The Last House

Ett ovanligt våldsamt oväder blåser in över Seattle och familjen Delgado (bestående av mamma, pappa och två tonårsbarn) ser till att hålla sig hemma, inomhus, med fönstren stängda och elverket i garaget fulltankat och redo att rycka in om strömmen skulle gå. I frysen har de gott om mat och detsamma gäller skafferiet. Jason och Ann är väl förberedda på ett par dystra dagars orkanvindar / monsunregn.

De är däremot inte förberedda på att regnet som faller verkar besitta oanade krafter vilket gör att familjen spärras in i sitt eget hus. Dörrarna går inte att öppna. Fönstren är plötsligt okrossbara och ur skorstenen går det inte längre att klättra ut då en osynlig regnvägg begränsar framfarten. Familjen Delgado är inlåsta i sitt eget hus. Det sista huset kvar på hela gatan där någon fortfarande är vid liv, som det verkar. Det gäller nu att under hela sju års tid (!) hushålla med maten, förlita sig på varandra och på ett eller annat vis försöka ta sig ut.

The Last House (Netflix) är regisserad av den franska filmskaparen Louis Leterrier som bland annat står bakom Transporter-filmerna, Fast X samt Clash of the Titans. Han regisserade även 2008 års The Incredible Hulk med en storspelande Ed Norton i rollen som Stan Lees skrikgröna gamma-monster, och av den enkla anledningen har jag alltid haft lite extra tålamod med all annan skit som Louis pressat ur sig. Men det får såklart vara slut med det nu. För om man gör tio filmer och bara en av dem är bra, så måste vi ändå kunna konstatera att det undantaget handlade mer om en lyckträff än något annat.

The Last House är något slags Covid 19-baserat hopkok av manusförfattaren till den underskattade thrillerkomedin Love and Monsters (och Good Luck, Have Fun, Don’t Die). Det blir snabbt uppenbart att han haft som ambition att lite slafsigt sådär (och snabbt) kombinera A Quiet Place med The Mist, och det finns delar av kammarspelet inom familjen som är stramt och intressant, även om karaktärerna känns plattare än ett A4-papper. Wagner Moura utmärker sig som filmens starkaste kort, i rollen som farsan Jason, medan Past Lives-stjärnan Greta Lee är oväntat svår att ta på allvar.

Det största problemet är dock vare sig skådespeleriet eller bristen på originalitet. Det är istället det rasande rappa tempot som sabbar mycket av spänningen, vilket understryks av det faktum att Louis Leterrier är väldigt osammanhängande i såväl symbolik som tematik. Det är som tittare i det närmaste omöjligt att förstå vad han menar med filmens slarviga budskap och när i stort sett ingenting knyts ihop, bara påbörjas och lämnas som halvätna rester vid sidan om nästa hastigt inledda berättarmässiga spår. Logik finns inte, sammanhang finns inte och när det går för snabbt, blir för stressat, ryckigt och hoppigt – smetar Louis dit voice-overs med expositionstung, geggig dialog dränkt i kylskåpspoesi som är tänkt att få mig att känna något, vad som helst.

Jag känner inget i början av The Last House, ingenting i mitten eller när den är slut. Det finnes datoreffekter här, särskilt i den tredje akten, som är väldigt välgjorda och jag gillar som alltid verkligen Wagner Moura som är lika bra här som han är i Elysium, Civil War samt Narcos. The Last House är med andra ord knappast Netflix sämsta Originals-rulle (det finnes drösvis med klart sämre) men det är fortfarande ganska långt ifrån sevärt, det här.