Crime 101

Ibland är det skönt när filmskapare inte ens försöker att dölja sina stora inspirationskällor. I fallet Crime 101 är det så oerhört, oerhört tydligt att regissören/manusförfattaren Bart Layton fullkomligt avgudar Michael Mann. Det märks i såväl berättandet som i hur Los Angeles fångas upp på det visuella planet. Crime 101 är som ett enda hopkok av välbekanta element från Mann-mästerverken Thief, Heat, Manhunter samt Collateral – och jag älskar det.

Hårt och innerligt.

Berättelsen kretsar kring en mästertjuv spelad av Chris Hemsworth, som aldrig någonsin varit bättre, vars inrutade liv ruckas när han mitt i planerandet av en ”sista kupp” träffar en försäkringskvinna (Halle Berry) med skinn på näsan som inte riktigt spelar efter hans regler och ytterligare kompliceras av att både en enträgen polis (Mark Ruffalo) och en skogstokig skurkrival (Barry Keoghan) är honom på spåren.

Visst, manuset i Crime 101 är i grund och botten inte mycket att skriva hem om i fråga om originalitet. Vi har nog alla sett en hel uppsjö av liknande filmer där en skurk stöter på patrull med ett sista jobb innan han lägger handskarna på hyllan och försöker sig på att leva ett ”vanligt” liv långt bort från den kriminella världen. Det är ingen idé att hymla om det. Men ändå kan jag inte låta bli att falla pladask för det Layton väljer att göra med Crime 101. Det är något som känns så himla hemtrevligt med den här typen av berättelse som får mig att tänka tillbaka på den tiden man fortfarande hyrde fysiska filmer (japp, så gammal är jag). Här finns gott om riktigt spännande sekvenser där Layton lajvar sin bästa Mann och levererar såväl snygga actionscener som mer nervkittlande kuppmoment där pulsen ökar markant hemma i filmsoffan. Musiken låter dessutom väldigt likt gamla tyska soundtrackkungarna Tangerine Dream, vilket bara ytterligare spär på Mann-känslan.

Det är också en ren fröjd att se Hemsworth spänna skådespelarmusklerna på ett sätt han aldrig fått chansen att göra tidigare. Han är fullkomligt briljant i huvudrollen och har en stor del i att berättelsen engagerar så pass mycket som den gör. Förhoppningsvis är det här början på en ny era i Hemsworths karriär där han tillåts göra lite köttigare och mer komplexa roller än att bara fortsätta spela überhunk.

Allt funkar dock inte lika bra. Berrys karaktär som åldersmobbas av manliga kollegor på jobbet och bestämmer sig för att våga ta mer plats är mer än lovligt krystad och Ruffalo känns som att han klivit in direkt från Task-inspelningen, men denna gång med en ännu sluskigare och ännu mer livstrött poliskaraktär. Det blir inte heller bättre när Berrys och Ruffalos vägar korsas i vad som känns en av de minst karaktärskemikompatibla relationer som jag sett på väldigt länge.

Barry Keoghan är svårare att bedöma. Å ena sidan gillar jag att hans superkaotiska ärkeonding till karaktär dyker upp som en gubbe i lådan och tillför en hel del stressig energi när filmen står och stampar mellan varven, men direkt han öppnar truten och försöker sig på vad jag åtminstone misstänker är någon typ av amerikansk accent blir det inte lika roligt. Crime 101 är bristerna till trots en riktigt spännande och underhållande thriller med Hemsworth som står för en fullkomligt strålande skådespelarprestation.