Supergirl

Kara Zor-El, eller Supergirl i folkmun, delar inte riktigt kusin Jor-Els optimistiska synsätt; efter en traumatisk uppväxt hos de sista döende Krypton-överlevarna skickas hon till Jorden för att inspirera mänskligheten tillsammans med Superman, men hon har inget som helst intresse att vara en förebild. Varför rädda en värld när hela galaxen verkar vara ett hemfäste för misär och död? Lösningen: festa bort all ångest och dränka sorgerna i utomjordisk sprit i någon avlägsen råtthåla till planet. Under hennes födelsedagsvecka kastas dock hennes värld upp och ner när hon blir anlitad av en hämndsökande flicka vars familj blivit mördad av en bandit – samma bandit som också förgiftar Karas hund Krypto. Detta blir upptakten till DC:s galnaste crash out…

Sedan James Gunn tog över rodret i DC:s filmdivision har han varit tydlig med att bra manus är prioritet nummer 1 och med tanke på att Supergirls solofilm byggde på den strålande serierundan Supergirl: Woman of Tomorrow fanns det gott om skäl att se fram emot denna spinoff. Jag gillade Milly Alcocks roliga cameo i senaste Superman, en superhjälterulle jag har lärt mig att uppskatta väldigt mycket sedan den släpptes, men där Superman prickade landningen har Supergirl snarare kraschlandat med huvudet före. Supergirl är nämligen en varnande spricka i den nya DC-fasaden som Gunn försöker etablera här.

Där Gunn tolkade om Superman med självsäkerhet och iver är regissören Craig Gillespies Supergirl raka motsatsen, en svajig och huvudvärksframkallande bakfylla som snubblar i så gott som varje filmskaparaspekt. En risig Spotify-lista har plåstrats över en vinglande fallfärdig styggelse till film, där scener sällan hänger ihop och som antastar publikens ögon med sin gräsliga visuella stil. Gillespie verkar inte ha någon som helst aning om hur man sätter ihop fungerande scener, eller hur man skapar dynamik eller drama. Hans desperata drag blir att istället imitera och efterlikna Gunns filmstil, för så fort en scen rinner nerför låret likt urin exploderar scenen i popmusik, hemsk scenografi och taskig belysning. Hur kan man översätta en så färgstark och minnesvärd serieblaska som Woman of Tomorrow och förvandla det till den generiska brungula sörja som är Supergirl?

Om Ana Nogueiras manus verkligen är så grym som Gunn påstår är svårt att avgöra om nu Gillespie styckat upp det hela, men det finns inte heller något märkvärdigt med vare sig tematiken, dialogen eller budskapet. Det hela är lika torrt som den fula ökenplaneten karaktärerna besöker i filmens tredje akt, som är proppad till bredden med uppenbara green screen-effekter och gyttjig action. Det ska sägas att Milly Alcocks prestation är den stora behållningen i filmen – även om karaktären i sig mest är dryg – och jag gillar scenerna med David Corenswet som gästspelar i några scener. Filmen borde nästan ha haft mer interaktioner mellan den hoppfulle superhjälten och den cyniska kusinen för att förstärka kontrastera hennes karaktär ytterligare. Istället blir det mest oinspirerade dialogutbyten mellan Kara och den unga flickan som törstar efter vedergällning, något vi har hört många andra gånger i betydligt bättre hämndhistorier.

Supergirl är inte den värsta superhjältefilmen jag har sett, men jag är förbluffad över hur illavarslande DC:s nya filmuniversum plötsligt är. Gunns Superman-tolkning var en superhjältehyllning med hjärta och god förståelse för källmaterialet, medan Supergirl försöker hitta sin egen väg genom att vara generiskt rebelliskt och bara besvärligt att uppleva på en audiovisuell nivå. Trots att Tom Kings originalserie har använts som facit saknas något påtagligt bakom alla påklistrade argument om hämndens bittra konsekvenser, där Woman of Tomorrows sagolika atmosfär har strimlats ner till något som knappt påminner om källmaterialet längre.

Jag gillar mina hjältar med brister och Alcocks solbrillebärande hjältinna visar potential, men då kaxigheten är lika ytlig som de emotionella insatserna blir jag i slutändan mest gruvligt besviken på denna nya byggsten i DCEU. Om Gunns Superman lämnar ett leende på läpparna lämnar Supergirl dig mest bakis och frustrerad, utan något som helst minne av vad som hände kvällen – för det fanns aldrig något värt att minnas till att börja med.