Hyrspel, Refreshers och Darkwing Duck

Det är för mig så lätt att nuförtiden bli överdrivet nostalgisk. Detta har naturligtvis helt och hållet med ålder att göra och jag förstår att jag hamnat i en ålder där det helt enkelt alltid var bättre förr. Vilket det rent rationellt och nyktert aldrig var, men ändå. Mina minnen är rosaskimrande idag, särskilt från 80-talet. Då jag växte upp. Min gamla gubbhjärna romantiserar det där idag så pass ordentligt att jag ofta finner mig själv leendes med i stort sett hela anletet när mina gamla 80-talsminnen dyker upp. Det sker oftare och oftare. Inte sällan ackompanjeras de av att jag sluter ögonen och ser allt det där bästa från det där årtiondet framför mig.

Min ensamstående mor jobbade dubbla jobb för att få ihop vardagen och när hon inte sålde försäkringar, stekte hon gatuköksburgare inpå tidig morgontimma. Jag och min syster var väldigt ofta ensamma hemma och när vår mor (som heller aldrig klagade, bara bet ihop och tjurade på med allt det slit som hon tvingades utstå) väl var hemma, var det såklart underförstått från både mig och min fyra år äldre syster att vi inte drog hem drösvis med kompisar, spelade hög musik eller övade på elbasen. Istället smög jag över till min granne, min äldsta barndomsvän och väl där spelades det ofta och gärna TV-spel. I mängder. Det fanns aldrig några pengar i vår familj att köpa vare sig en Master System eller NES, åtminstone inte initialt, men hos grannen spelade vi på båda konsolerna och på helgerna hyrdes det nya spel.

Videobutiken hette Videoteket och var en tvåvåningshistoria proppad med VHS-mumma. Min barndomskompis farsa var filmtokig och hyrde alltid tio kassetter per helg, mestadels action och skräck, vilket såklart i sig var både fränt och främmande för en åttaåring vars hem inte huserade någon VHS-spelare. Henkes pappa hyrde Terminator, han hyrde Commando och Predator. Poltergeist. Terror på Elm Street och fredagen den 13:e. Vi glodde orimligt mycket på de slitna VHS-hyrfodralen i bilen på vägen hem medan farsan kedjerökte Röda Prince i förarsätet och spelade Creedence så det sprakade i Blaupunkt-bilstereon.

Det var en förlorad tid. Det var en underbar tid och jag saknar så mycket att leva där allt inte var omedelbart och lättillgängligt, där spelen krävde tålamod och tid och där det fanns en charm i en ny kassett, oavsett om spelet i sig var underhållande eller inte. För Henrik hyrde en hel del skit, såklart. Han föredrog ofta att hyra spel till sitt Sega Master System och de hyrboxarna var ju precis som köpekassetterna och dess fodral vita med ett intetsägande rutnät och supermärkliga illustrationer som ofta sade absolut ingenting om spelet på insidan.

Att kalla det ”grisen i säcken” är ingen överdrift. Det var snarare en gris bakom ett vitrutigt skynke och oftast kom vi hem med skräp i spelform än riktiga kvalitetstitlar men vi spelade allt, ändå. Såklart. Vi tragglade bra spel lika ofta som direkt dåliga och just där och då spelade det inte särskilt stor roll, för vi spelade – tillsammans, och det fanns så mycket magi i allt det där att det aldrig riktigt spelade någon roll.

Nedan har jag skrivit om fem utvalda hyrspel som lite för ofta följde med i bilen på vägen hem till min granne. Fyra Master System-titlar och en NES-klassiker som vi tillbringade mängder och åter mängder tid tillsammans med.

Jag har alltid älskat Alex Kidd och alltid tyckt att det varit ytterst trist att den boxande lilla gossen och hans knallröda moped aldrig fick något egentligt fotfäste utanför Japan och därmed tynade bort relativt snabbt. Sega Master System-titeln Alex Kidd in Miracle World kändes för mig och grannen, där och då, som en lite coolare och mer okänd variant på Super Mario Bros och den hutlösa svårighetsgraden skapade för oss ett extra stort sug att försöka nå slutet, vilket vi aldrig gjorde – trots att denna kassett hyrdes säkerligen tio helger under ett par års tid. Jag minns hur vi diggade musiken, hur vass den inledande banan var och hur fränt det var när Alex hoppade ned i vattnet på slutet och omedelbart började simma.

