The Legend of Zelda: Ocarina of Time (2026)

Det har sagts tusentals gånger redan, och det kommer att upprepas tusentals gånger till. Att idag säga att man tycker att The Legend of Zelda: Ocarina of Time är ett av de bästa spelen som någonsin har gjorts är ungefär lika intressant som att säga att man blir blöt av att bada. Men det säger ändå en hel del om spelet som sådant när det, efter 28 år, fortfarande anses vara ett av de bästa i serien. Det är en bedrift i sig. Den här nyversionen gör ingenting för att förändra den saken. Man blir fortfarande blöt av att bada, och anledningen till att Ocarina of Time är ett av världens främsta spel är nästan lika uppenbar i dag som den var då. 

När jag vaknar upp i mitt lilla trähus i Kokiri Forest och går ut till den lilla staden och hör den ikoniskt mysiga trudelutten spela är det som att bli teleporterad direkt tillbaka till jullovet 1998. Det är som jag minns det: karaktärerna är där de borde vara, och nostalgin sköljer bokstavligen över mig när jag trillar ner i den lilla bäcken. Muskelminnet kickar igång, och innan jag vet ordet av det står jag med en liten, bräcklig sköld och ett svärd framför Deku-trädet, redo att ge mig in i min första utmaning.

När Ocarina of Time släpptes första gången höll äventyrsspel i 3D fortfarande på att hitta sin form. För oss som växte upp med Nintendo 64 blev det inte bara ett nytt Zelda, utan ett nytt sätt att upptäcka en spelvärld. Kameran, föremålen och mötena med karaktärerna var delar av en upplevelse som då kändes ny, men som vi i dag lätt tar för given.

Ocarina of Time till Nintendo 64 blev vår inkörsport till äventyrsspel i 3D och det tillsammans med den otroliga designen, spelvärlden, musiken, bossarna och berättelsen cementerade just Ocarina som en sån där odödlig klassiker. Ett spel vi pratar om återkommande, tre decennier efter att det släpptes. Det var och är ett spel för en generation gamers som tillsammans med Nintendo upptäckte 3D-världen för första gången. 

Nyversioner kan förhålla sig väldigt olika till sina original. Resident Evil 2 omtolkar hela äventyret, bevarar vissa delar och bygger ut andra. Metal Gear Solid Delta: Snake Eater ligger närmare originalet, med ny grafik och pyttesmå förbättringar i användarupplevelsen. Ocarina of Time hör också till den senare skolan, men förändringarna gör större skillnad för hur det känns att spela. 

Nyversionen av Ocarina of Time är nästan en direkt kopia av originalet. Upplägget och ordningen är desamma, och äventyret har kvar sin övergripande rytm. Nintendo har inte omtolkat resan, utan moderniserat sättet vi tar oss igenom den. Om jag skulle välja tre saker som kunde få Ocarina of Time på Nintendo 64 att kännas som ett modernt äventyrsspel hade jag förmodligen landat i just detta: tightare spelkontroll, bättre grafik och mer fokus på berättandet.

Det är exakt det Nintendo har kokat ihop. Man har tagit Ocarina of Time och polerat upplevelsen till absurdum. Det ser ut som originalet, atmosfären är direkt hämtad från originalet, men det känns som att det faktiskt har utvecklats under 2026. I direkt jämförelse med Metal Gear Solid Delta: Snake Eater, som kändes som ett gammalt spel i ny förpackning, känns Ocarina of Time som ett nytt Zelda att spela. Ett klassiskt Zelda i modern tappning.

På ytan är det såklart mest uppenbart att grafiken är sinnessjukt läcker. Jag har flera gånger bara behövt stå helt stilla och stirra på min TV för att kunna ta in att jag faktiskt kollar på Ocarina of Time och inte någon förrenderad låtsasversion som någon har knåpat ihop. Atmosfären i Kokiri Forest går att ta på. Jag kan känna doften av de små maskrosstoften som blåser omkring i vinden och nästan ta på det porlande vattnet i bäcken. Det finns en känsla här av att det är så här det var tänkt att Ocarina of Time skulle se ut; tekniken fanns bara inte där när det begav sig. 

Ljussättningen är fullkomligt otrolig, detaljerna i spelvärlden och dess karaktärer är enastående och den visuella sammanhållningen sträcker sig från den allra första bildrutan till slutet. Links tunika är vävd av individuella grässtrån, och han har stenar inbundna i korksnöre samt en liten fjäder i toppluvan. Man kan se flöjten och bäranordningen bakom skölden. Aldrig har ett Zelda-spel känts så levande som nu. Det enda som ruckar på den totala inlevelsen är Links babynuna. Det polerade porslinsansiktet är märkbart absurt att titta på och ligger precis på gränsen till uncanny valley, särskilt när han är ung.

