Overwatch

Det var en omtumlande tid, där 2016. ”Hero shooter”-fenomenet var i sin linda och helt plötsligt hade Blizzard släppt sitt första spel i en ny spelserie sen Hedenhös, samtidigt som ett annat spel kallat Battleborn också släpptes. För mig såg de exakt likadana ut. På pricken. Med karaktärer från ett Pixar-universum, perfekta för gejmers att klä ut sig till och spelmekanik beroende av tydliga klassindelningar, snabb action och krystade punchlines. Lättsmält underhållning med en underton av esport. Och det fungerade ju såklart. Overwatch blev över en natt ett kulturfenomen som dominerade både topplistor, livesändningar och sökningar på diverse vuxensajter, under flera år. Just det sista är någonting jag bara har hört i förbifarten, jag har tyvärr inga egna erfarenheter eller vidare information att förtälja.

Sen kom paniken. Spelarna gick vidare. Battle royale var det nya svarta och Overwatch behövde injiceras med en kraftig dos av fräscht tänk för att kunna slåss på den allt mer sillpackade marknaden. Den briljanta lösningen och strategin som skulle övervinna problemet? Släpp Overwatch 2, men inte som ett helt nytt spel, ersätt Overwatch med tvåan. Lägg till lite karaktärer. ”Perfekt. Vi har nu framtiden för oss.” Det gick som det gick och idag har Blizzard pudlat och det som var Overwatch, som sen blev Overwatch 2, är nu återigen Overwatch. Snurrigt helt klart, men hur kul är det att spela idag, mer än tio år senare?

I den här recensionen kommer jag undvika att djupdyka i specifika klasser och andra förändringar som har gjorts under det senaste decenniet, och det är inte för att Overwatch inte har utvecklats, snarare tvärtom, det är för att jag inte har spelat det så aktivt under den här tiden för att verkligen analysera de detaljerna. Overwatch har alltid varit ett sånt spel som jag har gått tillbaka till periodvis och spelat intensivt i en månad eller två för att sen ta en paus.

Det första som slår mig är att huvudmenyn nu är mer förvirrande än någonsin. Det i sig är inte så märkligt med så pass mycket tid som har passerat här och det är ganska typiskt för den här typen av spel som ständigt förändras och saker läggs till och tas bort med jämna mellanrum. Det andra som slår mig efter att jag har spelat fem matcher är hur likt det faktiskt är spelet som släpptes 2016. Att spela mina gamla favorithjältar; D.VA, Mercy och Brigitte är ungefär lika bekant som att häva upp medelålderskroppen på en cykel. Det tar inte många minuter innan jag är tillbaka i rutiner och sicksackar fram på banan och skrikskrattandes öser missiler i nyllet på motståndarna. Visst har klasserna gjorts ändrats, omkategoriserats och sorterats, men i mångt och mycket återstår kärnan av Overwatch.

Sett till spelbarhet har Overwatch alltid imponerat. Det spelar egentligen ingen roll om jag vill spela det som en förstapersonsskjutare där det främsta målet är att få så många elimineringar som möjligt eller om jag hellre vill hålla mig bakom frontlinjen och vara mer taktisk. De olika spelstilarna är välavvägda och det är nästan garanterat att det finns en klass som passar alla. En annan sak som alltid har gjort Overwatch riktigt bra är den ständiga dragkampen i matcherna. Det går att göra otroliga vändningar och komma tillbaka från vad som kan ha känts som en definitiv förlust och det finns gott om utrymme för både sammansvetsad teamkoordination och tillfällen när jag som ensam tank kan vända hela matchen upp och ned med en välplacerad ultimat-förmåga.

Allt detta finns såklart kvar idag och Overwatch är precis lika kul att spela nu som då, enligt mig. Massvis med karaktärer (52 stycken!), bra variation med kartor samt spellägen och loot box-hysterien som spelet släpptes med är ersatt av upplåsningsbara grejer och battle pass. Eftersom spelet idag är gratis att spela lägger jag inte sådär jättemycket vikt vid själva mikrotransaktionerna. Vill man köpa ett fräsigt skin till sin favoritkaraktär kan man göra det, vill man låsa upp ett annat genom att spela gör man det.

En annan sak Blizzard har blivit betydligt bättre på är att berätta sina historier i spelet. Det finns en flik som heter ”Story” och där samlas allt från mellansekvenser, interaktiva bilder och annan bakgrundshistoria. Det är trevligt och ger varje säsong ett bredare syfte och det är alltid kul att få lite mer kött på benen när det gäller de ikoniska karaktärerna.

Det går inte att prata om Overwatch idag utan att nämna Marvel Rivals. Spelet som i mångt och mycket tog allt som gjorde Overwatch bra, stoppade in karaktärer från Marvel och ändrade kameravinkeln och blev till en massiv succé. I direkt jämförelse tycker jag att Rivals lyckas bättre med att konstant kännas nytt och fräscht. Spelhändelser, story, karaktärer läggs till med sådant tempo att det ibland kan bli svårt att hänga med. Overwatch är inte dåligt på den fronten, men går jag in idag är det endast ett tioårsjubileum som är aktivt och det verkar främst gå ut på att vinna lootlådor, inte mycket mer än så.

Overwatch känns idag förfinat, ösigt, balanserat och ett perfekt partyspel. Samla ihop dina fem favorit homosapiens, förbered dig med ostbågar och nåt bubbligt att dricka så är det hur enkelt som helst att tillbringa en helkväll med panga tillsammans eller på varandra.