Tape to Tape

En hockey-roguelite. Nej, det var knappast en genre som fanns på min bingobricka inför 2026. Å andra sidan hade jag inte heller räknat med att ett litet kanadensiskt indiebolag skulle komma farande från ingenstans, sätta en klockren tackling på hela sportspelsbranschen och sedan glida vidare med ett hånflin på läpparna. Men här står vi nu. Med utslagna tänder, sprucken hjälm och ett av årets allra bästa sportspel. Vilket förvisso inte säger lika mycket som det gjorde förr, med tanke på hur bedrövligt lågt den ribban har lagts.

För Tape to Tape är ett helt vansinnigt spel. Ett fullständigt galet, underbart respektlöst hockeyäventyr där NHL 94 tycks ha tillbringat en blöt kväll tillsammans med Hades, tömt baren och nio månader senare gett liv åt något fulsnyggt som ingen riktigt kan förklara. Allra minst föräldrarna själva.  Bakom genidraget hittar vi kanadensiska Excellent Rectangle, en utvecklare som uppenbarligen har hajat något som de stora sportspelsjättarna tycks ha glömt bort någonstans mellan det femhundrade kortpaketet och den senaste uppdateringen av spelarnas skäggväxt. Nämligen att sportspel i första hand ska vara roliga att spela. Att man måste våga ta skotten, gå på mål och göra det där lilla extra. Du vet. Vara beredd att betala priset. Att ingen annan har fattat det är förstås lika tragiskt som det är ofattbart.

Upplägget är lika briljant som det är befängt. I rollen som Angus McShaggy ska jag leda mitt minst sagt brokiga hockeylag genom en kampanj uppdelad i tre akter. Varje akt består av matcher, möten med skumma typer, uppgraderingar och olika vägval innan det är dags att möta en boss, som också det är en hockeymatch men med andra förutsättningar. Vinner jag fortsätter äventyret. Förlorar jag är det tack och god natt. Tillbaka till början och på’t igen. Det gäller att ta en match i taget, hålla sig till sin gameplan och inte sväva iväg. Precis som vilken hockeytränare som helst hade sagt efter en 1–7-förlust mot Oskarshamn IK.

Längs vägen bygger jag successivt upp mitt lag, värvar spelare och låser upp nya förmågor. Vissa förbättrar mina grundläggande färdigheter medan andra fullständigt kör över allt vad rimlighet och hockeyetikett heter. Det finns uppgraderingar som gör spelarna snabbare, starkare och mer träffsäkra, men också betydligt mer absurda förmågor som får motståndarna att flyga genom luften som om någon bytt ut isen mot en studsmatta. En is som sprängs, skott som får motståndarna att dansa, förvandlar min center till en groda och så vidare. Det finns ingen hejd på vansinnet. Och du minns Wikegårds gamla uppmaning om att man måste käka puck? Här känns det inte ens som en metafor längre. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det gick att låsa upp som specialförmåga. Med extra senap.

Och det bästa är att kombinationerna faktiskt spelar roll. Ett lag som inledningsvis har ungefär samma slagkraft som ett pojklag med kollektiv springmask kan efter några väl valda uppgraderingar förvandlas till ett skoningslöst monster. Det gäller bara att hitta rätt kombinationer och anpassa taktiken därefter. Få ihop gruppen. Hitta kemin i kedjorna. Se till att alla köper in på spelsystemet. Och så måste vi förstås åka mer skridskor. Vi måste alltid åka mer skridskor. Det är sedan gammalt. Det är här roguelite-upplägget visar sig vara så förbannat briljant. Varje försök blir lite annorlunda. Nya spelare, nya möjligheter, nya vägval. Och framför allt nya anledningar att inbilla mig att nästa försök kommer gå bättre. Det gör det förstås inte alltid. Ibland går det åt skogen redan innan jag hunnit snöra på mig grillorna. Då är det bara att gå tillbaka till grunderna, få puckarna djupt och jobba därifrån. Som man säger när man inte har den blekaste aning om varför det går så dåligt. Men det viktigaste med Tape to Tape är att det nästan är omöjligt att sluta spela.

