Blodsoffer

En sedvanligt traditionell utryckning efter ett panikartat 112-larm slutar i att två uniformerade Stockholms-poliser upphittas halshuggna. En vecka senare sker det igen. Två poliser halshuggs i samband med en utryckning. Veckan därpå? Samma igen. Den fruktade 112-seriemördaren gäckar landets främsta mordutredare samtidigt som 740 poliser hotar med att gå ut i strejk om ingen misstänkt inom kort anhålls. Stockholmspolisens mötesrum blir en veritabel tryckkokare när mordutredningschef Thomas Berg (Jakob Oftebro) tvingas återknyta kontakten med sin folkfula, alkoholiserade, före detta kriminalare till far. Mördaren måste hittas, om det så krävs att Thomas tvingas lyssna på sin spritförgiftade rövhålsfarsas kroniska glåpord.

Blodsoffer är Netflix senaste svenska kriminal-miniserie och den är i sin helhet skriven av gubben bakom Lupin och Hijack (Idris Elba). Ett i TV-världen riktigt stornamn med andra ord som här gör sitt yttersta för att anpassa sitt manusarbete till den svenska småskaligheten som återfinns i Beck, Wallander, Falk och all annan sörja som vi tvingats genomlida under årens lopp. Det är relationsdramat mellan far och son, och mellan rollen som utredare som krockar med rollen som make, och pappa – som ligger i fokus här även om själva polisarbetet såklart trappas upp ju längre in vi kommer.

Det finns absolut delar här som fungerar och fungerar riktigt bra. Norske stjärnskottet Oftebro är precis som i Stenbeck-serien bra i huvudrollen då han har en samlad stramhet och en förmåga att säga ganska mycket med väldigt få ord, som enkelt skåpar ut de ”typiska” svenska skådespelarna som annars norpar alla dessa polisroller. Den alltid lika olustiga Peter Andersson är dessutom väldigt trovärdig i rollen som den utsparkade, bortglömda, försupne ex-polisen och på det vis som han projicerar sin ilska mot rättsväsendet som han tillägnade sitt liv åt, mot sin egen son (som representerar det han numer hatar mest) är båda välskrivna och framför allt väl utförda ur ett skådespelarperspektiv. Det är allt det andra som däremot inte riktigt fungerar här, tyvärr.

Handlingen i sig känns isande kylig, brutal och spännande under pilotavsnittet men redan i episod två faller mycket pladask. Utredningen i sig, dess struktur, trovärdigheten i hur de största ledtrådarna liksom bara trillar på helt rätt plats och dynamiken mellan de som utreder känns konstruerad på ett vis som under långa stunder blir skrattretande, snudd på. Det känns tunt, forcerat och ibland dumt på det där viset som svenska kriminal-TV ofta gör, vilket är synd. Upplösningen känns dessutom så ogenomtänkt och stressad, med allt vad klen logik och misslyckad tematik heter, att hela den avslutande timmen blir långsam, seg och dålig.

Det finns gott om bifigurer här som är skrivna som rena troper. Vi vet hur deras personlighet ser ut och kommer att fungera redan efter de sagt sin första mening. Vi vet att deras personlighet inte kommer innehålla något som helst djup eller att de kommer att uttrycka någon slags vettig förändring även om sex av deras kollegor får sina huvuden avhuggna. Detta tillsammans med gott om dialog som det känns som om skådespelarna läser innantill snarare än uttrycker i trovärdiga samtal, gör att betyget för Netflix nya slutar på en svag femma.