Den svenska länken

Det har gjorts många spännande filmer om andra världskriget genom åren. I Örnnästet tvingades Clintan och hans militärkumpaner att inta en i stort sett ointaglig borg högt uppe i alperna. I Rädda menige Ryan fick Tom Hanks och kompani både kliva i land på D-dagen och sen jobba sig genom diverse sönderbombade småbyar ständigt med fiendesoldater i hasorna. I Tarantino-mästerverket Inglourious Basterds levde Brad Pitt och hans gäng livet när de jagade, skalperade och tog död på nazister i parti och minut. Grymma filmer allihopa.

I Netflix-filmen Den svenska länken tar man till ett lite annorlunda grepp och räddar judar från förintelseläger med hjälp av det svenskaste vi har – byråkrati och massor och åter massor av paragrafer och pappersarbete. Baserat på verkliga händelser om hur en till synes oväsentlig byråkrat på utrikesdepartementet vid namn Gösta Engzell genom diverse juridiska kryphål och slug diplomati lyckades rädda livet på många judiska människor under andra världskriget.

Det ska erkännas att jag var väldigt nära att slå av Den svenska länken innan den knappt hunnit börja. För när den buskisdoftande (och extremt överspelande) sekreterartanten med dubbla-upp-och-ner-vända-glasstrutsfrisyren springer i trapporna under inledningen av filmen blinkade liksom alla varningslamporna i min skalle. Men jag kämpade vidare och det är jag väldigt glad över. För Den svenska länken är en av de bästa svenska filmerna jag sett på flera år och även om den har några sidokaraktärer som, likt nyligen nämnda tant, känns mer hemma i Pippi Långstrump, Stefan & Krister eller valfri julkalender på SVT är det en riktigt välgjord film som lockar fram både skratt och något fuktiga ögon.

Det blir också lite spännande till och från. För även om det låter otroligt osexigt att rädda liv på människor med hjälp av byråkrati och pappersarbete som ett spänningsgrepp för berättelsen, så tycker jag att regissörerna/manusförfattarna Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson lyckas bra med att hålla tittarna som på halster när Engzell och gänget försöker sig på olika sätt för att komma runt såväl nazisternas som den svenska regeringens utrikespolitik.

Dorsin gör det dessutom riktigt, riktigt bra i huvudrollen. Har alltid gillat honom som komiker, men här tar han ytterligare kliv som skådespelare när han fångar upp resan från den där beiga och lätt-att-köra-över-auran som Engzell utstrålar för omgivningen till att bli en man med pondus som vägrar vika sig för hinder som uppstår längs vägen. Det kan nog bli en, i så fall väldigt välförtjänt, guldbagge för Dorsin lagom till galan nästa år. Vid sin sida har han Sissela Benn som den driftiga Rut Vogl, Jonas Malmsjö som härligt stöddig kollega till Engzell, alltid lika mysiga Marianne Mörck som sekreterare och inte minst kunggubben Jonas Karlsson som högre uppsatt byråkrat som gör allt för att sabba för Engzell.

Om man bara kan svälja att det hela känns väldigt mycket som en julkalender mellan varven och att vissa skådespelare kanske skulle fokusera på framtida revyuppträdanden istället, så är Den svenska länken en hjärtvärmande och fin historia som lyfter fram en del av den svenska krigshistorien som många nog inte känner till. Mig själv inkluderad. Jag rekommenderar den varmt.