Disco Elysium: Final Cut

Jag vaknar naken på golvet i ett vandaliserat hotellrum. Inte på det glamorösa rockstjärnesättet där någon precis kastat ut en TV genom fönstret och ett halvdussin groupies fortfarande ligger utslagna i det champagnefyllda badkaret. Nej, det här är nakenhet utan sex, revolt eller guldkantat skivkontrakt. Det är en fuktig, medelålders och medicinskt oroväckande nakenhet.

Rummet ser ut som ett mindre världskrig. Någonstans där i spillrorna ligger mina kläder. Munnen smakar varm död. Hjärtat slår med samma resonans som en tvättmaskin fylld med tegelstenar. Min slips hänger från takfläkten. Den talar till mig. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte var jag är. Utanför hotellet dinglar ett lik från ett träd. Lämpligt nog ska det visa sig att jag tydligen är polis till yrket men jag har å andra sidan supit bort både mitt minne, min tjänstebricka, mitt tjänstevapen och varje rimligt anspråk på värdighet. FML, som kidsen säger.

Så där börjar det baltiska succéliret Disco Elysium. Och det var en oväntad framgång. Det var humlan som egentligen inte borde kunna flyga. Inte i den här branschen i alla fall. Inte bland uppblåsta miljardproduktioner med en marknadsbudget högre än hela Estlands BNP. Men så blev det tack och lov. Disco Elysium är nämligen ett rollspel som inte liknar något annat. Det är en hjältesaga utan hjältar. Mer av en obduktion. En dissekering av en människa som ännu inte haft den goda smaken att dö. En man vars kropp fortfarande rör sig av gammal vana medan själen långsamt lämnar kroppen.

I ett “normalt rollspel” hade jag fått välja mellan krigare, magiker och tjuv. I Disco Elysium väljer jag vilken sorts mentalt haveri jag helst vill gestalta. Ska jag vara ett känsligt vrak som gråter när jag pratar med lyktstolpar? En paranoid fascist med överutvecklad auktoritet? En intellektuell kommunist som kan analysera produktionsmedlen men inte hitta min andra sko? Eller en vandrande kemisk olycka som betraktar varje nertrampad cigarettfimp som ett möjligt sidouppdrag? Möjligheterna är många. Värdigheten är synnerligen begränsad.

På ytan är Disco Elysium ett kriminaldrama. En man har hittats hängd bakom vandrarhemmet i det slitna hamndistriktet Martinaise. Tillsammans med kriminalinspektör Kim Kitsuragi ska jag nu, i egenskap av Harry Du Bois, identifiera offret, fastställa dödsorsaken och hitta mördaren. På pappret en traditionell mordutredning. Som upptakten till en kriminalroman med regnvåta gator, trötta poliser och tillräckligt mycket nikotin för att finansiera en mindre tobaksrepublik. Det låter enkelt men så gör även kapitalismen om man låter en ekonom förklara den tillräckligt snabbt.

Och mordfallet är egentligen bara en symbol för den samhälleliga sprickan genom vilken spelet börjar ösa in en hel kontinents samlade elände. Revachol är en stad byggd ovanpå revolutioner, massgravar, koloniala övergrepp och politiska drömmar som krossats så grundligt att de nu är irreparabla. Det var staten mot kapitalet och kapitalet vann, men här finns inga spår av någon segerfest. Lyckan lyser med sin frånvaro och en internationell koalition håller nu ordning från ovan med den sortens välmenande militära överlägsenhet som historiskt sett brukar sluta med begravningsplatser och handelstullar.

Martinaise är inte bara fattigt. Det är bortglömt. Hamnen står stilla på grund av en strejk. Byggnaderna vittrar. Barn säljer droger och förolämpar poliser med språklig ekvilibrism. Alla verkar vänta på att historien ska återvända och sparka dem i revbenen en gång till, mest för att kontrollera att underhuggarna fortfarande ligger ner och vet sin plats på samhällsstegen. Mitt i detta ska jag alltså lösa ett mord. Helst innan jag själv avlider av att sitta för länge på en obekväm stol. Den som vet, vet.

