Mortal Kombat II

Föredettingen och fightern Johnny Cage (Karl Urban) är ett minne blott när vi först möter honom i ett sorgligt bås i ett deppigt upplyst fankonvent, där inte en enda gäst har köat för att signera hans orörda VHS-filmer. Men när en besökare från annan värld, Raiden, rekryterar honom som en instrumentell kämpe i Mortal Kombat-turneringen dröjer det inte länge förrän Johnny Cage kan förtjäna mellannamnet ”Fucking” och bevisa sig själv ännu en gång.

Jag har spelat extremt lite Mortal Kombat i mitt liv – ändå är jag mer bekant med denna fightingfranchise än exempelvis Street Fighter. Anledningen stavas Mortal Kombat från 1995, och delvis den underbart usla uppföljaren Annihilation. Den förstnämnda kultrullen är en fantastisk uppvisning i hysterisk 90-talsmagi som än idag charmar brallorna av dagens TV-spelsadaptioner.

Filmskaparna var kloka nog att använda denna kultpärla som planritning för sin uppföljare, för denna film andas Mortal Kombat ända in i benmärgen. Filmen har mig fastborrad i sina järnklor redan från start; det ödslas ingen som helst tid på att försöka förklara något för publiken. Mortal Kombat II är skamlöst självmedveten om sin fåniga premiss och kastar oss tittare rakt ner till dödsarenan. Pling! Fem röda och fem blåa ljus tänder till i himlen. Slåss till döden! Tempot är skyhögt från start och duellerna är givetvis trogna TV-spelen sett till den ostiga dialogen, utbytet av töntiga oneliners innan karaktärerna befinner sig på var sin sida om skärmen och det sprutande ultravåldet (som det kunde ha funnits mer av).

Filmen kulminerar tidigt med en dödsfajt som bara utstrålar Mortal Kombat-passion, där himlen skiftar mellan blått och rött beroende på vem som har övertaget, och som bland annat involverar en sågbladshatt. Efter denna briljanta sekvens släpper dock filmen taget och tappar både fart och energi när våra hjältar traskar mellan CGI-miljöer efter en medaljong. Det är som att regissören har tryckt på Paus-knappen och fram tills turneringen kickar igång igen har filmen redan hunnit bevisa hur lite som pågår under den köttiga ytan. Förutom den geniale Karl Urban och Hiroyuki Sanadas lilla gästspel bleknar filmens övriga papperstunna figurer så fort fokus riktas på dessa och specialeffekterna blir bara mer och mer tveksamma ju längre filmen pågår. Jag hade också klarat mig bra utan den påfrestande karaktären Kano, som här återuppstår utan anledning.  

Ändå är det svårt att inte dra på smilbanden när turneringen drar mot sitt slut, för Mortal Kombat II lyckas med sitt ursprungliga uppdrag: att leverera en enda stor, saftig fanservicebuffé med lite extra allt. Filmen är precis så där utflippat hjärndöd och ultratöntig i sin presentation som den behöver vara, vilket räcker väldigt långt för ett fan som bara vill se sina favoritkaraktärer såga varandra itu. Bara att se en bjässe Shao Kahn i en drakhjälm med lysande röda ögon utstrålar sista boss-vibbar och det vankas så mycket ond bråd död att man lätt kan förlåta Mortal Kombat för sina tafatta försök att få till en sammanhängande story.

Trots att denna uppföljare inte riktigt kan mäta sig med 1995-adaptionen kan Mortal Kombat II definitivt stoltsera som en segrare sett till TV-spelsfilmer, för här finns allt en Mortal Kombat-fan behöver: litervis med digitalt blod, härligt larviga oneliners och massor av sköna TV-spelsvibbar.