med ett ljuvligt team vid min sida har vi nu som du ser vänt blad, rört oss framåt, byggt nytt och ser fram emot att snickra vidare på MISSIL tillsammans med dig som läser.

Jag vill tacka alla skribenter genom alla år, som varit med och format en redaktionell dröm och som alltid jobbat dedikerat, passionerat och hårt. Jag vill tacka min broder-från-en-annan-moder Jonas Mäki. Jag vill tacka dig som läst genom åren, i vått som torrt, tacka för att du låtit vår entusiasm smitta av sig på dig, och på att du delat av dig av din entusiasm, som i sin tur lett till att vi kunnat skriva bättre texter. Jag tackar dig, ber mer än gärna om ursäkt för att jag i kommentartrådar i omgångar framstått som snäsig och icke-tolerant. I will do better. On wards, upwards. Som Seagal så vackert sade, ”I need time”. Jag hoppas verkligen att du kommer att gilla nya MISSIL.