Det som framför allt gör Disco Elysium till en fullständigt unik upplevelse är rollsystemet, kanske bättre beskrivet som känsloregistret. Hur som helst är det ett av de mest geniala som någonsin skapats. Min karaktär består av 24 färdigheter, men de fungerar inte bara som siffror bakom digitala tärningsslag. De är röster i mitt huvud. En havererad parlamentarisk församling instängd bakom pannloben, där varje ledamot är övertygad om att just den ensam har förstått verkligheten och nu försöker hjärntvätta mig till lydnad. Logiken analyserar bevis och söker rationella samband. Empatin läser av sorg, rädsla och sådant människor försöker gömma bakom sammanbitna käkar. Auktoriteten kräver respekt och vill gärna få varje samtal att likna ett militärt maktövertagande. Dramatiken ser lögner överallt. Suggestion försöker charma omvärlden. Ibland vill rösterna lösa problemen genom teologi, ibland genom att slå dem hårt i ansiktet.

Investerar jag till exempel tungt i intelligens kan jag dechiffrera avancerad politisk filosofi men missa att människan framför mig håller på att gå sönder. Hög empati gör mig å andra sidan känslig för ett helt kvarters kollektiva lidande, men kan också förvandla varje rum till en emotionell massgrav. För mycket självförtroende gör mig inte skickligare. Det gör mig bara bättre på att marschera rakryggad in i förnedringen. En låg färdighet innebär inte heller att jag går miste om information men den skapar en specifik blindhet. En brist som formar hur jag ser världen. Disco Elysium förstår nämligen att en människa inte bara definieras av det hon kan, utan av allt hon är oförmögen att uppfatta. I andra rollspel blir jag gradvis mäktigare. I Disco Elysium blir jag gradvis mer sinnessjuk.

Det är rollspel i sin renaste form. Inte siffror som långsamt förvandlar mig till en mänsklig stridsvagn med frän frisyr, utan egenskaper som faktiskt förändrar hur jag tolkar omvärlden. Spelet frågar inte hur mäktig jag vill bli. Det frågar vilken sorts dåre jag vill vara, vilka lögner jag behöver dra för att överleva och hur mycket av min gamla personlighet som borde få följa med tillbaka från de döda. Här finns inga traditionella strider. Inga troll att slakta, inga banditer att förvandla till erfarenhetspoäng och inga vinkällare där någon av oförklarlig anledning förvarar ett magiskt svärd i en tunna. Konflikterna utkämpas genom ord. Ideologiska resonemang och desperata försök att inte kläcka ur mig exakt det värsta som går att säga till en människa. Vilket jag naturligtvis ofta gör. Det är mer eller mindre oundvikligt.

Jag kan försöka imponera på en kvinna och omedelbart skada ryggen. Jag kan bli fullständigt utklassad i en diskussion med en tolvårig knarklangare. Jag kan försöka smita från en hotellräkning genom att kasta mig baklänges, vråla “fuck you!” och sedan krascha in i en rullstol. Jag kan misslyckas med att klä på mig. Jag kan dö av sorg, fysisk ansträngning eller lätt kritik. Harry Du Bois har överlevt revolutionens efterdyningar, alkoholismens slutstadium och ett fullskaligt emotionellt sammanbrott. Ändå kan en brevlåda vara det som avslutar honom. I andra rollspel laddar man om när någonting går fel. I Disco Elysium lutar jag mig tillbaka, betraktar ruinerna av min sorgliga skapelse och tänker att det här åtminstone känns konsekvent. Katastrofen är inte ett avbrott i berättelsen. Katastrofen är berättelsen. Och vilken berättelse det är!

Texten är fullständigt fenomenal. Inte bara välskriven i betydelsen att någon har plockat fram en synonymordbok och strösslat sitt manus med coola adjektiv, den är levande, musikalisk och skoningslöst intelligent. Ena stunden diskuterar spelet moralism, revolutionär teori och marknadsliberalism med närmast akademisk frenesi. Nästa stund försöker jag bevisa att jag är en internationell superstjärna genom att skrika obegripligheter till en förbipasserande. Spelet rör sig obesvärat mellan existentiell poesi, absurd slapstick, noir, politisk satir, skabrös litteratur och ren kosmisk fasa.