Allt det här hade förstås inte spelat någon roll om hockeyn i sig hade varit risig men det är den inte. Den är alldeles lysande. Tackar som frågar. Kontrollerna är intuitiva, passningarna sitter där de ska och skotten har ett underbart tryck. Tacklingarna är ett kapitel för sig. Det finns få saker i spelvärlden som är lika tillfredsställande som att tajma en perfekt propp, se motståndaren flyga all världens väg och sedan servera en lagkamrat en öppnande passning. Gärna följt av ett direktskott rakt upp i krysset. Det är sådant som får en att resa sig ur soffan, knyta näven och vråla som om man precis varit med och avgjort en sjunde SM-final.

Men låt er inte luras av det enkla upplägget och den tecknade grafiken. Under all galenskap finns ett förvånansvärt kompetent hockeyspel. Positionering, passningsspel, tajming och förmågan att läsa motståndarna spelar stor roll. Det går absolut att försöka tackla sig genom tillvaron som Legion of Doom, men förr eller senare måste även den mest inbitne slagskämpe inse värdet av ett väl genomfört anfall. Man måste vårda pucken, sätta press på deras backar och inte bli för bekväm i egen zon. Framför allt måste man vinna kamperna längs sargen. Det sistnämnda har jag hört ungefär 40 000 gånger i hockeyintervjuer och ligger nog något i det ändå.

Tempot är högt, matcherna lagom långa och spelkänslan närmast löjligt beroendeframkallande. Det finns något oerhört befriande med att slippa alla dessa onödiga avbrott, menyer och krystade försök att efterlikna en riktig TV-sändning, utan att nämna några namn. Här är det hockey som gäller. Pang på rödbetan. Full fart framåt. Lite gammal hederlig dump and chase. Inga krusiduller. Men det är förstås ingen vanlig hockematch. Det existerar inte här. Här är det korrumperade domare, fisande prinsessor, diverse ekonomiska skurkar och ett gäng golfspelare som vill utrota hockeyn för att kunna bygga fler golfbanor. Här räcker det inte med att ta kampen framför kassen. Här måste vi stå upp för sporten, klubbmärket och allt som är heligt. Golfspelarna ska helt enkelt ner i sarghörnet och känna att de lever.

Humorn är genomgående fantastisk. Inte för att alla skämt träffar lika hårt som en gammal hederlig Niklas Kronwall-tackling, utan för att utvecklarna har lyckats skapa en alldeles egen liten värld där precis vad som helst kan hända. Det är fånigt, ibland barnsligt och emellanåt så fruktansvärt dumt att jag sitter och flinar som en idiot. Samtidigt är det gjort med en imponerande fingertoppskänsla. Skämten blir aldrig viktigare än spelet. De finns där för att förstärka upplevelsen, inte för att försöka övertyga mig om hur lustiga manusförfattarna är. Det är riktigt högt i tak i omklädningsrummet helt enkelt.

Den visuella presentationen förtjänar också en rejäl ryggdunk. Den färgglada, tecknade stilen passar galenskaperna alldeles utmärkt. Spelarna har karaktär, miljöerna är charmiga och animationerna ger tacklingarna och skotten precis den där överdrivna tyngden som behövs. Det är knappast någon teknisk uppvisning, men jag tar hundra gånger hellre detta än ännu ett fotorealistiskt sportspel där spelarnas ansikten ser ut som vaxdockor och publiken som en samling zombies från reabacken. Det finns dessutom gott om innehåll utanför huvudkampanjen. Olika lag med egna spelstilar, möjligheten att skapa egna spelare och lag samt traditionella matcher och turneringar. Att dessutom kunna dela sofflocket med några polare och tillsammans försöka överleva kampanjen är en alldeles förträfflig idé. Det enda som saknas är väl ett mer traditionellt säsongsläge för oss som ibland vill låtsas bedriva seriös idrottsverksamhet. Gärna med möjlighet att sparka tränaren efter fyra raka förluster.

Det finns också några tekniska skönhetsfläckar som emellanåt får mitt redan novemberkalla humör att sjunka ytterligare några grader. Framför allt kan vissa situationer på isen bli väl grötiga och det är inte alltid lika enkelt att förstå varför pucken, spelaren eller motståndaren beter sig som den gör. Den automatiska klubbpetningen är exempelvis en märklig lösning som jag hellre hade velat kontrollera själv. Jag vill nämligen gärna vara personligt ansvarig när jag misslyckas med att stoppa ett friläge. Det är trots allt jag som ska stå där efteråt, titta ner i golvet och förklara att vi måste bli lite mer noggranna i egen zon.

