Warcraft III: Reforged – Forsaken Kingdom

23 år har gått sen Blizzard klämde ur sig det tredje och sista spelet i den anrika Warcraft-serien. 23 år av World of Warcraft. 23 år utan Warcraft III. Det är inte riktigt sant, vi fick faktiskt ju det utskällda Reforged redan 2019. Men nu är Blizzard tillbaka, och jag tror att jag pratar för många när jag säger att vi är redo. Redo för mer realtidsstrategi och redo för mer Warcraft. Warcraft III Reforged: Forsaken Kingdom lägger alltså till den första nya single player-kampanjen sen The Frozen Throne och det är för det mesta en ganska gemytlig upplevelse, även om den samtidigt är ganska annorlunda från grundspelet. 

Forsaken Kingdom startar precis där Arthas klampar in i huvudstaden Lordaeron, korrumperad, trött och aningen småsur. Han ska mörda farsgubben och ta över tronen. Om du har spelat Warcraft III och World of Warcraft vet du precis som jag att det här är en ordentligt viktig händelse för hela spelserien och spelvärlden i sig och att få se det från ett annat perspektiv i form av stadsvakterna Garek och Landen skickar rysningar genom kroppen på mig och det är till och med svårt att ta in. Är vi här igen, är det verkligen Warcraft?

Prologen spänner ut sig över fyra kapitel där de odödas frammarsch över Lordaeron är oundviklig och den är komplett med mellansekvenser och röstskådespelare. Blizzard har lagt mycket krut på att presentera Forsaken Kingdom som ett riktigt kapitel till Warcraft 3, snarare än en liten rolig stödkampanj för fanservice. Visst, det grafiska skvallrar om ett gammalt spel, men för att kunna spela expansionen är man låst till den nya “Definitive Edition” och det gör åtminstone att karaktärsmodeller är något mer detaljerade och i högre upplösning, det är bättre än vad det var i Reforged, men det baseras fortfarande på ett gammalt spel. . Huvudkampanjen tar vid efter att Sylvanas brutit sig loss från Lich-kungen och Forsaken har börjat bygga sin nedriga underjordsstad och utan att spoila för mycket får vi följa med på resan som slutar nästan exakt där World of Warcraft sen börjar. 

Det hade varit enkelt att anta att en ny kampanj till Warcraft III skulle följa i samma mönster som både Reign of Chaos och Frozen Throne. Så är inte fallet. Har du varit sugen på att återvända till ett klassiskt tappat spel med realtidsstrategi finns det utrymme att bli något besviken. Forsaken Kingdom är faktiskt mer av ett rollspel än ett rent strategispel. Visst kan man argumentera att Warcraft III i grunden också har en del rollspelselement instoppade, med hjältar som blir starkare ju mer man spelar och olika typer av förmågor som kräver en hel del micromanagement genomgående. Men grunden var alltid RTS – bygg en bas, samla resurser och successivt bygga upp en armé för att sedan likt ett medeltida korståg trampa iväg mot fienden och fullkomligt decimera allt i vägen. Det är väldigt lite basbyggande och resurshantering i Forsaken Kingdom. Ett typiskt kapitel går istället till på följande sätt: Du börjar en bana med två hjältar, en för direkt anfall och en för lite mer support och på vägen gäller det att strategiskt slå ut fiender, rekrytera nya medhjälpare och klara olika mindre och större uppdrag.

I Warcraft III: Reign of Chaos hade hjältarna tillgång till en liten väska där man kunde samla in exempelvis olika typer av helande föremål, i Forsaken Kingdom har det expanderats till ett helt nytt system där man kan byta ut hjältens vapen, rustning och andra tillbehör som ringar för att på så sätt skräddarsy sin hjälte och på så sätt bli mer kraftfull. Det för tankarna direkt till andra spel som Diablo och gör att den här expansionen känns väldigt mycket som inkluderingen av Rexxar-delen i Frozen Throne, The Founding of Durotar. Jag är kluven till det här och tycker i slutändan att vågskålen har tippat aningen för mycket åt just det hållet istället för att försöka balansera upp rollspelsdelarna med lite mer realtidsstrategi. Jag saknar verkligen de där stillsamma delarna av Warcraft där jag kan hugga träd, samla guld, göra lite sidouppdrag och sen anfalla när jag vill, med en ordentligt stor samling arga orcher med yxor. 