Humorn är nattsvart, men aldrig känslokall. Disco Elysium skrattar inte åt människor för att de är trasiga. Det skrattar åt de vansinniga konstruktioner vi bygger inom oss själva för att slippa erkänna att vi är det. Ideologierna, karriärerna, missbruken, uniformerna, kärleksrelationerna och alla välformulerade teorier om varför just vår egen olycka egentligen är ett tecken på överlägsen insikt. Jag kan under spelets gång bli kommunist, fascist, ultraliberal eller moralist men inget alternativ leder till ett upplyst slut där världen plötsligt blir begriplig och min karaktär belönas med ett diplom i personlig utveckling.

Kommunismen kan vara en vacker dröm om solidaritet, gemenskap och en värld där människan inte reduceras till produktionsfabrik. Den kan också vara ett sätt för en ensam alkoholist att förklara sin oförmåga att betala den där förbannade hotellräkningen som ett radikalt motstånd mot kapitalet. Ultraliberalismen låter mig förvandla varje mänskligt möte till en affärsmöjlighet, trots att jag bokstavligen samlar tomburkar för att ha råd med tak över huvudet. Jag kan också bli en hustlande entreprenör besatt av nettovärde och personligt varumärke medan jag rotar efter mynt i rännstenen. Moralismen erbjuder å sin sida den trygga mittfilen. Den rimliga, vuxna hållningen där man fördömer alla ytterligheter, respekterar institutionerna och väntar några årtionden på att någonting kanske ska bli marginellt mindre fruktansvärt.

Eller så kan jag bli fascist. Mina handlingar präglas då av rädsla, förödmjukelse, kvinnohat, sexuell panik och den lilla människans längtan efter att någon annan ska göras ännu mindre. Resultatet är motbjudande, sorgligt och patetiskt, men också vansinnigt roligt. Men spelet predikar inte. Tar ingen ställning. Det låter alla ideologier tala, bråka, motsäga sig själva och långsamt avslöja vilka personliga sår som gömmer sig bakom de stora orden. Varje ideologi blir på samma gång en analys av världen runt omkring mig och en psykologisk försvarsmekanism. Politiken är aldrig bara ett knippe åsikter här. Den är ett sätt att skapa mening, flytta skuld och bygga ett litet fort runt en livrädd människa. Spelet förstår att människor sällan väljer världsåskådning enbart genom rationell analys. Ibland väljer vi den ideologi som bäst kan förklara varför vårt eget liv gick åt helvete.

Sedan har vi nästa aspekt som gör Disco Elysium till det mästerverk det är och han stavas Kim Kitsuragi. Kim är professionell, påläst och utrustad med ett avundsvärt tålamod och nerver av stål. Han är kollegan jag absolut inte förtjänar. Människan som pliktskyldigt står bredvid mig medan jag förhör containrar, pratar med persedlar, sjunger karaoke och presenterar mig själv som diskokung. Han suckar. Han putsar sina glasögon. Han fortsätter utredningen. Relationen mellan Harry och Kim är en av spelhistoriens vackraste just för att den är så subtil. Den byggs av små ögonblick av förtroende. En delad teori. En försiktig komplimang. En gemensam cigarett. Ett lågmält erkännande av att jag, trots all medicinsk och juridisk bevisning, kanske fortfarande är en ganska hyfsad utredare. Jag kan vara hur förvirrad, trasig och moraliskt korrumperad som helst, men är det något jag absolut inte vill så är det att göra Kim besviken.