Att Ocarina of Time kan se ut så här, på en Switch 2 dessutom, är ett under för mig, för inte nog med att det är det snyggaste spelet på konsolen – det mäter sig enkelt med de snyggaste spelen som har släppts i år, både tekniskt och designmässigt. Lägg därtill att det genomgående flyter på perfekt med låst bilduppdatering, både i dockat och bärbart läge. Att gå in i eldtemplet och se den bubblande lavan och hettan på skärmen och att glida över isen på den frusna Lake Hylia är en ren fröjd. När solen går ner över kullarna på det öppna fältet känns det som att det här är ett äventyr av absolut högsta klass.

Det som de flesta kanske minns från Ocarina of Time är den ikoniska musiken, och den är givetvis bevarad. Det kan till och med vara så att det här är den bästa spelmusiken som någonsin har gjorts. Från Kakariko till Vattentemplet och Hyrule Field ryser jag i hela kroppen när musiken, inspelad av full orkester, basuneras ut och fyller mitt vardagsrum med ljudet av dramatiska stråkar. Det finns en inbyggd magi här och tillsammans med designarbetet och grafiken är atmosfären i Ocarina of Time svårslagen.

Att kontrollera Link och hur responsivt det känns är ytterligare ett bevis på att Nintendo har haft som mål att modernisera Ocarina of Time. Spelkontrollen känns tight och tillsammans med en fullt kontrollerbar kamera är det lättare än någonsin att titta på det man vill och ta sig fram i spelvärlden. Förutom den helt fria kameran har det även inkluderats en hoppknapp och möjligheten att springa lite snabbare.

Användandet av föremål har också uppdaterats kraftigt, och i stället för att behöva pausa spelet en gång var tionde sekund för att byta mellan järnstövlar och pilbåge har Nintendo plockat in systemet från Breath of the Wild och Tears of the Kingdom, där alla användbara föremål finns på L-menyn och andra saker finns på direkta snabbknappar på styrkorset. Även om tillägg som hoppknappen inte direkt ändrar på hur Ocarina of Time spelas, gör de att det känns mycket mer som ett modernt äventyrsspel, och föremålshanteringen gör underverk för tempot, särskilt i spelets senare dungeons. Själva dungeonupplägget är för det mesta exakt lika som i originalet, eller så är skillnaderna så pass små att jag inte kan lägga märke till dem utan att faktiskt jämföra direkt sida vid sida.

Det Nintendo har ändrat mest på är berättandet. Själva tematiken och historien är såklart desamma, men mellansekvenserna och röstskådespelarna ger dem en annan närvaro. Att få höra Saria, Ruto och Sheik prata gör att de känns mer levande och övertygande än tidigare, och äventyret känns mer sammanhållet. I menyn finns också Tapestry of Time, ett lapptäcke som sakta vävs i takt med att jag går djupare in i spelet. Det är en snygg detalj som ger berättelsen ytterligare ett visuellt uttryck och knyter ihop dess individuella trådar.

Nintendo har också lagt till ett system där det enkelt går att hålla koll på sina uppdrag och sidoberättelser. Det hjälper Ocarina of Time att kännas mer som ett modernt spel för en generation som inte växte upp med Ocarina of Time på Nintendo 64, men det tär även på den där känslan av äventyr där utforskning och upptäckt var så viktiga i originalet. Mycket av magin då kom från det faktum att världen kändes levande, och att det var upp till mig att hålla koll på var jag hade varit, vem jag hade pratat med och vem som behövde hjälp med vad. Här ser förväntningarna annorlunda ut idag och genom att göra det lättare att hålla koll på vad man behöver göra bjuder Nintendo in nya spelare. 

Det är lätt att titta på nyversionen av Ocarina of Time och önska att de hade omtolkat vissa delar. Sneglat lite på Resident Evil 2 och bjudit på överraskningar, omkullkastat förväntningar, byggt ut. Ju mer jag spelar, desto mer känns det dock som att Nintendo inte har gjort det här för mig i första hand. Jag har redan fått uppleva storheten i Links första 3D-äventyr, och minnena jag har från det kommer alltid att finnas kvar hos mig. Att spela det igen är en otrolig upplevelse, men den kommer aldrig att ta över den där första gången.

Hur jag än vrider och vänder på det är Ocarina of Time, nu som då, ett briljant spel. Omfånget av spelvärlden, upptäckarglädjen, karaktärerna och alla hemligheter bjuder in till en dans av utforskande som är så genuint rolig att man med enkelhet kan förlora timmar på att egentligen inte göra någonting. Vill man vara riktigt nitisk kan man säga att det finns en underliggande enkelhet i saker som fiskeminispelet eller bossfighterna, för det gör det, men inte på ett sätt som tär på själva upplevelsen. Det blir mer en tydlig påminnelse om att det släpptes första gången 1998.  

Men den här versionen känns framför allt som en inbjudan till dem som ännu inte har upptäckt Hyrule. De som ska lära sig om trekraften, Ganondorf och Zelda för första gången. Att 28 år gammal speldesign, filosofi och berättande går att modernisera på det här sättet utan att tappa mycket av kärnan är verkligen otroligt. Och ju mer jag tänker på dem som har allt detta framför sig, desto svårare är det att inte bli avundsjuk. Jag kommer aldrig att få uppleva Ocarina of Time för första gången igen, och det är okej.