The Cycle

Vi vet alla hur skoj det är att som filmfantast bli ordentligt överraskad. Jag minns hur nöjd jag var när From Dusk Till Dawn gick från att vara en sorts film till en annan och jag minns hur euforisk jag var när Neil Marshalls mästerliga The Descent gjorde samma sak, slog om – bytte ton, tempo och inriktning så skoningslöst att jag som tittare kände mig som en gratispassagerare på en våldsam berg-och-dalbana. Det fanns bara en sak att göra – hålla i sig, krampaktigt, och bara njuta av åkturen.

När gubben King (Stephen, du vet) rekommenderade The Cycle häromdagen via ett inlägg på X, visste jag inte ens att filmen existerade. Jag hade ingen aning om vad det var, vad den handlade om eller när den hade släppts. Det visade sig att den rullades ut förra veckan och att regissören/manusförfattaren i stort sett enbart gjort rent, riktigt, rekorderligt ultrajunk tidigare.

The Cycle tar sin början inuti en gammal diner i utkanten av Astoria (Oregon) där Meg (Deborah Ann Woll), som jobbar som rättsmedicinsk antropolog, går med på att assistera två kollegor i utredningen av ett mystiskt dödsfall. Megs försvunna far sen 30 år tillbaka har återfunnits, hans sargade, mumieliknande lik tas in för obduktion och under utredningens gång snubblar hon över en rad minst sagt märkliga ledtrådar.

Meg är vass, självständig, luttrad, verkligen inte kräsmagad. Hon tål det mesta och hennes utredningsarbete handlar om systematisk härledning av tillfälligheter som leder henne fram till en väldigt mörk sanning. Den första timmen här påminner mer om Mindhunters än om något annat medan de följande 40 minuterna känns som de plockats från klassiska The Howling, eller Dog Soldiers, på ett sätt som för en gammal skräckfantast som undertecknad inte riktigt går att värja sig mot.

Det finns en liten del av mig som vill ogilla detta eftersom det är skräpfilm, i mångt och mycket. B-film. Men det går inte. Ett mörkt, skickligt iscensatt drama blir en tillfredsställande rå och köttig monsterrulle och inget av The Cycle är någonsin trist, eller dåligt. Patrick Magees smink är den kanske största stjärnan här och efter årtionden av smetigt fula datoreffekter är det så ohyggligt trevligt att se praktiska effekter igen, in-camera, som ser såhär bra ut. The Cycle är inget mästerverk, nej. Jag håller inte med King om att det är årets film, alls. Men den är bra. Sevärd, stenhård, rolig, mörk, gammaldags. Du bör se den.