Det finns ingen relationsstapel här som förklarar detta. Ingen text som meddelar att jag fått fem vänskapspoäng för korrekt dialogval. Jag vill inte göra honom besviken eftersom han är anständig i en värld som sedan länge börjat betrakta anständighet som en utopi. Kim behandlar mig inte som ett projekt eller en tragedi. Han vägrar romantisera mitt missbruk, men han vägrar också reducera mig till det. Han ser vad jag har gjort, ser vad jag är och lämnar ändå en liten dörr öppen för möjligheten att jag kanske kan bli någonting annat. Inte förlåten. Inte återställd. Bara något mindre förödande för omgivningen. I ett spel som Disco Elysium är det nästan en kärleksförklaring.

Under cynismen, ideologierna, mordet och ändlösa förnedringar finns en berättelse om den minst glamorösa formen av hjältemod. Att försöka leva en dag till när man redan förstört nästan allting. Harry är inte den klassiska trasige kommissarien vars alkoholism gör honom sexig, komplicerad och märkligt effektiv inom brottsutredning. Hans missbruk luktar inte calvados, cigarrer och mörka hemligheter. Det luktar svett, galla, skuld, urin och paranoia. Han har sårat människor. Han har missbrukat sitt ämbete, sin kropp och andras tålamod. Hans lidande gör honom inte automatiskt god. Hans sorg frikänner honom inte från ansvar. Att han själv har ont betyder inte att alla han trampat på måste förlåta honom. Det är ovanligt inom populärkulturen som annars älskar den självdestruktive mannen så länge han är snygg, cynisk och kan lösa seriemord mellan två groggar. Disco Elysiums huvudperson är inte särskilt snygg. Han är en socialt missanpassad individ i illasittande kavaj. Den stora frågan är inte om han förtjänar framgång. Det är om han kan låta bli att dricka i dag. Om han för en gångs skull kan lyssna när någon annan pratar. Om han kan erkänna en lögn. Om han överhuvudtaget kan genomföra ett enda arbetspass utan att förvandla det till en diplomatisk incident.

Det finns nämligen en ömhet här som gör spelets mörker ännu mer förödande. Disco Elysium tror att människor möjligen kan förändras, men vägrar låtsas att förändring är något vackert. Precis som i verkligheten är förändring en långsam, förnedrande process fylld av återfall. Den kommer inte med triumferande musik eller hela och rena kläder. Det handlar om att ta varje dag som den kommer och att inse att varenda framsteg, hur litet det än kan verka trots allt är just ett framsteg. Bakom alkoholismen finns dessutom någonting ännu värre och det som ofta är anledningen till ett missbruk från allra första början. Skälet till att man vill fly från verkligheten, oavsett konsekvenser. Minnen. Bit för bit börjar Harrys förflutna tränga igenom den kemiska dimman. Inte som en elegant exposition, utan som glassplitter som fortfarande sitter kvar i huden.

En gammal kärlek. En separation. Ett liv som en gång kanske såg ut att kunna fortsätta. Disco Elysium vet kusligt väl att förlorad kärlek inte alltid är vacker. Den kan vara narcissistisk, patetisk och fullständigt förlamande. Den kan förvandlas till ett privat monument där den övergivne dyrkar sin egen smärta tills alla andra känslor förtvinar. Harry har gjort sin förlust till religion. Han har byggt ett palats av minnen, självförakt och alkohol och sedan blivit förvånad över att det inte går att vistas där. Spelet låter mig gräva djupt i detta faktum, men erbjuder ingen bekväm omskrivning där kärleken egentligen var ödesbestämd och världen bara missförstod mig. Ibland tog någon slutligen det rimliga beslutet att lämna. Ibland är den största tragedin inte att kärleken försvann. Det är att man fortfarande använder dess lik som ursäkt för att förstöra resten av sitt liv.

Det är här Disco Elysium går från briljant kriminalrollspel till någonting större. Mordet kan lösas. Bevis kan samlas in. Motiv kan kartläggas. Ett krossat hjärta däremot följer ingen logik. Det lämnar inga fingeravtryck. Det erkänner aldrig sina gärningar. Revachol i sin tur, är den perfekta platsen för den här berättelsen. Staden är målad i en dyster palett av rost, olja och gammalt blod. Byggnaderna ser ut som minnen av det som en gång i tiden var vacker arkitektur. Den är majestätisk, giftig och full av saker som kommer att kosta skattebetalarna miljarder att sanera. Den målade grafiken ger varje plats en känsla av att vara både verklig och på väg att lösas upp. Havet, hamnen, snön, de halvt övergivna lokalerna och de slitna hyreshusen bildar en värld där varje nyans tycks bära på sorg.

