The Boroughs

Möt Sam Cooper – en grinig ingenjör som mot sin vilja tvingas bo i en avlägsen pensionärsgemenskap kallad ”The Boroughs” efter att han tragiskt nog blir änkling. Han ställer sig tvivlande till det paradis som utlovas mitt ute i öknen och mest av allt har han svårt att anpassa sig till boendets irriterande krya seniorer. Allt han vill i världen är att riva upp det kontrakt som har förseglat hans öde, men så fort han börjar mjukna upp till konceptet blir han vittne till ett fasansfullt mord och snart blir han – inklusive hans grannar – inlindade i en uråldrig konspiration som kräver att åldringarna lämna mystofflorna hemma, skruva upp hörapparaterna, starta golfbilen och ladda den där gamla revolvern för att bege sig ut i öknens mörker…

Detta hade kunnat bli precis hur bra som helst, på pappret. Om gamla kultklassikern Cocoon har lärt oss något så är det ju att det aldrig är för sent att uppleva mirakel och att döden inte nödvändigtvis är något att darra inför, vilket The Boroughs omfamnar helhjärtat. Seriens hjärta består av veteraner Alfred Molina, Denis O’Hare, Clarke Peters, Geena Davis och Alfre Woodard, ett gäng griniga hjältar som lär sig att skaka av sig gamla rädslor och gamla rutiner för att hitta sig själva igen. Serieskaparna Jeffrey Addiss och Will Matthews har kikat på mycket Spielberg och det märks, för här tar de med de allra bästa konventionerna från gamla godingar som Poltergeist och E.T., men även tar med mycket inspiration från härliga mysrysare såsom Fright Night och The Lost Boys.

Men vad som hade kunnat vara en ultramysig tillbakablick slutar som med många Netflix-serier: utdraget, söligt och rörigt. The Boroughs hade nämligen kunnat vara ett lysande, tajt tvåtimmarsäventyr där de popkulturella inspirationerna inte hinner kännas utslitna. I serieformat förlorar dock The Boroughs tidigt riktning och ungefär halvvägs önskar man istället att dra ur kontakten för att slippa lida mer. Mystiken förloras, dialogen haltar och även karaktärerna börjar uppträda konstigt, som om de blivit dementa, eller snarare som att manusförfattarna inte längre vet vad man ska göra med figurerna när de Lost-doftande gåtorna väl har avtäckts. Det är verkligen synd, för det börjar ju otroligt lovande och skådespelarna känner sig väldigt bekväma i sina rollers utmaningar. Framförallt höjer Denis O’Hare och The Wire-stjärnan Clarke Peters materialet med sina ömma gestaltningar. Den enda i denna silverskara som inte lyckas göra mycket väsen av sig är Geena Davis, vars botox-proppade gråa panter inte hör hemma i den här serien överhuvudtaget och som mest bara tar upp plats.

The Boroughs hämtar mycket från det förflutna och lyckas mestadels göra sin egen grej av det, men det utdragna formatet gör konceptet mer urvattnat än nödvändigt och vad som börjar som en sådan där obligatorisk maratontittning med en stark hook slutar upp som en sur halsbränna, en påminnelse om att det inte går att göra mer av Spielberg-magin än att imitera det. I skrivande stund har Netflix beslutat att inte göra en andra säsong och det var nog lika bra: historien lyckas knyta ihop säcken i slutet för den som ändå skulle vara nyfiken på att kika in The Boroughs. Det finns ju gott om charm här, men förvänta dig inga direkta stordåd från manuset…