Senua’s Saga: Hellblade II

När Ninja Theory släppte Hellblade: Senua’s Sacrifice blev det snabbt ett spel som stack ut från mängden. Inte för att det erbjöd den största världen eller mest avancerade spelmekaniker, utan för att det vågade göra något annorlunda. Det var en titel som satte atmosfär, psykologi och ljudbild framför traditionell actiondesign, och resultatet blev en upplevelse som kändes betydligt mer personlig än mycket annat på marknaden. Nu är uppföljaren här och Senua’s Saga: Hellblade II fortsätter på exakt samma spår. På gott och ont.

Det första som slår mig är hur fullständigt makalöst spelet ser ut. Jag vet att det är en klyscha att prata om grafik i början av recensioner, men det går nästan inte att undvika här eftersom Hellblade II stundtals ser så verkligt ut att det känns absurt. Ansiktsanimationerna är bland det bästa jag någonsin sett i ett spel och miljöerna lyckas konstant skapa en känsla av att man faktiskt vandrar genom ett kallt, brutalt och smutsigt Island där naturen känns lika hotfull som fienderna själva. Det är inte bara tekniskt imponerande utan används också för att förstärka hela spelets identitet.

Samtidigt är det just presentationen som gör att Hellblade II ibland känns mer som en interaktiv film än ett traditionellt spel. Ninja Theory är nästan besatta av att skapa inlevelse och det märks i allt från kameravinklar till hur långsamt Senua rör sig genom vissa sektioner. Det finns en kompromisslös vision här som jag faktiskt respekterar väldigt mycket. Senua’s Saga: Hellblade II vägrar stressa fram action eller kasta in onödiga system bara för att tillfredsställa spelare som kräver konstant stimulans. I stället vill Ninja Theory att du ska stanna upp, lyssna och känna av världen omkring dig.

Och just ljudbilden är helt fenomenal. Det är nästan omöjligt att prata om Hellblade utan att nämna rösterna i Senuas huvud som konstant viskar, skriker och kommenterar allt som sker omkring henne. Med hörlurar på blir det stundtals obehagligt på riktigt och röstskådespelet från Melina Juergens är så genomgående starkt att hon bär upp stora delar av spelet nästan på egen hand. Hon lyckas sälja varje blick, varje panikattack och varje ögonblick av tvivel på ett sätt som gör att Senua känns mänsklig snarare än spelkaraktär.

Problemet är bara att spelet ibland går för långt i sitt användande av de här rösterna. I första installationen fungerade de ofta som ett sätt att skapa osäkerhet och paranoia, men här känns det ibland som att Ninja Theory inte riktigt litar på att spelaren själv kan tolka det som sker. Rösterna upprepar samma saker om och om igen, överförklarar situationer och kan stundtals bli direkt irriterande snarare än effektiva. Det finns sekvenser där jag nästan önskat att utvecklarna bara vågat vara tysta en stund och låta miljöerna tala för sig själva.

Det blir extra tydligt i spelets pussel som fortfarande är seriens svagaste punkt. Redan i första Hellblade var pusslen ganska simpla och här har Ninja Theory inte gjort särskilt mycket för att utveckla dem. Tvärtom känns flera av dem nästan direkt återanvända. Återigen handlar det om att hitta symboler i miljön, vrida perspektiv eller upptäcka mönster som sällan kräver särskilt mycket tankeverksamhet. Jag förstår att pusslen främst existerar för att bryta upp tempot och förstärka den drömlika känslan, men när samma idéer återkommer utan någon större utveckling blir det svårt att känna sig engagerad.

Det är synd eftersom resten av spelet är så otroligt genomarbetat ur ett presentationsperspektiv. Jag älskar exempelvis hur totalt befriat det är från gränssnitt. Det finns inga minimaps, inga blinkande ikoner och inga menyer som konstant täcker delar av skärmen. Allt får i stället existera naturligt i världen och det gör enorm skillnad för inlevelsen. Jag märker hur ovan jag blivit vid spel som faktiskt vågar lita på sitt visuella berättande utan att hela tiden hålla mig i handen genom olika UI-element.

Striderna fungerar ungefär som tidigare men känns betydligt mer filmiska och brutala än i originalet. Varje slag känns tungt och animationerna är otroligt välgjorda. Kameran ligger nära Senua under slagsmålen vilket gör att varje duell känns intensiv och personlig snarare än storskalig. Samtidigt finns det nog spelare som kommer bli besvikna över hur begränsat stridssystemet faktiskt är. Hellblade II försöker aldrig bli något avancerat actionspel och det finns inte särskilt mycket djup att hämta här om man jämför med andra titlar inom genren. För mig fungerar det ändå eftersom fokus hela tiden ligger på känslan snarare än mekanisk komplexitet, men det innebär också att gameplaymässig variation ibland saknas.

Berättelsen fortsätter också seriens fokus på trauma, rädsla och människans mörkare sidor. Jag gillar att Ninja Theory fortfarande vågar göra något betydligt mer lågmält och introspektivt än många andra stora spelutvecklare, men jag kan samtidigt känna att Hellblade II ibland fastnar lite för mycket i sitt eget symboliska berättande. Vissa sekvenser är fantastiskt starka medan andra känns utdragna på ett sätt som gör att tempot tappar fart. Spelet är dessutom väldigt linjärt vilket gör att det aldrig riktigt känns som att man själv påverkar resan särskilt mycket.

Trots det går det inte att förneka vilken unik upplevelse Hellblade II faktiskt är. I en tid där många stora spel försöker vara större, längre och fyllda med innehåll känns det nästan uppfriskande med ett som är så fokuserat på en enda vision. Ninja Theory har skapat något som känns extremt personligt och tekniskt imponerande även om det samtidigt innebär att vissa delar av spelupplevelsen hamnar i skymundan. Det här är inte ett spel som lever på avancerade system eller särskilt stor frihet utan på atmosfär, ljuddesign och ren närvaro.

Och där lyckas Hellblade II väldigt ofta briljera. När spelet är som bäst känns det nästan hypnotiskt där grafik, ljud och skådespel flyter ihop till något som få andra titlar ens är i närheten av att uppnå. Samtidigt finns det fortfarande tydliga problem som gör att upplevelsen aldrig riktigt når hela vägen fram. Pusslen känns föråldrade, gameplayet är stundtals för tunt och vissa berättargrepp blir mer tröttsamma än effektiva ju längre spelet pågår.

Men även med de problemen är det svårt att inte uppskatta vad Ninja Theory försöker göra här. Hellblade II känns som ett äventyr skapat av människor med en väldigt tydlig idé snarare än en produkt framtagen för att tillfredsställa så många som möjligt. Det gör att upplevelsen ibland blir frustrerande och ojämn, men också betydligt mer minnesvärd än många andra moderna storspel.