Musiken ligger över staden som töcken efter en fest ingen längre minns. Den är melankolisk, monumental och full av förlorade framtider. Ibland känns det som om hela Revachol lyssnar efter ett historiskt mirakel som aldrig inträffade. Det finns ett nästan religiöst vemod i hur spelet skildrar platser som blivit kvar efter att syftet försvunnit. Kyrkor utan tro. Företag utan kunder. Revolutioner utan revolutionärer. Människor utan framtid men med fullt fungerande minne av hur framtiden en gång skulle ha sett ut. Jag tänker på Catos berömda ord, “För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”, en önskan som tveklöst borde ha förverkligats här, men Revachol är staden som överlevt historien utan att ha gjort sig förtjänt av det.

Disco Elysium är, som alla förstår, inte ett spel för den som behöver avfyra ett automatvapen varannan minut. Det innehåller, precis som den här recensionen enorma mängder text. Samtal kan slingra sig genom filosofi, lokalhistoria, kryptozoologi, ekonomi och konstteori innan man ens kommer ihåg att det faktiskt hänger ett ruttnande lik på bakgården. Tempot är långsamt. Dialogerna är krävande. Spelet vill att man läser, tänker, tvivlar, provar sig fram och ibland stannar kvar i ett samtal lika långt som det man har med sina vänner i det verkliga livet. Och precis som i det verkliga livet kan ett samtal förändra en människa. En lögn kan hålla en relation vid liv. Ett missförstånd kan förstöra ett liv. En idé kan överleva längre än de som dog för den.

Dialogen i Disco Elysium respekterar mig och mina livsval. Det låter mig vara självisk, vänlig, feg, modig, intelligent och fullständigt idiotisk samtidigt. Ingen reduceras till uppdragsgivare, moralisk galjonsfigur eller mänsklig skattkarta. Alla här har förlorat någonting. Alla har lärt sig leva med det på sitt eget dåliga sätt. Mordgåtan i sig är lysande, men efter ett tag känns själva mordet nästan banalt. Någon har tagits av daga. Det finns bevis, motiv och en möjlig gärningsman. Det går att utreda. Det går förhoppningsvis att bevisa i en rättegång. Att utreda de levande är betydligt svårare. Disco Elysium är ett kriminaldrama där det största mysteriet är hur människor fortsätter efter att historien, kärleken och deras egna dåliga beslut gjort sitt bästa för att utplåna dem. Det är en politisk roman där jag kan springa runt i ett par risiga brallor. En tragedi med karaokemaskin. En komedi om alkoholism. Ett rollspel där den slutbossen är minnet av en människa som inte längre älskar mig.

Det är cyniskt utan att vara hopplöst, humoristiskt utan att förringa smärtan och storslaget utan att behöva drakar, gudar eller exploderande himlar. Här finns bara människor. Smutsiga, rädda, pompösa, ensamma och längtande människor som försöker hitta en fungerande politisk modell, en hållbar relation eller åtminstone tillräckligt med deg för att betala hotellräkningen innan natten kommer. Mitt ibland dem står Harry. Kriminalinspektören. Katastrofen. Mänsklighetens bakfulla representant på jorden. En förstörd polis som försöker avgöra om han fortfarande är en människa eller bara en FASS-förteckning över biverkningar.

De flesta rollspel låter mig rädda världen. Disco Elysium är modigare än så. Det frågar om det fortfarande finns någonting kvar inom mig som är värt att rädda. Om en människa kan fortsätta efter att hon gjort sig själv till ruin. Om vänlighet betyder någonting när historien redan har vunnit. Om förändring är möjlig, även när förlåtelse kanske inte är det. Och om svaret på allt detta trots allt är nej frågar det om jag åtminstone kan hjälpa Harry att hitta sin andra sko.