Star Wars: Zero Company

För tjugo år sedan gjorde Göran ”likörägget” Persson sig just redo för ett liv som traktorkörande godsherre och realtidsstrategi var den starkast lysande stjärnan på himlen. Genren sken över älskade universum som Warhammer, Halo och såklart Star Wars, vars franchise aldrig varit sen att vidga sina vyer och genrehoppa med varierande resultat. Idag är stressig strategi premierande tolv musklick i sekunden dock lika hett som Flygande Jakob och After eight med päron; 2026 års piprökande strategirävar föredrar att utöva hjärngympa i turbaserade titlar som Civilization och Xcom, och det är den genren som tagit över fanan och iklätt sig Marvel, Gears of War och numera även Star Wars-skrud.

Nystartade studion Bit Reactor, bestående av veteraner bakom just Xcom och Civilization, debuterar nu med Zero Company; ett turbaserat strategiäventyr med en originalskriven, uttryckligen kanonisk story utspelande sig under prequel-trilogins tredje film. Men trots de uppenbara kunskaperna bakom spakarna ska man aldrig underskatta Star Wars på senare års utomordentliga förmåga att göra fans ledsna och besvikna. Lyckligtvis leverar Bit Reactor ett spel som är varken ”They fly now!?” eller ”Somehow Palpatine returned-dålig”. Tvärtom serveras vi en upplevelse med härlig Rogue Squadron-krydda på den intergalaktiska tallriken.

I motsats till Xcoms sandlåda av slumpmässiga scenarion och karaktärer du döper efter dina högstadiemobbare och skickar ut vind för våg i strid som kanonmat, är Zero Company en helt igenom linjär och förutbestämd historia. Jag får visserligen välja utseende, klass och namn till huvudkaraktären, men bara förnamnet. Efternamnet Hawkes ligger där som en påminnelse om att allt redan är förutbestämt, så att kumpanerna och elakingarna jag möter längs den utstakade vägen ska ha ett namn att referera till i mellansekvenserna. Jag trotsar förbudet och skriver ”James Bond”.

Med stämpeln vanärad legosoldat leder James Bond Hawkes, komplett med broccolifrisyr, ögonskugga och tangorabatt, en mindre grupp rebeller som råkat dra på sig en skuld de omöjligt kan hosta upp. I utbyte mot betalning av nämnda skuld dras de snart in i en allians kämpandes mot en fanatisk kult och spelets stora hot, kallad The infinite coil. Förutom dem kämpas det förstås även mot klassiskt bräckliga droider och annat oknytt från imperiets fauna.

Berättelsen må plocka upp tempo och intensitet framåt mitten, men i ärlighetens namn är den sällan mer spännande än godkänt – i likhet med den ljumna filmen spelet utspelar sig samtidigt som. Plötsligt uppdykande, bekanta ansikten gör visserligen att det kittlar till i både ena och andra änden av ljussabeln, men såväl manus som skådespelarinsatser (och läppsynkning) ligger konstant och darrar på ribban för min uppmärksamhet – ofta farligt nära att klickas förbi. Ambitionen tycks ha varit en slags Mass Effect-imitation, där jag mellan uppdragen kan konversera med karaktärerna på mitt skepp, och dessutom ofta får möjlighet att utforska och fråga ut folk på planeterna i tredjepersonsperspektiv innan fighterna drar igång. Obekvämt svävande rörelsemönster parat med statiska kulisser med obefintlig interaktion gör dock att detta inte tillför så mycket som jag misstänker att Bit Reactor hade hoppats på.

Det är istället den lika påkostade som sanslöst pricksäkra karaktärs- och miljödesignen som särskiljer Zero Company och höjer det från de designmässiga profilerna hos titlar som Xcom 2. Förutom en viss uncanny valley-pinsamhet hos just karaktärer som representerar verkliga skådespelare, är de lika troget återgivna som platserna där röda skottstrålar viner vackert genom regnet på Dantooine, imperiets arkitektur imponerar med sin storslagenhet och snön är sådär läckert blåkrispig på planeten Vandor.

