Backrooms

När arkitekten Clark (Chiwetel Ejiofor) förlorar allt från sitt hem, sin fru och sin värdighet börjar han sälja billiga möbler i en dödsdömd möbelbutik som kunder undviker som pesten. Men när han upptäcker att det finns ett övergivet bakrum i hans källare börjar han utforska det okända. Samtidigt blir även hans terapeut (Renate Reinsve) insyltad i de märkliga rummen och båda börjar upptäcka saker om sig själva – och varandra – som kanske borde ha stannat mellan de gula väggarna.

Vad är Backrooms egentligen? För den oinitierade är Backrooms en gammal internetmyt som utlöstes i forumet 4chan och som sedan dess har spridit sig som en löpeld i form av datorspel och en populär Youtube-serie med samma namn. Det är tänkt att vara ett slags tillstånd som väcker känslor som isolation, djupt begravda minnen och att sitta fast – något som den unge Youtubern Kane Parsons har lyckats fånga med fingertoppskänsla.

Med filmer som Talk to Me, Obsession och Backrooms finns det goda argument för att det här nya Youtube-blodet är Hollywoods sista hopp, och i fallet med sistnämnda film finns det goda utsikter för den unge Parsons – känd för sina skräckvideor på Youtube – som verkar förstå creepypastans syfte ut och in. Han förstår exempelvis att skräck inte alltid behöver köras rakt upp i ansiktet på dig; ibland behöver skräck bara ligga i dvala och krypa försiktigt runt ögonvrån för att fästa sig i bakhuvudet. Visst finns det klassiska element av ”hittat videomaterial” och en annan förväntad ”hoppa till”-scen, men det finns så mycket mer delikat i det psykologiska maskineriet som han får till här.

Är det en glitch i systemet? Är det hela bara en halvvaken hallucination? Parsons jobbar här med analog skräck i form av 90-talsestetik och VHS-knaster, där tittaren kastas in i ett labyrintiskt och klaustrofobiskt kontorslandskap som påminner om de där fönsterlösa mardrömmarna man ibland har. Atmosfären här är så tät och påtaglig att man kan skära igenom det med smörkniv, där mycket vikt har lagts på att införliva ”den kusliga dalen” så mycket som möjligt. Tomma rum, vindspel och möbelhögar är inte nödvändigtvis läskiga i sig – det bara lämnar dig med en obehaglig känsla av att något inte stämmer. Något av en underdrift kanske, men Parsons leker försiktigt med dessa mardrömsbilder och ”liminal” skräck. Oftast räcker det med ett stort tomt rum, eller en lång hall med svag belysning för att väcka en hotfull känsla. Den kanske mest obekväma sekvensen för denne recensent involverade ett julgransbelyst rum som jag hade svårt att skaka av mig.

Backrooms är dock mer än bara gula tapeter och ensamma stoppskyltar. Det är det psykologiska greppet som Parsons väver in i creepypasta-mytologin som gör att Backrooms klickar så tillfredsställande väl i slutändan. Den kontextlösa arkitekturen blir kopplad till huvudpersonernas fragmenterade psyke och deras ohanterade trauma, vilket börjar nystas upp ju djupare de hamnar i denna senapsfärgade mardröm. Norska sensationen Reinsve utstrålar Rose Byrne när hon storögt och gråtfärdigt trycker sig genom en mardröm till nästa, och Ejiofor är lysande som den alkoholiserade möbelsäljaren som på många sätt och vis har skapat sitt eget fängelse. Backrooms början är lika torr som dess dialog, men när tittaren väl börjar gå vilse i karaktärernas inre värld är man såld som tittare. Den abstrakta skräcken harmoniserar väl de mänskliga fragment som fastnar i väggar. Det är en förlösande terapisession i ett helvetiskt Underland som drar tittaren djupare och djupare och djupare.

Jag tror de flesta någon gång har känt att de sitter fast i sitt liv, som kanske saknar förmågan att bryta sig loss, som inte kan hitta en ny väg ut från sitt eget elände. Det är Backrooms i ett nötskal – en förvrängd känsla av avskildhet och ovisshet. Backrooms är inte en film som är menad att skrämma brallorna av dig, det är tänkt att fortsätta sprida den där bekanta ångesten och fängsla nya generationer i creepypastans folktomma kontorsrum. Jag sitter fast där, någonstans mellan det uttömda poolutrymmet och det där röda vardagsrummet med julgransbelysning, och ryser av välbehag.