Obsession

Jag undrar om den 27-årige regidebutanten Curry Barkers exflickvän hade någon slags aning om att hennes självberättigande, smått besatta beteende skulle leda till en av 2026 års mest märkvärdiga skräckfilmer? Mest troligt inte, för alla har vi både blivit utsatta för en flickvän/pojkvän som varit lite för angelägen. De flesta av oss har nog även varit den där partnern som vill umgås lite för mycket och som via krävande kvävning sätter upp regler för umgänget, dess mängd och mening. Det är i detta virrvarr av svårdefinierade gränser som Barker vadar i Obsession, som hyllats högt och brett som en lysande debut, och som jag absolut anser att du bör kika in.

Vi får här följa Bear, blyg och socialt obekväm lagerarbetare på en lokal musikaffär som under längre tid varit hopplöst (och hemligt) förälskad i sin kompis / medarbetare Nikki. Istället för att hitta rätt tillfälle att uttrycka sina känslor inför henne köper han en önskan i form av en magisk Willow, knäcker den samtidigt som han yttrar orden ”Jag önskar att Nikki blir hopplöst förälskad i mig och värdesätter mig mest av alla på hela jorden” vilket är startskottet på en mycket bisarr historia.

Nikki hypnotiseras av ”förbannelsen”, blir hopplöst dödskär i Bear och vägrar lämna hans sida. Den hopplöse romantikern som aldrig haft ett seriöst förhållande blir nu ständigt uppvaktad av kvinnan han drömt om i flertalet år, och allt går såklart därmed som smort. Till den dagen då det inte längre gör det och Nikkis kärlek blir ett maniskt, skadligt begär som blir till ett maniskt, skräckinjagande dårskap som blir till… Något ännu mer urflippat. Det finns gott om scener här som kommer att få dig att antingen skratta eller kippa efter andan och det finns en tonalitet som rimmar på lika stora delar sotsvart humor som en vilja att dissekera grundläggande relationsdynamik på ett underhållande vis.

Barker lånar friskt från andra filmer men han tillåter sig aldrig att bli sådär Hollywood-billig i sitt sätt att skrämmas på. Hans obehag byggs inte av upprepade ”jump scares” utan av en krypande känsla av att något är på väg att gå käpprätt åt skogen och Obsession är lyckad på ett sätt som väldigt få av årets hittills släppta skräckrullar är. Den är aldrig lika strålande som Talk to Me och det är nog i slutändan en film jag aldrig avser att se om, men som fredagsunderhållning är detta både en imponerande debut och en välgjord film.