Trails in the Sky 1st Chapter

Stoppa mig om du hört det här förut: ”Jag lovar! Det blir bra efter 20 timmar!” Låter det bekant? Det är synd och skam att det ofta är sant, vad beträffar mina varmaste rekommendationer. Det stämde definitivt med Dragon Quest 11: Echoes of an Elusive Age, det stämde med Persona 4: Golden och det stämde med Octopath Traveler II. Alla tre har blivit några av mina absoluta favoritspel, och samtliga kräver ett tålamod som övervinner tuggmotståndet innan man äntligen kan ta sig till belöningen. Kanelkärnan i bullen, om du så vill.

Konceptet med att äta sina grönsaker innan man får ta sig an lördagsgodiset dras till sin absoluta spets i Trails in the Sky 1st Chapter. Här skiljs agnarna från vetet, för även om det rör sig om en fullständig remake av The Legend of Heroes: Trails in the Sky FC som släpptes 2004 till PC så är tempot detsamma som det alltid varit; en istid som långsamt drar fram över nejderna i decennium efter decennium. En årsredovisning i vattenföreningen. En färg som torkar på en vägg.

Jag har försökt spela genom originalet i två omgånger, men aldrig fixat mer än kanske 15-20 timmar innan jag gett upp (min totala playtime på Steam säger 34 timmar). Ändå har jag återkommit, gång efter gång, för jag har vetat att belöningen väntar mig, och för att jag på något sätt ändå trivs i världen. Och du förstår såklart vart jag är på väg. Nyversionen hjälpte mig, verkligen, och när jag nu har kommit ut på andra sidan efter 77 timmar kan jag bara konstatera att jag älskar Estelle och Joshua, gränslöst. Jag älskar Trails of-serien, och jag längtar efter att se vad som händer härnäst. Men vi börjar från början.

Trails in the Sky 1st Chapter är alltså en remake av ett 22 år gammalt JRPG som innehåller så långa dialogsekvenser att det ofta lutar mer åt visual novel-hållet. Det är (ö)känt bland översättare som ett av de ordrikaste spelen du över huvud taget kan hitta, men det är också älskat bland fansen av just samma anledning. Världen känns hela tiden levande tack vare att människorna du möter i den alltid har något nytt att säga, tycka och tänka om det som händer. När du är färdig med ett uppdrag kan du räkna med att precis alla har hört om det. En unik upplevelse som skänker ett otroligt djup, men som också drar ner tempot ytterligare.

Allt tar sin början när Estelle och Joshua blir nyexaminerade Bracers i The Bracers Guild. De är inte riktigt poliser eller detektiver, men nästan. De är snarare självutnämnda superhjältar. Tänk dig att du och din bästa kompis bestämmer er för att ge er ut på kvällarna för att hjälpa och rädda människor i nöd, så har du en hyfsad bild. Hur stort eller litet problemet är spelar ingen roll. Det finns ett side-quest för alla. Det förklaras naturligtvis exakt i detalj hur Bracer-organisationens struktur fungerar, vilka stadgar som ska följas och i vilka fall det möjligen kan röra sig om undantagstillstånd.

För mig (och dig) som spelar innebär det rent konkret att vi ägnar timme ut och timme in åt att jaga råttor i någons trädgård, laga lampor på landsvägen, söka efter örter i skogen, hämta böcker som inte lämnats tillbaka till biblioteket och bokstavligen leta reda på bortsprungna katter. Därefter ska vi prata med alla i varje given stad om hur skönt det är att katten kom till rätta och att ordningen nu är återställd.

”Wow! Bra gjort!”

”Vilken tur att ni var här!”

”Jag hade också en katt en gång!”

På det sättet tar vi oss fram i världen som långsamt, långsamt öppnar sig. Vi färdas från en stad till en annan (varje gång övertygad om att det här måste vara den huvudsakliga staden i spelet) och får komma vidare först när spelet verkligen övertygat sig om att vi lärt känna varje vrå, shoppat i varje butik och avvärjt 26 smärre kriser. När vi till sist närmar oss slutet och dramatiken börjar skruvas upp så känner vi därför verkligen av tyngden och insatserna. Vi har lärt känna världen och människorna i den så väl att vi helt enkelt inte kan acceptera att något dåligt skulle kunna hända här. Det får helt enkelt inte ske.

Slutet är ett av de mest omskakande någonsin i JRPG-genren, och jag förstår nu varför. Det ställer exakt allt som hänt tidigare på ända och öppnar för en episk fortsättning.

Att säga att jag ”äntligen är ute på andra sidan” vore onödigt taskigt, kanske, men lite så känns det. Som att grovjobbet är klart. Jag längtar nu efter att sätta tänderna i del två och tre i Sky-trilogin. När det är klart är det dags att hoppa vidare till Crossbell-duologin som behandlar andra karaktärer men som under inga omständigheter ska spelas innan tidigare nämnda Sky-trilogi, av spoiler-skäl. Därefter väntar de fyra spelen i militärakademien i Trails of Cold Steel (där ettan och tvåan tydligen är okej att spela innan Trails in the Sky, förresten) innan det till slut är dags för Trails Into Reverie och Trails Through Daybreak; två spel som liknats vid Avengers på så vis att de samlar alla karaktärer du lärt känna genom serien och fungerar som en slags avslutning med gamla bekanta ansikten.

Det känns, under långa stunder, som att Trails in the Sky 1st Chapter inte respekterar din tid. Jag har definitivt känt så, och även om jag nu har sett och imponerats storligen åt vad all denna tid resulterar i, så kan jag tycka att det här första spelet – även i nyversion – är lite väl långt, och definitivt för utdraget. Åtminstone när man betraktar det i ett vakuum, och detta sänker tyvärr betyget en aning. Men! Det går inte att komma ifrån att slutet faktiskt gör allting värt det, och att det här är en liten, liten del av något mycket större. Ett startskott för en serie som mycket väl kan komma att bli en följeslagare under många år av ditt liv, och som nu definitivt blivit en personlig favorit för mig.