The Rivals of Amziah King

Att Oscars-vinnaren Matthew McConaughey är en av modern tids mest karismatiska skådespelare känner vi nog alla till. När han verkligen vill och verkligen kliver in i sin roll, är han inte sällan enastående. Det finns så mycket närvaro, karisma, utstrålning och intensitet i hans tolkningar och så även här. McConaughey spelar Amziah, mandolinspelande, folkmusikälskande biodlare som introduceras för mig som publik som en omtyckt, lågmäld men självsäkert charmig herre i 50-årsåldern. Alla gillar Amziah, utom hans tuffaste konkurrenter inom sydstats-USA:s tuffa honungsbransch.

Honung stjäls, honung försvinner, biodlingar norpas, kapas, förstörs och mitt i allt detta försöker Amziah få ordning på sin tumultartade verksamhet och spela bluegrass-musik med sina vänner i en husvagn – på en och samma gång. Det blir mycket musik, McConaughey kan bevisligen både sjunga väldigt fint och spela mandolin väldigt fint, och tonen är sådär rå, jämnbrun, diskbänksrealistiskt americana-doftande som jag märker att han älskar. Det är någonstans tänkt att det ska finnas en nästan Tarantino-aktig brutalitet i hur avskalad men ändå pratig dialogen är och i porträttet av den amerikanska södern, men det fungerar inte riktigt för mig, tyvärr.

Det känns lite som om regissören/manusförfattare Andrew Patterson försöker efterlikna någon annan film han sett än att skapa något eget och när scen efter scen dras ut på och på det hela taget känns poänglösa sätt till berättande (det mesta är filler, fluff eller enbart till för att bygga ton och atmosfär, men det finns alldeles för mycket av den varan här) är det svårt att se Amziahs första halva som något annat än musikaliskt poserande.

Halvvägs in förändras dock The Rivals of Amziah King ganska radikalt. Fokus rent berättarmässigt skiftar och Amziah tar baksätesplats medan hans nyligen hemkomna fosterdotter Kateri försöker överta hans honungsverksamhet och fäkta undan de giriga rivalerna inom samma bransch. En sydstads-musikal som blev ett familjedrama som försökte vara en tät thriller blir här något av en heist-film, eller försöker åtminstone, och tonen är verkligen splittrat aningslös, ”all over the place” som Amziah själv skulle ha sagt.

Det är för min del som sagt alltid enkelt att tycka bra om Matthew McConaughey. Den gubben är superb, så även här. Det finns gott om helt meningslösa scener i den här filmen som börjar i ett enda stort ingenting och slutar på samma sätt, utan att kommunicera en känsla, ett motiv eller definiera en karaktär eller någon slags dramaturgisk grund. Fluff. Men det är ofta bra fluff när Matthew McConaughey äger scen efter scen och hade storyn dessutom varit intressant, gripande och spännande hade detta kunnat bli riktigt bra.