Med det sagt, delarna i Forsaken Kingdom är absolut inte dåliga på något sätt, tvärtom. Kampanjen är varierande, utmanande (mer om det strax) och engagerande rakt igenom tack vare superb uppdragsdesign och en välberättad story. Vissa uppdrag är simpla “gå hit, besegra den här demonen” och sen är det klart. Andra kräver betydligt mer utforskning av kartan och pussellösningen och vissa är direkta stressmoment där jag behöver klicka omkring frenetiskt för att hugga sönder stenblockader, dra i spakar och undvika fällor samtidigt som jag blir jagad av en jäkligt elak boss. Det absolut största problemet i Forsaken Kingdom för mig är den ohyggligt stygga och ojämna svårighetsgraden.

Som någon som har spelat Warcraft III ett tiotal gånger (även om det var ett tag sen) tänkte jag att “Hard” borde vara rätt för mig, utmanande men görbart. Så blev det inte och jag överdriver inte när jag säger att jag kunde bara inte klara första riktiga striden. Jag dog, försökte ändra strategi, dog igen. Elva gånger tog det mig, sen fick jag släppa på stoltheten och ner en pinne på skalan. Den normala svårighetsgraden är inte heller en enkel söndagspromenad den heller, men det jag inser när jag kommer vidare är att det är inte det att spelet är svårt som är problemet, det är hur ojämnt svårt det är. Efter att ha kommit vidare kan jag med enkelhet hacka mig igenom flera delar av spelet utan att vara nära på att dö och sen kommer jag till en punkt där det tar tvärstopp. Som att kuta in med huvudet först in i en tegelvägg. Jag gillar inte när svårighetsgraden tvingar mig att mikrostyra exakt allt som händer och där vägen till framgång handlar mer om att backa tillbaka trupperna och försöka slåss mot en fiende åt gången istället för att vinna på rena nummer. Till och med på den lättaste svårighetsgraden, storyläget, inträffar dessa monumentala svårighetstoppar, inte lika ofta, men de finns där. 

Det kanske viktigaste av allt är ändå att Forsaken Kingdom känns som en viktig del till huvudspelet, en del som faktiskt hör hemma där. Det är en bedrift i sig, att lägga till något till ett spel med över 20 år på nacken och få det att kännas som det är en naturlig förlängning av kampanjen. Det är inte minst tack vare berättelsen. Som jag var inne på i början, Forsaken Kingdom knyter ihop Warcraft III med WoW genom att låta oss se händelser som vi i årtionden har sett som ren historisk fakta från nya perspektiv med nya karaktärer i framkant. Det hjälps ytterligare av engagerade mellansekvenser och bra röstskådespelare. Blizzard låter verkligen berättandet ta sin tid genom att bygga upp långsamt, speciellt prologen som bara den är cirka fyra timmar sätter verkligen tonen för hur Forsaken Kingdom kommer utspela sig och det finns en tydlig kärlek och passion för grundberättelsen i Warcraft III: Regin of Chaos och World of Warcraft här, och som fan av dem båda är det bara luta sig tillbaka och låtsas som det är tidigt 2000-tal igen. 

Det blir surrealistiskt att ännu en gång gå runt och tänka på Warcraft III: Reign of Chaos, men jag är ofattbart glad att Blizzard faktiskt släppte Forsaken Kingdom och jag hoppas nu att det är en indikation på att Warcraft som strategispel är någonting fansen faktiskt vill ha. Jag hade önskat att balansen mellan rollspel och strategi var bättre och att svårighetsgraden var jämnare, men tack vare berättandet, karaktärerna och den rena kärleken som har gått in i det här projektet har jag absolut inga problem med att rekommendera Forsaken Kingdom och fastslå att den gamla skolans RTS-spel visst har en plats i dagens spelklimat.