Dessa individuellt designade miljöer och uppdrag möjliggörs genom att de inte är slumpgenererade. Priset man betalar för handgjord, läcker och kompetent bandesign är, förstås, återspelbarheten. Den som gladdes åt att dra igång åtskilliga nya omgångar i Xcom med permadeath, olika karaktärsförmågor och på olika banor behöver här inte bara begå synden att klicka sig förbi storysekvenser du tröttnade på första gången; somliga förutbestämda banor har även helt förutbestämda skeenden och karaktärer som måste överleva – vilket alltid inbegriper James Bond Hawkes själv.

Därför är striderna, hur tuffa de än är, inte lika brutalt hänsynslösa som strategirävarna med åtskilliga medaljer på det insjunkna bröstet vant sig vid. Åtminstone på normal svårighetsgrad. Man klarar sig sällan med livhanken precis i behåll, med lasern vinande tätt runt öronen när skeppet hämtar upp oss, utan det ligger en polerad Hollywoodstämning över bataljerna som gör att jag oftare får ta om hela uppdraget istället för att komma i mål med en enda, flåsande sårad rebell. Att gå vidare från ett helt förlorat uppdrag går heller inte.

Även om de vassaste kanterna slipats bort och kompromissats med är de turbaserade sammandrabbningarna fortfarande hutlöst spännande. Du som en gång sett hur Xcom går till vet vad som gäller. Med (ofta) fyra karaktärer på hand styr du dem en och en över en karta med ett tydligt mål. Till exempel ska ett område utforskas och en punkt nås och försvaras, eller så ska karaktärer räddas och beskyddas inom ett antal omgångar. När du placerat ut mr Bond och hans kumpaner bakom midjehöga barriärer och försökt ha ihjäl motståndarna svettas du, ångrar samtliga val utan att kunna göra om dem, och trycker på ”end turn”. Sedan ber du till gud under fiendernas runda, och hoppas inte behöva skrapa upp mr Bond från marken med skott i den välsvarvade broccolikalufsen.  

Mest spännande upplevde jag känslan av att gå från total vanmäktighet när min runda började, tills jag efter att ha övervägt alla möjligheter och samarbeten mellan mina karaktärer lyckats komma fram till en lösning. Här går det nämligen inte att utrusta hela gänget med grovkalibriga krypskyttegevär och sedan låta dem sitta och fjärta ikapp på en höjd, långt från händelsernas centrum. Zero Company kräver att du ger dig in i fighten, smutsar ner dig och nyttjar det knappa dussinet klasser (som kan specialiseras ytterligare i underklasser) i samklang med varandra.

Ingen karaktär är nämligen stark nog att leverera nämnvärd skada på egen hand, vilket ständigt driver en att finna symbioser mellan förmågorna, lägga tid på utrustning och att välja i färdighetsträdets grenar med omsorg. När en sådan på förhand hopplös situation vänds till fullskaliga avrättningar à la Count Dooku med dubbla ljussablar är Star Wars: Zero Company som bäst, och gestaltar perfekt rebellernas klassiska kamp i konstant underläge.

Sämre är de tekniska bekymren jag upplevt i utgåvan till Playstation 5. Texturer flimrar och darrar som asplöv, men framförallt skuggorna kan se lustigt lågupplösta och fyrkantiga ut, som om ljuskällan blockerats av ett gäng tetrominos. Värst är dock de märkliga pauserna som ibland sker under striderna. Jag kan be mr Bond skicka iväg en handgranat mot en lägligt tätt packad klunga droider, bara för att sedan vänta i över tjugo sekunder på att han ska utföra handlingen. Dessa uppehåll är olika långa och med olika tät frekvens, men de stannar upp flödet värre än tjatet i senaten i Phantom Menace.

Allt som allt är Zero Company en mycket välkomponerad påse fylld av strategiska tankenötter, ljusår från de snedsteg som skjutit varumärket i sank på senare år. Star Wars-känslan sitter bättre här än i något spel på länge, och även om omspelningsvärdet inte är lika stort som i liknande titlar vägs det upp av den omsorgsfullt handgjorda kampanjen. Några grafiska och spelmässiga buggar och en halvengagerande berättelse till trots så bör ingen missa detta; Star Wars: Zero Company är väl värt ett 35 timmar långt stopp på resan i galaxen långt, långt borta.