The Whisper Man

Tom Kennedy och hans sjuåriga son Jake sitter i bilen med flyttsläpet på dragkroken, på väg hem till staden där pappa-Tom växte upp (fiktiva Featherbank). 15 år tidigare flydde Tom staden där han föddes eftersom en fruktad seriemördare kallad The Whisper Man rövade bort barn och dödade dem genom strypning, strax efter att han med viskande röst spelat in deras gråtfyllda vädjande med en gammal kassettbandspelare. Mörkt, är det. Åtminstone på pappret.

I bilen på väg till huset de köpt kort efter att Toms fru / Jakes mamma gått bort efter långvarig kamp mot cancer, berättar pappa-Tom allt som jag som tittare behöver få veta. Expositionen är total och dialogen är så klumpigt dum att det inledningsvis känns direkt parodiskt. ”Det blir väl härligt för oss att börja om, i staden där jag växte upp?” frågar Tom sin sjuåriga son varpå sonen svarar med ”Jag saknar mamma”. Detta är då tänkt som elegant levererad information till mig som tittar. Tragedin har lamslagit familjen Kennedy som nu börjar på ny kula. Men det hade gått att göra så otroligt mycket finurligare än såhär. Och det gäller i stort sett hela denna platta, stendumma thriller.

Regissören James Ashcroft gör i två timmar sitt yttersta för att försöka härma Silence of the Lambs så gott han bara kan, med vissa pastisch-aktiga inspel från Sjätte sinnet och Seven, men det blir aldrig annat än pannkaka, inte minst när Robert De Niro kliver in i bild. Bobby spelar den sen länge pensionerade utredaren som fick fatt på seriemördaren 15 år tidigare och nu fördriver sin tid med att laga mat och vila. Det visar sig snabbt att Whisper Man redan 15 år tidigare hade en kumpan, som nu plockat upp stafettkäppen igen och när Toms son Jake blir kidnappad av den viskande stryparen, gör han såklart allt för att finna honom innan det är för sent.

Allt detta sker under den inledande kvarten av Netflix nya, snordyra, thrillersatsning baserad på Alex Norths bästsäljande roman, och redan när den första ”twisten” levereras känns det nästan parodiskt långsökt och konstruerade familjeband är tänkt att bygga upp ett slags mångsidigt, lager-på-lager-aktigt familjedrama där blodsband ligger till grunden för karaktärernas slutgiltiga öde. Det blir snabbt stereotypt, det är i grunden byggt av genreklyschor, enbart, och varenda karaktär här känns så tvådimensionell att de lika gärna hade kunnat vara pappfigurer. Det finns inte ett spänningsmoment som känns genuint spännande och 32 sekunder in i handlingen hade vi alla hemma i soffan räknat ut vem som gör vad, mot vem – Inklusive min 12-åriga son Frank som när eftertexterna rullat sammanfattade The Whisper Man på följande vis: ”Riktigt dum film”. Jag kan inte annat än hålla med.