The Gentlemen S2

Jag trodde att hoppet var ute för Guy Ritchie och mig. Den en gång så stilistiskt skicklige, egensinnigt knorriga, coola indieregissören bakom fantastiska filmer såsom Lock, Stock and Two Smoking Barrels / Snatch Hollywood:fierades i det grövsta, kastade ur sig King Arthur och Aladdin. Jag tappade tron där ett tag. Sen släppte Netflix The Gentlemen, som Guy också skrev, och allt var förlåtet. För den första säsongen av denna serie står sig som något av det absolut bästa som Netflix producerat.

Historien om den tvålfagre, rättrådige FN-soldaten Edward som kallas hem till Englands högland för att hans snorrike aristokrat till farsgubbe trillat av pinn, ärver inte bara en flådig jätteherrgård utan ett underjordiskt knarkimperium – var lika välsvarvad som den var tematiskt och castingmässigt superlyckad. I säsong två stramar Ritchie åt snaran runt Edwards hals så pass att bara ett val återstår. Han beslutar sig redan i avsnitt ett för att ta på sig hårdhandskarna. Allt som familjen Horniman en gång ägde, ska återtas. Detta handlar inte om att överleva, om att bestå eller om att flyga under radarn. Detta handlar om en högst aggressiv, högljudd, explosiv framflyttning av gardet. Knarkkrig 2.0.

Säsong två är mörkare, även om mörkret var konstant under varenda liten sekund av säsong ett, också. Det hårdnar till här, Edwards urflippade knarkbrorsa Freddy är knappt med alls vilket såklart innebär att den komiska ådran dolts under en filt av blod, död och hot. Och det passar The Gentlemen alldeles utmärkt, inte minst eftersom Ritchie aldrig tummar på sin ikoniska stil. Det är fortfarande högst kinetiskt. Han blandar slo-mo med stilfulla åkningar med en handhållen kamera som aldrig någonsin står stilla. Han blandar London-slang med aristokrat-snack, han blandar hagelbössor med knivslagsmål och illojala knarkmulor som kastas till tigrarna (bokstavligen). Det är stilistiskt in i det sista, det är rappt, roligt, våldsamt och ursnyggt.

Theo James i huvudrollen som Edward har öppnat upp lite i förhållande till hur stramt han gestaltade sin karaktär i säsong ett. Det är mer… Livligt den här gången utan att för den skull balla ur. Edward har flyttat fram sin position i Londons undre värld och då kommer det såklart på köpet att han svär mer, hotar folk i större utsträckning och inte har samma tålamod med de som inte gör som han säger. Och detta sköter James med bravur. Faktum är att han här visar med stor övertydlighet att han på alla tänkbara vis verkligen borde vara nästa James Bond.

Säsong två av The Gentlemen handlar i grunden om ambition. Och Ritchie målar med breda penseldrag en historia som helt naturligt flyttar ut ur Halstead Manor för att hertigen Edward Horniman ska kunna växa sitt knarkimperium långt bortom vad hans döda farsa hade räknat med. Det är snortight, svinsnyggt, rappt, roligt, våldsamt och händelserikt på ett vis som hela tiden rimmar på maximal oförutsägbarhet. Jag har haft superskoj under samtliga åtta episoder och längtar nu redan efter mer. Är säsong två lika briljant som den första omgången? Nej. Är det fortfarande riktigt fint och förtjänar din tid? Tveklöst.