Och visst kan roguelite-mekaniken ibland vara frustrerande. Ett riktigt bra försök kan gå upp i rök på grund av en olycklig kombination av motståndare, uppgraderingar och ren otur. Det är förstås en del av genrens natur, men när man precis har byggt upp ett lag som känns lika oövervinneligt som Sovjetunionen på 80-talet är det inte särskilt muntert att bli utslagen av ett gäng fullständiga dårar i övre pensionsåldern. Då är det lätt att skylla på domaren. Eller isen. Eller att vi inte riktigt kommer upp i nivå. Kanske har vi inte varit tillräckligt ödmjuka inför uppgiften. Det är ju trots allt små marginaler i den här sporten. Särskilt när man förlorar med sex mål mot ett lag på kryckor.

Men besvikelsen blir nästan alltid kortvarig. För bara några minuter senare sitter jag där igen. Med ett nytt lag, nya förhoppningar och exakt samma naiva övertygelse om att den här gången, den här gången jävlar, ska det gå vägen. Nu ska vi komma ut starkt, sätta tonen direkt, hålla oss borta från utvisningsbåset och spela vårt spel. Framför allt ska vi inte börja fundera på resultatet. Det håller i ungefär fyra minuter.

Men det är otroligt uppfriskande detta. Tape to Tape tar en gammal sportspelsformel, vrider den några varv, kastar regelboken i närmaste papperskorg och frågar vad som händer om man faktiskt har roligt under tiden. Jag har spelat hockeyspel sedan den tid då spelarna bestod av ungefär tolv pixlar och en tackling kunde skicka en motståndare halvvägs till Helsingfors. Jag minns när nya sportspel kändes som små högtider. När utvecklarna faktiskt försökte överraska oss, hitta på nya saker och framför allt förbättra spelupplevelsen. Det fanns en tid när jag kunde spela en hel kväll utan att behöva fundera på säsongspass, mikrotransaktioner eller vilken sorts digital valuta som krävdes för att låsa upp en ny klubba.

Jag har tjatat om detta till förbannelse. Som ett mantra men det tål att nötas för numera känns det ofta som att de stora utgivarna har gjort sportspel till något slags administrativt heltidsarbete. Jag ska öppna paket, samla poäng, navigera genom menyer, uppfylla dagliga mål och helst betala lite extra för privilegiet att fortsätta. Någonstans därinne finns förhoppningsvis fortfarande ett spel, men ibland är det svårt att hitta det bakom alla affärsmodeller. Det är som att betala 900 spänn för en hockeybiljett och sedan få reda på att själva matchen kostar extra. Men visst, korven ingår. Om man köper säsongskort.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att ett roguelite-spel om hockey skulle bli en av årets stora spelöverraskningar. Än mindre att jag skulle sitta här och dela ut en nia till ett spel där fisande prinsessor, hockeyspelare med en ändalykt som ansikte, mutade domare och mordiska golfentusiaster utgör en fullt normal del av vardagen. Men så är det. Och det är fantastiskt. Det är förstås inte ett perfekt hockeyspel. Det är inte heller ett spel för den som vill ha realistiska laguppställningar, korrekta spelarövergångar och en trovärdig simulering av en novembermatch mellan Timrå och Örebro. Den som föredrar att studera xG i slottet, analysera tekningar och diskutera huruvida tredjekedjan verkligen tar sitt defensiva ansvar får förmodligen söka lyckan någon annanstans.

Det här är i stället ett spel som påminner mig om varför jag en gång började älska hockeyspel. Om kvällarna framför TV, om de vansinniga matcherna, om glädjen i ett avgörande mål och om det fullständigt orimliga i att kunna bli så engagerad i ett gäng digitala figurer som jag knappt ens kan kontrollera. Om känslan av att sätta den avgörande pucken när allt ser förlorat ut. Om att bli överkörd, resa sig och försöka igen. Om att hockey, när den är som allra bäst, är ett fullständigt vansinnigt skådespel.

Tape to Tape är ett av årets bästa sportspel och årets mest underhållande hockeyöverraskning. Inte för att konkurrensen är särskilt skräckinjagande, utan för att Excellent Rectangle har gjort något som förtjänar långt mer än en artig applåd. De har gjort hockey roligt igen.