The Sinking City 2

Det finns fyra obetydliga saker som jag har svårare med än andra saker här i livet. Morotskakor, kaviar, snö och skräckspel. Medan de tre första kan försvinna från jordens yta imorgon och världen skulle genast bli en bättre plats är det sistnämnda är det mer som en hatkärlek mer än att jag inte gillar genren som helhet. Jag klarar helt enkelt inte att hålla i en handkontroll och bli jagad av nåt slemmigt monster utan att skrika och/eller behöver både byxor och soffdynor efter en spelsession. Med det sagt älskar jag spel som Alien: Isolation, Silent Hill och allt i Resident Evil-serien. The Sinking City 2 är praktiskt taget Resident Evil, fast med mer vatten, och Cthulhu -mytologi och havsmonster. 

Det ska sägas på en gång att min direkta kunskap om just Cthulhu är bristfällig, vi snackar egentligen noll kunskap här och det betyder såklart att det finns delar och referenser i The Sinking City 2 som kommer flyga rätt över mitt pannben och möjligtvis snudda min korttjocka frisyr och jag tvivlar inte på att det finns mer att hämta av berättelsen här med lite förkunskap från det tidigare spelet och mytologin som helhet. Med det ur vägen, berättelsen tar vid med att huvudpersonen Calvin och hans kärleksintresse Faye har petat runt lite för mycket i det ockulta och Faye är som ett resultat av det fast i nån sorts limbo-koma. Det är 1920 och det är upp till Calvin att ge sig ut på en liten båt eftersom vattennivån i Arkham har stigit kraftigt, och att simma är förmodligen inte en särskilt bra idé när vad som helst kan lurka omkring under vattnet. På resans gång besöker Calvin ett gäng olika platser i staden, pratar med en hel del märkliga människor som Corentin, en herre jag träffar tidigt i spelet som har injicerat sig själv med Slither-maskar för att kunna förstå dem bättre. Det är atmosfäriskt och välbyggt.

Som jag var inne på, The Sinking City 2 lånar friskt från Capcoms uråldriga zombie-serie, framförallt från den senaste erans spel och nyversioner. I allt från kameravinkel, bandesign och resurshantering är det tydligt att utvecklaren Frogwares har sneglat både en och två gånger över staketet och plockat på sig de bästa delarna och arbetat in dem i den sjunkande staden Arkham. Det är alltså betydligt mer överlevnadsskräck jämfört med det förra spelet. När Calvin rör sig mellan övergivna brandstationer, kyrkor och hotell gäller det att konstant hålla kolla på hur mycket ammunition som sitter laddat i bössan, hur många helande föremål som finns kvar och hur mycket plats det finns kvar i den lilla, lilla väskan som har samma storlek som en gammaldags portmonnä. Man måste alltid göra avvägningen om det är mer värt att skjuta på närmsta maskproppad fiende eller om det är bättre att försöka ducka sig ur situationen och spara skotten till senare. 

Det känns som Resident Evil, helt klart, och det är inte en dålig inspirationskälla, men det The Sinking City 2 kommer aldrig riktigt upp i samma nivåer som det som det försöker vara. Till en början är det läskigt. Avskalat. Jag måste sakta styra Calvin genom ödestomma lägenhetskorridorer samtidigt som det låter som att vatten och maskar transporteras omkring i varenda rör i väggarna. Det är när skjutandet börjar som en del av frustrationen också tar vid. Precis som i de senare Resident Evil-spelen gör man bäst ifrån sig genom att sikta på en fiende och hålla fast i nån sekund innan man trycker av för att skottet ska bli så precist som möjligt men jag upplever generellt att alla spelets fiender är aningen för snabba, för bra på att ducka, och det slutar med att jag missar skottet på den där känsliga punkten vid knäskålen och maskzombien slänger sig på mig och försöker vad som enklast kan beskrivas som att släta av mig, innuti halsen. Varje strid blir därmed lite av ett “inte igen”-moment.

När det inte ska pangas fiende är det istället utreda ledtrådar och lösa pussel i omgivningarna för att komma vidare till nästa del. Just detektivarbetet från första spelet är aningen förenklat här, det handlar mest om att läsa nåt anteckningsblock som Calvin har hittat och sen föra ihop vilka ledtrådar som är kopplade till varandra. Det är egentligen inte ens obligatoriskt, om du kan hålla informationen i huvudet är det oftast inga problem att förstå vad som behöver göras och hur det ska ske helt på egen hand. Pusseldelarna är också ganska typiska för genren. Hitta en propp till ett elskåp för att kunna hissa upp en bro, hitta nyckeln med hjärtsymbolen för att öppna hjärtdörren. Ingenting banbrytande, men det fungerar och tempot är generellt bra med karaktärsutveckling och hur spelvärlden öppnar upp sig med tiden. 

Ungefär halvvägs in börjar repetitionen verkligen att visa framfötterna. Det blir direkt förutsägbart efter en stund att man kommer till ett nytt ställe. Den där dörren måste öppnas, den kräver ett speciellt föremål för att öppnas och det föremålet finns här någonstans. För att komma dit behöver ett gäng mindre pussel avklaras, oftast finns det ett par fiender som även den behöver skjutas ner eller undvikas och en del exposition att läsa i rummen på vägen. Sen hittar man det man letar efter och då vet man. Så fort jag plockar upp den här kommer det storma in fiender från alla håll och jag måste välja om jag ska fajtas, vilket ofta är en dålig idé, eller om jag ska försöka springa, vilket också oftast är en dålig idé. Och så fungerar egentligen hela rytmen i The Sinking City 2. 

Berättelsen och karaktärerna gör sitt bästa för att hålla det intressant, det är inte dåligt men jag är aldrig sådär jätteengagerad i Calvin och Faye, även om manus och röstskådespelare gör ett dugligt jobb rakt igenom. Men, som jag var inne på tidigare, jag har inte pluggat min Cthulhu -mytologi och gissar därmed hejvilt att det finns mer att hämta här för den som faktiskt kan något om alla dessa sjömonster, karaktärer och ockulta fenomen. 

Det The Sinking City 2 lyckas med allra bäst är atmosfären. Staden känns fullkomligt genomblöt och förstörelsen som vattennivån har fört med sig, och sättet som befolkningen har behövt bygga runt vattnet är övertygande. Det ligger bråte överallt, döda valar blockerar vissa vägar jag behöver ta med båten och Slither-maskarna kravlar omkring precis överallt. Det är också snyggt, både inomhus och utomhus, med läckra vatteneffekter och superb ljussättning. Även ljudet förtjänar ett litet omnämnande, det är omfamnade att gå omkring i nedsläckt lagerlokal och allt man hör är de plaskande fotstegen från ens genomvåta kängor och det kladdande ljudet av någon eller någonting som slingrar omkring i närheten. 

The Sinking City 2 är en stabil skräckupplevelse. Arkham är en urläcker stad att upptäcka, tempot är för det mesta bra och karaktärerna är intressanta. Själva skjutandet och de större striderna blir snabbt lite tröttsamma, men de lugnare delarna med pussel ger mig mer och mer förståelse för vad som har hänt här och håller mig kvar fram till slutet. Har du med dig lite Cthulhu-kunskap i bakfickan finns det säkert ännu mer att hämta.