Jag minns även hur vi memorerade Janken-portionen och skrev ned sten/sax/påse-kombinationerna hos de olika bossarna i ett litet anteckningsblock som låg bredvid askfatet på grannfarsans vardagsrumsbord. Jag minns också hur vi nådde sista bossen vid två tillfällen men dog båda gångerna och hur grannen bet så hårt i sin ena Master System-dosa att den hade djupa tandmärken efter det.

I grunden ville vi nog helst spela Excite Bike men även om Henrik hade en NES och även om vi hade kunnat låna det spelet av vår gemensamma klasskompis Nordin, hade det blivit någon slags lustig indelning mellan oss Sega-fans och Nintendo-gossarna på skolgården och därför gjorde vi allt för att hitta samma typ av spel till Master System som alla pratade om till NES, bars för att varas unika, alternativa och egensinniga. Enduro Racer var i grunden rätt dåligt men det fanns någon slags frihetskänsla i att inte veta var vägen skulle ta vägen och bara dundra fram på vår enduro

Efter att ha tillbringat strax över sex månader tillsammans med det alldeles lysande Kung Fu till Nintendo (Henke fick det i julklapp) var vi efter det i stort sett alltid på jakt efter nya karateupplevelser i spelform. Skurkar behövde smiskas och våra flinka fingrar var sugna på att dela ut stryket, på regelbunden och konstant basis. Jag minns att vi hittade fodralet i hyrhyllan en alldeles särskild fredag strax innan höstlovet drog igång 1986, och resten är som vi brukar säga – historia.

För Black Belt var superjapanskt, supersvårt, superdåligt och supermärkligt. Inledningsvis minns jag att vi knappt tog oss förbi den första banan, kliade oss kollektivt i huvudet och tragglade vidare. Nya försök. Nya försök. Nya försök. Nya försök. På den tiden var trial & error ingen ovanlighet och inget som någon någonsin irriterade sig över. Det var så spel fungerade. Det var så det alltid var.

Black Belt hette i Japan Hokuto no Ken (Fist of the North Star) och var ett licensspel baserat på den för sin tid superpopulära mangan. Eftersom serien inte existerade utanför Japan ersatte Sega Japan både namnet, musiken samt huvudpersonen vilket gjorde att det blev sådär halvfärdigt och knepigt som många spel från denna tidsperiod var. Fienderna sprängdes likt konfetti när karatekungen Riki kickade dem i plytet och för att samla nytt liv igen, tvingades han specialhoppa tio meter rätt upp i luften för att vräka i sig grillade kycklingar som låg bland molnen och svävade. Bossarna var pattern-baserade och lite före sin tid sett till variation och spelsystem även om spelmekaniken var stelbent begränsade och ganska kass. Men att de sprängdes var svinfränt för en nioårig Petter och efter att vi blivit vassa på Black Belt och kunde nå slutet utan att dö, kände vi oss såklart odödliga. Vi hade svart bälte i pixelvåld, helt enkelt.

Konamis gamla 80-talsklassiker hette ju Green Beret i Japan men döptes om eftersom Konamis franska avdelning ville leka med temat Ryssland vs USA eftersom världen då befann sig i någon slags kalla kriget-stand off mellan de båda stormakterna. Alla vi som är tillräckligt gamla minns såklart vilken fasansfull hype det var inför releasen av det här spelet. Jag minns att det pratades högt, lågt, brett, stort på skolgården om ett kommande actionspel där vi skulle få panga ryssar i rollen som amerikansk specialsoldat och att grafiken tydligen skulle vara lika bra som i arkadhallarna.

Först ut att köpa det var klasskompisen Albertsson men på frågan om vi alla fick komma hem till honom efter skolan för att testa, blev det ett mycket tydligt nej. Istället hyrde vi det, jag och Henke – samma helg. Och jag minns hur fränt det kändes, initialt. Det fanns något slags märkligt allvar i det som flertalet storspel till NES saknade och även om jag inte ser den ”kvaliteten” idag, när jag återvänder, så var ju min uppfattning såklart annorlunda för 41 år sen. Svårt, var det också. Hopplöst svårt.

Spelkonterollen var riktigt stökig, begränsad och stel och när fiendesoldaterna rushade mot en i samband med att man blottade torson på en stege, var det inte sällan Game Over. Jag minns massor av frustration, inte minst när vi väger in att vi trots regelbundna återbesök via flertalet hyrtillfällen aldrig nådde fjärde banan och jag minns hur mycket vi både, trots allt, älskade det.