Power Ballad

Rick Powers (Paul Rudd) liv blev inte som han hade tänkt, som han hade planerat. Under det tidiga 90-talet turnerade han och hans rockgrupp världen, spelade vad som vi som tittar här ska tro var festivaler och mindre konserthallar, på väg mot något verkligt stort. Coldplay innan Coldplay, om du så vill. The Wallflowers, innan Jacob Dylan ens bildat sitt band. Men musiken tystnade, Rick förälskade sig i en irländsk kvinna, stannade i utkanten av Dublin, blev farsa och tog jobb som bröllopssångare. En övervintrad, kantstött, slö sådan med väldigt lite ambition kvar.

Nick Jonas spelar Danny Wilson, förvirrad före detta pojkbandsstjärna som tappat bort sig själv i ett försök att stå på egna ben som singer/songwriter. Under ett bröllop i Dublin förenas de i sin kärlek till musiken och att de båda är amerikaner, 800 mil från sin hemstad och befinner sig på samma alkoholdränkta irländska trolovning. Under en cannabis-präglad natt skriver de klart en av Dannys kommande låtar från hans andra soloskiva och strax innan gryning spelar Rick upp en ballad som han skrivit till sin dotter. En smäktande vacker kärleksförklaring som den kreativt handikappade och från skivbolaget pressade Danny sen stjäl, spelar in och ger ut som sin egen. Vilket naturligtvis får Rick att explodera i ett berusat självskadebeteende utan dess like.

Själva premissen i Power Ballad är det inget fel på. Visst, vi har alla sett detta förut (på ett eller annat sätt) och det är inget konst att räkna ut hela filmens handling här på under fem minuter, men premissen är helt okej. Regissören/manusförfattaren John Carney är dessutom erkänt bra på det här med komedier med musik som tema, vilket han bevisat inte minst i Sing Street samt Once. Här… I Power Ballad, fungerar dock inte hans annars så typiskt irländska, avklädda, innerliga charm. Faktum är att detta är en av årets största besvikelser.

Det enskilt största problemet för mig med Power Ballad är hur inkomplett berättandet är. Carney slungar sig in huvudstupa i fleralet vettiga ämnen men lyckas aldrig avsluta eller ens fördjupa sig i något av det han påbörjar. Detta får den här filmen att kännas hoppigt ytlig och bitvis absurt osammanhängande, platt och dum, på ett sätt som en slarvigt hopkokad trailer hade kunnat göra. Det finns nästan inga känslor eller känsloyttringar här som jag upplever som naturliga eller mänskliga och när Rudd i flerta tafatta försök avser att vara sårbar, känns det mer som sketchmaterial än något innerligt och trovärdigt.

Musiken är dessutom urkass. Låten som Rick skrivit som Danny snor och blir multimiljonär tack vare, är väl tänkt att den ska låta lite som en tidig Coldplay-låt men den är precis som berättandet i sig bara platt, dålig och ytlig. Om du vill se en rolig komedi om musik som är allt annat än ytligt platt, råder jag dig istället att kika in Yesterday eller varför inte klassiker som High Fidelity eller School of Rock.