Widow’s Bay

Turismens högsäsong närmar sig med stormsteg och borgmästare Tom Loftis (Matthew Rhys) gör allt i sin makt för att göra Widow’s Bay – ön som Gud glömde – så turistvänlig som möjligt! Det är nämligen inte lätt att balansera rollen som rationell sköld mot småstadens inskränkta invånare och rollen som hopplös singelfarsa. Men när en mystisk dimma sveper över New England-ön börjar Loftis inse att det kanske ligger någon sanning bakom medborgarnas vidskeplighet, även om han själv inte vågar erkänna det.

Om du någonsin har undrat vad som rörde sig i huvudet på den där nedrige borgmästaren i Hajen, som ju vägrade stänga stränderna under hajpaniken, får du svaret i form av Widow’s Bay: en egendomlig komedi i skräckskrud som lyckas linda in alla skratt med ryslig mystik och skräcktraditioner. Det strösslas fritt med Wicker Man, Lovecraft, Evil Dead och till och med en nypa Halloween i ett litet ensembledrama vars karaktärer är trötta på varandras sällskap, men som måste samarbeta för att reda vad det är som händer i lilla Widow’s Bay. Katie Dippold, som bland annat ligger bakom Parks & Recreation och Sandra Bullock-filmen The Heat, balanserar ut skräckelementen med hysteriskt bristfälliga karaktärer med stil och charm. Genremixen fungerar underligt väl och så fort man tänker att serien kommer att hålla sig till någon standardmall där borgmästaren jagas av något övernaturligt varje avsnitt byter serien både riktning och skepnad, vilket gör den oförutsägbar, hejdlöst underhållande och nästan beroendeframkallande nagelbitande.

Höjdpunkterna i serien involverar oftast Kate O’Flynns småtragiska karaktär Patricia. en utstött assistent som blir måltavla för några otäcka väsen och som även står för flera av skratten i serien. Skutan skrapas dock något när den väl går på grund ungefär halvvägs in, där manusförfattarna mest verkar trampa vatten. Det blir exempelvis något segt när manusförfattarna bestämmer sig för att lägga till en drogtripp mitt i mysteriet och episoden som utspelar sig under 1700-talet drar mest ut på det Lost-doftande mysteriet. Det går inte heller att skaka av sig känslan av att denna säsong blir något riktningslös när den tacklar alla möjliga skräckarketyper, nästan som att serien fortfarande behöver känna efter vad exakt den vill vara. Men efter denna gupp tar serien fart igen och resten av säsongen blir en fröjd att följa, särskilt när det hela avslutas med en alldeles lysande säsongsfinal som gärna hade fått pågå lite längre.

Givetvis slutar det med en gigantisk cliffhanger. När man till slut inser att det inte finns några fler avsnitt att sträckkolla får man genast mersmak: man vill bara ha mer förbannelser, mer Lovecraft-vibbar, mer av de sympatiska karaktärerna, mer svar! Widow’s Bay är hittills en underbar liten fullträff som lever definitivt upp till hajpen. Det är en udda liten semesterort som man vill återvända till just för dess särpräglade karaktär.