Super Mario Bros. 2
Den ytterst märkliga uppföljaren till spelet som definierade Nintendo har åldrats bättre än vad vi hade förväntat oss.
Super Mario Bros var en massiv, massiv supersuccé för Nintendo vilket inte bara skapade ett maffigt kassaflöde utan även viss intern panik. Nästa spel skulle ut snabbt, beordrade slutbossen Hiroshi Yamauchi. Snabbt, snabbt, snabbt. Miyamoto och ett team på endast fyra personer jobbade snabbt ihop en version av originalspelet med några fler banor, lite ny musik och klart högre svårighetsgrad. Detta rullades ut sju månader efter originalet med titeln Super Mario Bros 2.
När Nintendo of America-bossen Minoru Arakawa fick nys om detta satte han stopp för en stundande USA-release och krävde ett annat spel för den amerikanska marknaden, något annat – något originellt. Att släppa vad han beskrev som ”samma spel igen” skulle aldrig fungera för den amerikanska publiken, vilket han mest troligt hade rätt i.
Med tanke på att det inte fanns tid nu att gå tillbaka till ruta ett, till ritbordet och börja från början med en nygjord uppföljare till Super Mario Bros, lade Shigerus högre hand Takashi Tezuka fram förslaget om att de skulle ta spelet Yume Kōjō: Doki Panic som redan släppts till Famicom Disk System och göra om karaktärerna samt fienderna för att passa Super Mario-estetiken. Det här arbetet tog bara dryga fyra månader och innan Arakawa hann skrika ”Dunkin Donuts, Namaste!” var Super Mario Bros 2 färdigt, redo för lansering i USA och Europa.
Jag var åtta år gammal när det släpptes och minns hur spännande det kändes med något helt nytt. Borta var svampriket och Goombas, världen som nu behövde räddas stavades Subcon och ägde rum i Marios egna drömmar. Det gick att plocka upp fiender samt objekt och kasta dem på andra fiender och i slutet av varje bana dök ett slags enarmad bandit-spel upp där man kunde kamma hem extraliv eller andra power-ups. Mario var allround-figuren som var ungefär lika bra på allt medan brorsan Luigi kunde hoppa både längre och högre, men var i samma veva lite svagare, lite långsammare. Toad var gruppens starke-man, kunde slita upp badbollsstora rotfrukter ur gräset och hiva dem mot ankommande fiender som om det var godispapper. Peach var svagast men kunde istället sväva i luften vilket gjorde svårare precisionspartier busenkla.
Precis som att Zelda II: The Adventure of Link var en väldigt annorlunda uppföljare som naturligtvis var en tydlig indikator på ett Nintendo villigt att ta stora risker, var Super Mario Bros 2 den största avstickaren som denna spelserie någonsin sett, och ett av mina favoritspel – inte minst från 80-talet. Jag spelade alltid som Toad, älskade designen, älskade spelmekaniken och inte minst musiken som fortfarande är sådär underbart trallvänlig. Det snurriga här, för egen del, vilket jag vet är en udda åsikt är att jag gillar detta mer än både föregångaren samt efterföljaren. Super Mario Bros 2 är unikt på rätt sätt, märkvärdigt, atmosfäriskt, utmanande, varierat och ultracharmigt.
Heta artiklar
RETROARTIKEL
5 risiga retroklassiker
Hegevall har sågat en del älskade retrofavoriter som aldrig någonsin var särskilt bra, till att börja med.
RETROARTIKEL
Vi pratar med Rares ikoniska art director
Kevin Bayliss var Rares första designboss och basade över Donkey Kong, GoldenEye, Perfect Dark samt Killer Instinct.
RETROARTIKEL
Hyrspel, Refreshers och Darkwing Duck
I artikelföljetongen om de där förlorade hyrspelen från den lokala videobutiken har det blivit Petters tur.
Kommentarer (7)
Logga in för att kommentera.
Det här är nog min favorit när det kommer till Mario-spel. Men ibland så önskar jag att serien hade fått vara sin helt egen IP utan Mario, för då kanske det hade kommit regelrätta uppföljare till den. Som det är nu så kommer vi aldrig få något liknande igen.
Det här spelet fångade inte mig lika mycket som de andra 2D-spelen, men ändå ett lysande spel. Kvaliteten visar hur hög nivån är på Mario-serien.
Här måste det blivit nåt litet fel, 91%??
Super Mario Bros. 1 kanske är 91%, Super Mario Bros. 3 typ 97%, Super Mario World ungefär 99%.
Super Mario Bros. 2, som inte ens var meningen att vara ett Mario spel, kan jag ge 76%, och därmed basta!
62% för mig
Första spelet jag köpte för egna pengar. Jag hade sparat enkronor och femkronor i en spargris. Tog med hela spargrisen och hällde ut mynten på disken i affären och sa ”Ge mig Super Mario Bros 2”. Snubben i affären var nog måttligt road att räkna alla mynten. Men jag hade såklart räknat dem många gånger innan så att de skulle räcka precis till spelet. Det var lite som en nedräkning till jag skulle ha råd med spelet för varje mynt jag stoppade i spargrisen.
Har ett fantastiskt minne av detta.
År 1989 bodde vi i Angola för farsan drev ett fiskeprojekt för Sida. Min kompis Erik hade ett NES och vi lirade bl.a. Super Mario Bros 2 mitt på dagarna när det var för varmt för att vara ute. Vi kämpade och slet som djur fram till slutbossen som hette.....Wart?
Det var inbördeskrig i Angola och elektriciteten kom och gick lite som den ville.
Erik får in sista träffen på Wart som faller och spelet är klarat och vi hoppar upp ur sofdan och skriker rakt ut med armarna mot luften och vi kramas och
Strömmen går.
Enda Super Mario spelet till nes som jag lyckats ta mig igenom. Inte jättesvårt om jag minns rätt 🤔.