Commando

”Come on Bennett, throw away the chicken shit gun, you don’t just want to pull the trigger, you want to put the knife in me, and look me in the eye, and see what’s going on in there when you turn it. That’s what you want to do, right?”

Det finns få actionscener från det underbara 80-talet som är mer klassiska. Arnolds karaktär, den pensionerade Delta Force-kaptenen John Matrix gör sig redo att kniva ned ärkerivalen och sin dotters kidnappare Bennett i en trång källarkorridor och medan Schwarzenegger ser ut som en något nedslimmad Mister Olympia med perfekt friserad helikopterplatta, är Bennett en lönnfet, lätt hukad farbror i någon slags porrmässe-utstyrsel.

Han blottar sina grandiosa mjölktänder, spänner upp ögonen och viftar med sin kniv som om jag som tittar någonsin, för en endaste ynka liten sekund, skulle kunna övertygas av själva tanken på att Matrix skulle behöva kämpa med att knivmörda den lönnfete Bennett. Idag, alla dessa år senare, är det en absurd premiss och en bisarr scen. Då… 1985, var det ganska precis det fränaste jag någonsin sett.

Jag var sju år när jag såg Commando första gången, hemma hos den fem år äldre grannen i samma trappuppgång vars föräldrar var riktiga filmtorskar. Sju år och naturligtvis inte alls redo för att Arnold, iklädd linne och med krigsmålat anlete, skulle börja kapa folks hjässor med slungande sågklingor. Att Bennett såg ut som en lätt hukad, övervintrad Freddy Mercury med 42% kroppsfett var såklart inget jag tänkte på då. Som skurk, 1985, var han stencool. Idag? Inte riktigt lika cool. Commando är idag alldeles, alldeles bedrövlig och då pratar jag naturligtvis om den icke censurerade originalversionen och inte den svenska filminstitutets hårt sönderhackade svenska upplaga.

Storyn känner vi nog alla till. Pensionerad specialsoldat lever idylliskt i Montana med sin tonårsdotter. Hugger ved. Äter glass. Simmar. Idyllen krossas när hans gamla kapten dyker upp från ingenstans för att förvarna John Matrix om att hans gamla kollega, den psykotiske Bennett, bytt sida och börjat mörda sina forna Spec ops-kompisar – En efter en. Matrix dotter Jenny kidnappas i ett blodigt försök att få den dekorerade Matrix att ansluta sig till en inplanerad statskupp i Sydamerika, varpå han tvingas ta till hårdhandskarna för att döda allt och alla, rädda sin dotter.

Premissen i Commando är det verkligen inget fel på och Arnolds tappra försök här att göra ”sin egen Rambo” var väl i grunden vettigt, men det finns väldigt få saker i denna film som inte känns skrattretande dåliga, idag. Många aspekter här känns omedvetet ”campy” på ett sätt som det aldrig var tänkt och även om jag idag kan gapskratta åt ”I eat Green Berets for breakfast. And right now, I’m veeeeeery hungry!” så var det ju aldrig tänkt att vara roligt, bara puckomacho-hårt och skoningslöst våldsamt, för sin tid. Att Arnold sen pangar ned drösvis med pappfigurer där på ön och att slutfighten är så parodiskt usel som den verkligen är, cementerar bara det faktum att kasten under ett par år i slutet av 80-talet var tvära. Ena dagen; Predator-briljans. Andra dagen; Commando-fiasko.