Halloween: The Game

Evil Dead, Friday the 13th, Predator, The Texas Chainsaw Massacre och nu även Halloween. Att skräckgenrens mest ikoniska filmföljetonger alla förvandlats till asymmetriska multiplayerspel i stil med Dead by Daylight, är mer än lovligt bisarrt. Av flera anledningar. Dels är det snurrigt att storydrivna, atmosfäriska skräckkavalkader som Texas Chainsaw och Halloween per definition blivit till samma typ av semiflamsiga multiplayerupplevelser, men det är samtidigt ännu märkligare att alla dessa spel baseras på exakt samma upplägg, struktur och spelmekaniska grundidé.

Halloween: The Game (Not the Movie!) har utvecklats av Kansas-baserade spelhuset IllFonic som även ligger bakom Friday the 13th: The Game, Predator: Hunting Grounds samt Killer Klowns from Outer Space: The Game som alla tre är baserade på exakt samma idé, upplägg och grundläggande spelmekanik. Fyra spelare axlar rollen som vilt springande, flyende barnvakter i för stora kläder medan en femte spelare styr runt Michael Myers, John Carpenters maskerade supermördare. Precis som i alla dessa spel handlar det såklart om att överleva för fyra av spelarna och om att döda allt och alla, för den femte.

Året här är 1978, platsen stavas Haddonfield och det är Alla helgons blodiga natt-afton med polarna. Mästerpsykopaten Myers har rymt från mentalsjukhuset och återvänder hem med rejäl kökskniv och en förträfflig aptit på blod, vilket såklart försvårar livet för våra fyra oskyldiga, civila. Det gäller att gömma sig, använda list och slughet och försöka överleva medan Myers hasar runt i sin arbetsoverall och sin ikoniskt likbleka Captain Kirk-mask med ambitionen att hacka dig till småbitar.

För att kunna manövrera runt sig i spelvärlden snabbare och mer problemfritt har utvecklarna adderat något som de kallar för Shape Jump. Detta tillsammans med en funktion som adderar en liten ljusgul stråle ovanför ditt nästa offer, är tänkt att förenkla livet för den femte spelaren, som styr Myers, men för mig känns det både felplacerat, konstigt och regelrätt dåligt. Jag förstår att man som utvecklare mer eller mindre måste ta sig vissa friheter med grundmaterialet för att sy ihop en så pass tight och underhållande spelupplevelse som möjligt men detta har ju verkligen ingenting med Halloween att göra och ser dessutom inte riktigt klokt ut ur ett visuellt perspektiv.

Illfonic gör här en poäng av att Myers inte är mänsklig. Han är en slags demon som i Shape Jump Mode kan röra sig i skugglandet helt osynlig för andra människor och där också dubbelt så snabb som han annars är. Färgerna förvrängs, Michael ser ut som en glödande boll och luften runt honom fylls med aska. Det är i grunden en kass idé som borde ha stannat på ritbordet och genomförandet är allt annat än bra. En annan specialfunktion som sabbar inlevelsen och atmosfären för egen del är Killer Sense, som gör att Myers kan se genom väggar för att upptäcka sina offer, något som precis som Shape Jump känns absurt för den som verkligen hade hoppats på ett spel troget Carpenters första (kultklassiska) rysare.

Utöver detta är jag inget större fan av quick time events-partierna som sker varje gång den spelmekaniskt klumpige Myers avser avrätta en av de andra spelarna, som han grabbat tag på. Hela idén känns som en nödlösning och Michael är så bökig och trög att styra att han känns lite som en spelfigur från det sena 90-talet, utan finess eller finurlig game design. Utöver multiplayeraspekten här, som är kärnan i Halloween: The Game, har utvecklarna även stoppat in en story mode-del, där du får lära dig hur livet som Myers är, och alla dess funktioner. Denna del följer storyn i den första filmen relativt väl och kartorna är ganska stora, frias för utforskning men det blir snabbt ganska enformigt, trögt och tråkigt om du frågar mig.

Grafiken är baserad på Unreal Engine och även om det finns delar av Haddonfield som dränkts i tjusig 70-talsestetik, och atmosfärisk dimma – är detta inte ett särskilt snyggt spel. Faktum är att Illfonic återigen bevisar att de inte riktigt behärskar den spelmotor de nu utvecklat fem spel i, och i slutändan bjuder på en värld som luktar Playstation 4, som bäst. I kombination med den mängd buggar som jag dessvärre stött på är det för egen del enkelt att konstatera att detta är precis lika lätt att glömma bort som Evil Dead: The Game var, eller Friday the 13th: The Game.