Neagley

En ung man kallad Tommy tar av sig kläderna, tar sig ut på rälsspåret och väntar in ett tåg – med ett leende på läpparna. För allmänheten verkar det vara solklart att han var hög och att det hela var en tragisk olycka, men privatdetektiv Neagley (Maria Sten) vet såklart bättre. Hon vägrar tro att hennes barndomsvän Tommy skulle vara så vårdslös och när hennes instinkter leder henne till en sektliknande bonde-kommun inleder hon en hämndaktion mot alla som är inblandade i vad som snart visar sig vara en vrickad läkemedelskonspiration…

Jag kan se tjusningen i Reachers lövtunna TV-värld. Det är lättsmält, onyanserat pucko-pulp där regelrätta svin får på käften, eller värre. Det kittlar skönt i vår morbida känsla för rapp och slapp rättvisa när det Holmes-aktiga muskelberget lämnar ett dussin kroppar efter sig som om han precis har slängt gårdagens sopor och allt blir som vanligt, tills nästa gång han bestämmer sig för att fimpa förbrytare på löpande band. Alan Ritchson är bara märkligt karismatisk som stoisk gorilla, en perfekt ”straight man” till alla nya bundsförvanter – och rivaler – han möter på sin väg. Jag kan inte riktigt säga detsamma om den minst lika stela Neagley, som dessvärre inte besitter samma dragningskraft. Skådespelerskan gör vad hon kan för att ge sin kalla karaktär lite mer lager, men mycket hänger på att tittaren ska bry sig om vad som händer på TV-skärmen – eller tro på det, för den delen.

Reacher-serien lider av samma problem, men säsongerna bygger åtminstone på böcker som sitter på någon slags spänningskurva. I Neagley kastas nästan alla kort på bordet redan i första avsnittet och det finns därmed väldigt lite nytt att upptäcka i vad som ska föreställa en actionpackad deckare. Vi får veta vilka som är de ansvariga kräken på direkten och vetskapen om att det finns en ännu större gädda bakom kulisserna – en svensk ruskprick med en IKEA-stol som kan monteras till en kista (!) – ökar inte direkt dragningskraften. Exakt hur allt gick till blir mindre viktigt ju längre det pågår och att vänta i åtta avsnitt på den oundvikliga massakern är rätt trist. Jag tittar mest passivt på när Neagley & Co. mejar ner sektmedlemmar och mordiska bondtölpar utan större ansträngning. Det är snygg actiondravel, men det är lite väl rumsrent och oäkta, inte särskilt rått.

Det som räddar Neagley är försöket att humanisera titelfiguren med sitt traumatiska förflutna, som av ren tillfällighet nystas upp av en traumalindrande superdrog som skurkarna tillverkar och är kanske det enda som känns genuint i den här serien. Det, och Adeline Rudolphs charmiga receptionist Renée. Faktum är att majoriteten av skaran bifigurer hållermåttet. Gaturåttan Keno (Jasper Jones) är lätt att sympatisera med, Neagleys döende polispappa gjuter in lite mänsklighet och även Damon Herriman (som tidigare har spelat Charles Manson) underhåller som den vidrige sektledaren Lawrence Cole, även om han bara är en Jim Jones-karikatyr. De svenska lönnmördarna som viskar svenska svordomar mellan käftsmällarna är också småkul att följa.

Om man är desperat efter mer Reacher-doftande söndagsaction funkar Neagley som extra tilltugg i väntan på, ja, mer Reacher. Det är mer av samma bekväma stänga-av-hjärnan-action på menyn, även om den överförklarande dialogen är lika tröttsam som karaktärernas långsökta slutsatser. Jag skulle dock vilja påstå att Neagley åtminstone slår den fjärde Reacher-säsongen, som ju sjönk rejält efter fyra avsnitt. Jag vet inte om det räcker för att göra mig sugen på en andra Neagley-säsong, men om man får fortsätta följa hennes nya vapenbröder (och systrar) kan jag säkert överväga det.