End of Abyss

Cel är en liten gullig, tystlåten och anonym ingenjörssoldat som i End of Abyss får i uppdrag att utforska och ställa till rätta en underjordisk forskningsanstalt. bakom utvecklingen står Malmö-baserade Section 9 Interactive vars grundare, Gustaf Heinerwall och Marcus Ottvall, var med och startade upp Tarsier Studios som bland annat gjort sig kända för Little Big Planet till PSP samt Namcos hyllade Little Nightmares-spel.

I End of Abyss har man tagit med sig lärdomar från Little Nightmares och blandat det upplägget med Super Metroid samt en liten gnutta Dead Space. I rollen som Cel måste du utforska, lösa enklare pussel samt försöka ta reda på vad som hänt där under jorden, omgiven av klent upplyst betong och en hel del riktigt obehagliga, muterade monster som inte vill något hellre än att svälja Cel hel, med hull och hår.

Upplägget är klassiskt Metroidvania. Utforskning, backtracking, konstant fipplande med kartan och en hel del pangande för att hålla de jämrande mutanterna borta. Spelmekaniken baseras på så kallad ”twin stick shooting” där den vänstra styrspaken kontrollerar Cels rörelser medan den högra kontrollerar hennes skjutvapen och eldhastigheten i sig. Precis som i Little Nightmares handlar mycket av speltiden om att ta sig runt hinder, krypa i ventiltrummor, låsa upp igenbommade dörrar, leta efter utvägar och så vidare och precis som i Tarsier-spelet förlitar sig firma Ottvall/Heinderwall på den atmosfär de skapat.

Känslan här är ofta densamma som i Little Nightmares, dock aldrig lika effektivt orkestrerad. Det handlar om ett 2.5D-perspektiv och om isolation som huvudsaklig drivkraft bakom stämningen. Cel måste skjuta lite zombier ibland, som ser ut som headcrab-forskarna i Half-Life och låter som Clickers, och hon måste dyrka mången dörr via diverse borttappade kodkort. Musiken är supersuggestiv, effektiv och ljudeffekterna likaså. Det är enkelt att uppskatta jobbet som Stefan Almqvist ioch Redpipe Studios gjort gällande ljudbilden här. För det är den bästa delen i hela End of Abyss.

Resten är jag ärligt talat inte helt såld på, dessvärre. Metroid-atmosfären är alltid trevlig men det här spelet blir aldrig läbbigt som Little Nightmares ibland var och tematiken tycker jag blir tradig ganska snabbt. När jag efter sex timmar inser att jag har sex timmar kvar av källarutforskande känner jag mig ärligt talat mest leds på samma fiender och samma typ av kodkortspussel, dörrdyrkande och krypande i ventilationsschakt och är övertygad om att tanken här var att skrämmas, riktigt ordentligt, och att End of Abyss hade kunnat fungera mycket mer effektivt.

Det finns dessutom för många buggar här för att jag ska kunna släppa igenom det som ”ett indiespel utvecklat av 14 personer” och ha överseende med saker som inte fungerar som det var tänkt. Dörrar öppnas inte när de ska, ikoner faller bort och spelet har hängt sig vid två tillfällen för egen del vilket är beklagligt, men inte helt ovanligt idag – tyvärr. Med bättre skrämselmoment och mindre buggar hade detta kunnat bli Little Nightmares-bra, nu får det nöja sig med en svag 6:a där ett par av bossfi8ghterna samt den tjusiga estetiken räddar upp det som räddas kan.