Batman: Caped Crusader – Säsong 2

Efter den tragedin kring Harvey Dent har storgangstern Rupert Thorne fått Batmans uppmärksamhet och under en pågående rättegång mot just Thorne försöker Gothams beskyddare rädda ett nyckelvittne från att sova med fiskarna. Thorne blir dock Batmans minsta bekymmer när det snart visar sig att andra storspelare bråkar om Gothams tron bakom kulisserna, och det allra största, grönhåriga hotet döljer sig i skuggorna, i väntan på att slå till i rätt ögonblick och få det sista skrattet…

När Bruce Timm, Matt Reeves och J.J. Abrams först återuppväckte animerade Batman i form av Caped Crusader var jag försiktigt optimistisk till denna nytolkning. Första säsongen kantades av tramsiga interpretationer och ojämn ton, men fick samtidigt till en Harvey Dent-tragedi som jag fann alldeles lysande. Som stort fan av klassiska Batman: The Animated Series var jag även helt såld på mer noir-stänkt art deco-deckare med lite mognare, mörkare ton. Att det finns mer blod och grisiga mord gör dock inte Caped Crusader nödvändigtvis mer vuxen eller skarpare än The Animated Series, som i slutändan gjorde ett bättre jobb på både det visuella och berättarmässiga planet. Caped Crusader är en blekare kusin med tydligare brister och andra säsongen är inget undantag. För varje genomtänkt avsnitt finns det en oinspirerad episod som sänker den där nattsvarta visionen några snäpp.

Den bästa episoden är också den mest jordnära, där Bruce Wayne skyddar en av Thornes mest lojala busar från att dödas bakom galler. Faktum är att majoriteten av gangsterintrigen fungerar ganska väl, medan de sämre historierna exempelvis involverar Harley Quinn (som står för en av de sämre nytolkningarna) och en slags zombieepidemi som snarare tar ifrån den spänning som serieskaparna försökte bygga upp. Det som dock gör andra säsongen till en sämre streamingupplevelse än dess första omgång är den klart försämrade animationskvaliteten. Förra säsongens stelhet bleknar i jämförelse med denna säsongs blockiga Go Animation-rörelser och Archer-aktiga styltighet, där karaktärer ständigt förlorar sin skepnad, detaljer saknas och jag misstänker att det ibland rör sig om någon slags blandning mellan 2D och 3D som inte alltid övertygar. Detta är direkt förödande för en actionserie där halva episoderna består av figurer som svingar nävar och hoppar mellan hustak stup i kvarten, och då får det ju för bövelen inte se sämre ut än 6Teen från 2004.

Säsongen räddas något av clownprinsen själv, en fräsch wildcard som kastar om spelplanen, en tysk Moriarty som skiljer sig något från andra mer humoristiska porträtteringar i franchisen. Det finns också gott om variation i seriens övriga skurgalleri, men när man når slutet av säsong 2 slås man av hur Batman själv tappas bort något i detta blodiga serietidningsmyller. Caped Crusader sätter ofta Gothams övriga invånare i centrum, men de är inte tillräckligt fängslande för att hålla intresset uppe och i slutändan återuppfinner Caped Crusader inte Batman-hjulet särskilt mycket mer än Batman: The Animated Series. Caped Crusader presenteras som något nostalgiskt i ny skrud, men då ser jag nog hellre om den förträffliga Batman: Mask of the Phantasm…